KNUT CARLQVIST
När jag var grabb skulle man ha pepitarutiga brallor av bomull. Kockbrallor. Den som hade pepitarutiga brallor i skrynkelfri terylene var en nolla, en som inte räknades, en som var av, ute och helt enkelt en morsgris. De skulle vara skrynkliga och suga åt sig skit, allt annat var fel. Alla hade det helt enkelt, utom morsgrisarna och de räknades ju inte.
Fulare brallor får man leta efter. Men då, mot slutet av 50-talet, var de inte fula, tjejerna kollade in grabbarna med de skrynkligaste kockbrallorna och kräktes när de såg nån i terylene. Konstigt? På 70-talet gick damerna om vintrarna omkring som uppstoppade gummiankor och tyckte det var snyggt, mycket dun skulle det vara och gärna i pastell. Damerna med mindre dun i kapporna drunknade i slasket. På den tiden paddades också dräktjackorna med en decimeter styrofoam över var axel och på kalasen såg varannan dam ut som en gam, kortklippt skalle dinglande mellan väldiga vingar. Karlarna lät sig inte hindras av det, tvärtom.
Vad karlarna däremot har problem med är att fatta att ord som "snygg", "schysst" eller "rätt" inte uttrycker något annat än deras mer eller mindre hormonstyrda känsla inför en dam, en Ford Mustang eller en golfklubba. Orden säger en hel del om karlarna men inget om föremålet i fråga.
För femtio år sedan gjorde Agnar Mykle skandal med romanen "Sången om den röda rubinen". Den var - till en ringa del - den första realistiska skildringen av unga mäns sexualitet och såvitt jag vet också den sista. Anstötlig, med andra ord. I någon passage säger Ask Burlefot - författarens alter ego - i vänners lag att han tycker att Stravinskij är rolig. En av kompisarna reagerar omedelbart: "Stravinskij rolig? Rolig, Stravinskij? Hur då rolig?"
Det är norskt 30-tal och kompisen en av dessa allvarliga unga män som 15-20 år senare skulle bygga det nya Norge, folkrörelse-Norge, Einar Gerhardsens Norge. Och han frågar vad Ask menar med "rolig", varför han vädrar sina fluffiga känslor för Stravinskij om det nu var Stravinskij han ville prata om och inte sig själv. Det som fick mig att studsa är skärpan i kommentaren: Varför pratar du skit, Ask?
Det är 70 år mellan händelsen som beskrivs av Mykle och vår tid. "Hur då rolig?" kunde man höra bland studenter på 60-talet i Uppsala, möjligen, de som hukade under Hägerströms och Hedenius vingar. Men sedan dess aldrig. Om någon nu för tiden säger att Stravinskij är rolig, säger någon annan att han är en död hamster eller att Hundarna från söders senaste platta är tio gånger roligare.
Postmodernismen slog igenom på 70-talet. Den kodifierades av ett antal apokryfer ur den filosofihistoriska slasken. Den handlar om att en är så god som en ann, du tycker si och jag tycker så, och man kan tycka vad man vill om Stravinskij, för alla håller sig ändå med sin egen Stravinskij. Vilket på sätt och vis är sant, eftersom vi alla lubbade omkring i kockbrallor på 50-talet och ingen yngling skulle låta sig ertappas i sådana i dag.
Det har inte gått så långt att ingenjörerna definierar hållfasthet efter eget skön. Broarna ska helst hålla. Men verkligheten luckras upp. Om lustmördaren A släpps från Säter vet vi inte riktigt om han slutat lustmörda eller om anslagen har skurits ner. Där skiljer sig postmodernismen från flertalet andra ismer: den kräver ingen realitetskontroll. Verkligheten kan definieras lite som man vill. Trots att den inte finns i orden utan bortom orden, ordlös och skoningslös och känslolös. Den som inte hör mullret kan packa för Fonus.
Frågan Ask får är viktig: Har vi något gemensamt, talar vi om samma sak?
Att människor lever i sina drömmar och ser världen olika är känt sedan 3000 år. Att sälja in det som ny filosofi är en prestation, och skulle aldrig gått vägen om folk haft ett hum om historien. Men inte ens de gamla kineserna trodde att verkligheten var umbärlig, eftersom bevattningssystemen måste hållas i skick och riset skördas. Verkligheten var så att säga självklar. Det är den inte idag.
I medierna babblar varenda journalist - såväl de i pepitarutigt som gummiankorna - om det terroriststämplade Hamas. Vad då terror? Finns det någon hemma? Med terror förstås allmänt attacker mot civilbefolkning i syfte att bryta motståndsviljan. Angrepp mot bosättningar kan näppeligen föras dit, eftersom bosättningarna är paramilitära brohuvuden, en del av en folkfördrivning som pågår sedan snart 60 år. Angrepp mot militär personal är inte heller terrorism, det är legitimt motstånd mot en pågående ockupation. I huvudsak är detta vad Hamas lastats för. Jag behöver inte påpeka vilken sida som kränkt folkrätten i snart 60 år, inte heller gå in på vad staten Israels skyddsmakter har för sig runt om i världen.
Att EU terroriststämplat Hamas - den hederligaste kraften i dagens Palestina - säger lika mycket som att Frankrike terroriststämplade FLN i Algeriet på 50-talet. Alltså inget om föremålet för åtgärden, men desto mer om EU. Postmodernismen speglar imperiet i fritt fall, en värld där fred betyder krig och frihet betyder slaveri. Det är en filosofi för Ragnarök. Jag rekommenderar envar att se filmen "Slaget om Alger", som finns på DVD.
I de här herrarnas värld finns nämligen inget rum för andras drömmar.
Veckans Krönika
