Till startsidan
 
 
Skriv ditt sökord i fältet nedan.
  
  Hem     För en folkets kultur     FiB i landet     Tidningen/arkiv     Studier  

Om gängse felläsning 

Jan Myrdal begärde att texten skulle korrigeras på vissa punkter före publicering, men DN publicerade den okorrigerad. Här följer den korrigerade versionen.

Av JAN MYRDAL

Hans Hederberg tycker riktigt illa om mig. Sådant bekommer mig inte. Men hans text om mitt arbete i DN 061108 är inte bara dålig; ett svanhopp på.grunt vatten. Den säger därtill något om tidsandan och blir så allmänintressant.
    Han visar i den samma bristande förmåga att läsa och förstå text som i sin volym "Sanningen inget annat än sanningen, sex decennier ur Alva och Gunnar Myrdals liv". Om den volymen och dess allvarliga principiella brister skrev jag i Aftonbladet 040919 och 040929. (Kan sökas på Google som: Myrdal "andra sanningar").
    Det typiska är vad Hederberg i första stycket skriver:
- Samtidigt har han kunnat behålla ett visst anseende som sanningssägare i sakprosans värld. I uppslagsverk hittar man omdömet att hans inlägg grundas på "solid inläsning". Efter långvarig, vag skepsis mot Myrdals förmåga att "klarlägga sammanhangen" bestämde jag mig i somras för att ägna några veckor åt att gå igenom hans samlade produktion.
    Men han skriver alls ingenting om min "sakprosa". En viktig del av min "samlade produktion" är ju just den sakprosa till vilken uppslagsverken hänvisar. Afghanistan, kinesiska bönder, Angkor, mexicanitet, 1200-talets kyrkoskulptur, Grandville, Balzac, Strindberg för att bara ta några ämnen. Ja mina två senast utgivna volymer är sakprosa: "Sälja krig som margarin" och "Ingenjörskonst för gossar".
    I stället skriver Hederberg om en annan del av min produktion, en som inte kan betecknas som sakprosa eller har med "solid inläsning" att göra. Den jag efter japanskt föredöme kallat jag-litteratur. Böcker och utkast där händelser i upplaga efter upplaga och titel efter titel återkommer, förändras, dubbleras, skrivs om och hela texter flyttas, skjuts in, byter karaktär och förtecken. Det arbetet pågick från 1961 under fyrtio år; är inte avslutat än.
    Därmed blir det han skriver helt barockt. Ty lika tydligt det är för varje läsare att jag både kunde fjällvandra och lifta på femtiotalet är det för den mer uppmärksamme att den jagboksserie som inleddes med "Rescontra" 1962 medvetet knyter an till viss psykoanalytisk tradition. Att jag i "Barndom", som i följande volymer, "Maj. En kärlek" inte minst, förmår öppna dörrarna till dået och gå in i det har både med personlig läggning (eidetisk om man så vill) och medveten teknik att göra. Men sakprosa är det inte. Nic Waals roll för denna min möjlighet liksom hennes betydelse som en mycket nära äldre vän vilken genom diskussioner och läsråd gav mig en förbindelse med tjugotalets och trettiotalets internationella politiska och sociala radikalism har jag skrivit mycket om. Jag var inte fyllda arton när jag som anställd på Arbetartidningen i Göteborg sommaren 1945 mötte henne, då norsk flyktingläkare. Att hon under kriget varit beredd att utföra även våta uppdrag mot ockupanterna och sedan utan hänsyn till karriär och rykte tog kampen mot norskt NATO-medlemskap ser jag som förebildligt. Vi stod varandra nära ända till hennes död.
    Jag har aldrig gjort någon hemlighet av att jag ingår i en bestämd tradition för vilken författarens medvetandegörande uppgift är avgörande. Den Stora traditionen som vi refraktära elever sade på skolgården i Bromma läroverk 1942. Diderot och Marx men även Heinrich Heine och Saltykov-Sjtjedrin. Den förnuftets ännu nödvändiga revolution är inte blott av 1917 - eller ens 1789. I den traditionen skrev Diderot såväl sakprosan i Encyclopedien som "Jakob fatalisten". Av detta tycks Hederberg ingenting förstå.
    Vad man som skribent i denna tradition vet är att alla stater när det är de härskande möjligt inskränker yttrandefrihet, övervakar och svartlistar. För att skriva det i klartext var för de många som drabbades under sextiotalet den verkliga skillnaden mellan det officiellt demokratiska Sveriges IB (med 20.000 angivare), det realsocialistiska TDR:s Stasi eller det frihetligt rättsstatliga BRD:s Verfassungsschutz skäligen obetydlig. Det gällde då för den medvetne - som för Diderot - att utnyttja de glipor som då och då uppstod.
    Låt mig förtydliga. Ibland skapar de sociala motsättningarna större manöverutrymme, ibland mindre. McCarthy-tiden i Förenta staterna var typisk. Många knäcktes och stängdes. Några skribenter anpassade sig. Blev rättänkande och spottade sitt förflutna i ansiktet. Andra skrev under antaget namn ty landet var stort och det fanns alltså för de förnuftiga olika sätt att slinka undan i något hörn.
    I det lilla Sverige var det på femtiotalet svårt att bli publicerad för den som inte hade rätt tro. Goda författarskap aborterades i förtid. Om det har jag skrivit och kan skriva mer. Har brev. Sextiotalet och sjuttiotalet gav större yttrandefrihet men med EU-politiken, Förenta staternas olika nya krig, de nya lagarna i europeiska länder och strukturomvandlingen inom medieindustrin trycks utrymmet även i Sverige åter ihop. Att detta sker samtidigt med allmänt statssubventionerat PEN-hojt hör till. Det gäller att finna sätt att överlista grindvakterna.
    Man bör inte glömma att pengar används som styrmedel. När vi reste i Centralasien 1965 slogs vi av den nya rasismen. Vänner som den revolutionäre Kerbabayev var utrensade som borgerliga nationalister. Historien skrevs om. Bristen på folkmakt innebar att projekt beslutades i Moskva som kollektivbönderna visste ledde till försaltning. Aralsjön dömdes till uttorkning i Moskva. Jag skrev om detta. När det publicerades försvann på en natt alla mina upplagor från Elbe till Vladivostok och jag skälldes i Moskva för CIA-agent. (Men C. H. Hermansson skrev väl om boken.)
    Hade jag klokt hållit tand för tunga och pratat demokrati i allmänhet hade jag som så många andra kolleger fortsatt få mina böcker utgivna och mina pjäser uppsatta däröver.
    Ibland kan det vara nödvändigt att skriva aesopiskt. Ett berömt exempel på detta är Gramscis anteckningar under fängelsetiden. Men man kan också tvingas välja att tala mörkt som August Strindberg under Giftas-rättegången och trolla med truten som Bertold Brecht den 30 oktober 1953 i förhöret inför "The Committe on Un-American Activities". Man ljuger inte, man förnekar inte men man finner en väg att - som vi sade på femtiotalet - sprida förnuftets gift vidare.
    Vilken väg man väljer beror på omständigheterna. När jag passerat de sjuttio och etablerat mig (skaffat mig en position) kunde jag trots allt hojt från de rättänkande stå för förnuftet även i allmänt känsliga frågor. När jag var tjugofem tvangs jag i sådana situationer hålla tungan rätt i munnen och skriva aesopiskt för att alls nå publik med vad jag hade att säga.
    Det aesopiska skrivandet är en teknik att föra fram ett budskap i en annars omöjlig situation som de unga bör lära sig i tid. Det kan användas i många lägen. Jag kan ta ett exempel. I början på sextiotalet när vi bodde i Indien arbetade Gun och jag med Audio-visuellt skolmaterial om Afghanistan och Centralasien åt ett idealistiskt (Peace through Understanding) förlag i Hollywood.
    Men det fanns ett problem; då jag talat på Kommunistiska ungdomsförbundets kongress sommaren 1944 hade jag sedan blivit nekad att återvända till New York trots att jag hade mina first papers och av politiskt/rasistiska skäl hade jag deporterats som undesirable alien från Storbritannien 1950. Hade idealisterna i Hollywood vetat detta hade de inte vågat ge oss några kontrakt. Men vi upplyste dem inte om det. Med vårt arbete hade vi stor framgång däröver. Det ansågs lysande. Vi vann guldmedaljer och första pris på skolmaterialfestivaler. Nådde ut till tusentals elever med förnuft.
    Hur kunde vi åstadkomma detta? För att få igenom det vi menade att eleverna i de amerikanska skolorna behövde inse utan att de reaktioner till vilka de programmerats inför ord och fraser som kunde tolkas som radikalism, kommunism, marxism lade jag en lämplig hinna över den text jag skrev. Tonfallet i filmerna var som i Hollywoodfilmer och referenserna var till "the founding fathers" och annat de lärt sig se som äkta amerikanskt. Denna mimicry gör mig fortfarande stolt när jag lyssnar på den. Resultatet blev att rätt många tusental elever gavs förnuftiga tankar.
    Ja arbetet gav inte bara ära. Det gav oss pengar och räddade vår existens i Indien och mer än så. Då vi betalades enligt Screen-writers unions avtal kunde vi betala alla våra då stora skulder i Delhi och därtill resa runt i Indien, Nepal, Burma, Skri Lanka, Afghanistan igen och Sovjetiska Centralasien.
    I två detaljfrågor visar Hederberg sin oförmåga till textläsning. Den ena gäller den middag 1967 då Alva Myrdal och jag bryter. Ända fram till dess hade vi i familjen genom decennierna umgåtts som typisk intellektuell övre medelklass. Konflikter ibland. Intellektuellt utbyte - särskilt med Gunnar spännande - däremellan. (Läs "När morgondagarna sjöng" och Maj. En kärlek".) Något måste ha alltså ha inträffat under dessa timmar vid bordet. Ty vad som är bevisligt är att Alva Myrdal och jag efter denna middag aldrig mer ens talade med varandra. Vi var blott tre vid bordet. Alva Myrdal, Gun Kessle och jag. Alva Myrdal har lämnat ett kvittrigt brev. Gun Kessle och jag vid olika tillfällen gett i stort sett samstämmiga uppgifter; Alva Myrdal ville av politiska skäl - regeringskolleger, Erlander, Säpo - att vi inte skulle träffas. Jag menade att då hade hon sagt något oåterkalleligt. (Ungefär som en muslimsk man vilken tre gånger sagt: Jag skiljer mig.) Hans Hederberg envisas att hävda att Alva Myrdals kvitterbrev är den giltiga redogörelsen. Men då blir ju skeendet och den totala brytningen helt obegriplig.
    Men det finns en förklaring. Wennerström. När han avslöjades blev Alva Myrdal ytterligt störd av den Söndagsmorgon jag publicerade i Stockholms-tidningen 630630:"Om spionen Wennerström och hans föregångare. En betraktelse över sambandet mellan spioneri och beredskap". Den handlade om fallet Redl och var mycket nära den verkliga historien. Alva Myrdal blev rädd att någon skulle tro att hon gett mig information. Det hade hon inte.
    Vad jag inte visste förrän efter hennes död var att inte nog med att man tilldelat henne Wennerström som expert i nedrustningsarbetet utan att informera henne att han var misstänkt; hennes närmaste man, ambassadör Carl-Henrik von Platen hade informerats men förbjudits nämna det för henne. För att uttrycka det enkelt var hon utsatt för en rätt otäck intrig. Jag tror det förklarar varför hon så småningom - efter sexdagarskriget då Göran Palm och jag talat mot Israels krig och jag var aktiv mot Förenta staternas krig i Sydostasien - kom fram till att hon helt måste bryta med mig. Hon sökte därmed rädda sin - enligt henne - ytterligt betydelsefulla nedrustningsinsats från Erlanders och likasinnades intriger. Såväl i Sovjetunionen som i Förenta staterna fanns det vid den tiden sådana som för de högre intressenas skull gjorde likadant och offrade det privata för det allmänna.
    Ibland blir Hederbergs oförmåga till läsning förvånansvärd. Han gör affär av att jag godkände mina föräldrars testamente. Men han lägger inte märke till det datum han återger. Jag gör det nästan två månader efter Gunnar Myrdals död. I deras livstid hade jag vägrat redan den version enligt vilken min laglott skulle hoppa över mig och gå direkt till mina barn. Stiftelselösningen var i sig dålig. Deras olika testamentsmanövrer fann jag lika konstiga som listorna på min förbrukning av blöjor.
    Jag hade att välja mellan att skriva på eller inleda en som jag då såg det i det närmaste hopplös juridisk strid mot såväl bankens som partiets advokater.
    Jag tror nu att jag skulle tagit striden. För deras skull. Ty att de på detta sätt gjorde sig av med sin upphovsrätt har inte bara inneburit att de blivit till en rätt läskig såpa i olika upplagor utan att deras verkliga insatser kommit bort. Gunnar Myrdals "An American Dilemma" finns ännu inte på svenska. Hans grundläggande vetenskapliga arbeten är icke tillgängliga. När den konstiga debatten om dem som rasister drevs - speciellt i DN – sökte Sissela Bok och jag se till att "Kris i befolkningsfrågan" återutgavs med ett ordentligt vetenskapligt förord. Den grundliga kommentaren hade hon skaffat. Men det gick inte. Stockholm äger upphovsrätten (vilket jag finner juridiskt fel) och trots att vi sade att det ekonomiska utbytet helt skulle gå till Stockholm var det för den då socialdemokratiska ledningen politiskt lämpligare med en återutgivning utan ordentlig kommentar. Att den nuvarande borgerliga majoriteten skulle acceptera vare sig utgåvor av Gunnar Myrdals vetenskapsteoretiska arbeten eller hans uppgörelser med den så kallade Europatanken är mindre troligt. Jag borde för deras alltså arbetes skull tagit striden.



Publicerad på www.fib.se 2006-11-21

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.

« Tillbaka
  GUSTAFSSONS ALFABET M
  GUSTAFSSONS ALFABET L
  GUSTAFSSONS ALFABET K
  GUSTAFSSONS ALFABET J
  GUSTAFSSONS ALFABET I
  GUSTAFSSONS ALFABET H
  GUSTAFSSONS ALFABET G
  GUSTAFSSONS ALFABET F
  GUSTAFSSONS ALFABET E
  Ett tillfälle förlorat? RAMZY BAROUD
  GUSTAFSSONS ALFABET D
  Fobier, depressioner och annat mentalt elände
  Moralvänsterns moraliska kollaps
  GUSTAFSSONS ALFABET C
  FREDSMAMMANS AVSKED
  Ring BRIS! De finns just för dig!
  Har Sverige godtagit USA som världspolis?
  Chomsky i UNT
  Chomsky Holmberg
  Belgisk blå på krogen
  Mikael Nyberg och vänsterns haveri
  Marit har mest meriter
  Mot NFR i Göteborg
  Härbärget vid Pont Sully
  Bör majoren bli general?
  GUSTAFSSONS ALFABET A
  GUSTAFSSONS ALFABET B
  Håkan Gustafsson
  Varför har Sveriges stämma i världen tystnat?
  Köttkonsumtionen, miljön och imperialismen
  Maten, imperialismen och Irefalks idealism
  Vad kan vi lära av Virginia Tech?
  Det islamistiska hotet mot Europa – i siffror
  En mallig och dryg mediaskälm
  Nu ska pigan dammas av
  Thage tiger inte
  Vems är ansvaret att formulera en rättvis fred?
  Falska folkpartister inför rätta
  Sionister använder lögner i sin kamp
  Till frågan om ockupantideologi
  Hunden har i alla fall fått mat
  Matdebatt
  På tal om identiteter
  Människnas naturliga föda
  Speciesism och kvasivetenskap
  Kost och folksjukdomar.
  Ovetenskapliga argument från en Atkins-lobbyist
  Tal av Dr Sheikh Muhammed Bashar Al-Faydi
  Ät kotletten...
  Fyra tv-timmar med Göran Persson
  Stefan Lindgrens seminarietal
  En annan värld är möjlig! låt oss bygga den tillsammans!
  Slutresolution från den internationella konferensen i Chianciano Terme, Italien, 24-25 mars 2007
  ABF svarar om Atzmon
  Atzmons svar på SDS
  Gilad Atzmon – Från skuld till ansvar
  Eva Myrdal svarar Jesper Svartvik
  Skippa kotletten!
  Konferensen i Stockholm som väckt sånt uppseende
  När ska vi vakna i Sverige?
  Svenskar polisanmäls för krigsförbrytelser
  Nyskapande humanist?
  Allvarligt talat
  LKAB styr Kirunaflytten
  Skakande läsning om ondskans innersta natur
  Nicolaus Lundius – en samisk 1600-talsintellektuell
  Parner om Speer
  Är Mikael Nyberg en antisemitisk marxist?
  Att läsa Shamir som fan läser Bibeln
  November - Januari
  Hälsningar från Småländska höglandet
  Kim Salomon badade aldrig i Verkeån
  En utväg - för USA, inte för Irak
  Montagu mot Balfour
  Nu skall FiB/K synas
  Om Blommor i Galiléen
  1700-talets mest hatade kvinna
  Ett ideal som inte går att förverkliga
  Om vilda västern och Mellanöstern
  Debattinlägg till tidningen Palestina nu
  Två ojämlika eller en jämlik stat
  Till massakern i Deir Yassin
  Att vinna ett land men förlora sin själ
  Israels invasion av Libanon sommaren 1982
  Parner Stevenson
  Elinder
  Krigsmotstånd eller krigskritik?
  Lärare nöts ner till förtidspension
  Kommentar Stålhammer
  Presstödet - ett bedrägeri med statliga medel
  En kommentar till fibbare
  Annonsprislista
  Om gängse felläsning
  Konfrontation till varje pris
  Var finns folkrättsexperterna i debatten?
  Ett folk försvarar sitt land
  Glimtar från Venezuela
  Irakmöte
  Bomb IRAQ!
  Skriftställning maj 2006
  Sophie Scholls sista dagar
  modersmjölksersättning
  Fattigdomen avgörande för kvinnors ohälsa
  Myrdal svarar Fröberg Idling
  Pol Pot kommentar med svar
  Idioti eller fobi?
  Mohammedbilderna
  Ni är de sista att tala om
  Appell för Iraks akademiker
  Uppropet för undertecknande
  J. A. Selander vågade när andra förblev tysta
  Israellobbyn och sanningen
  KP-tal
  Om kriget kommer
  Afghanistantal Erik Wijk
  Helén Östberg
  Svensk trupp bidrar inte till fred i Afghanistan!
  Krigsmakten
  Prenumerantkampanj hösten 05
  Hur länge ska svensk media
  Namnbricka
  1 maj
  Omar om Runar
  Total rättslöshet
  Irakierna trakasseras av USA-soldater, till och med de nyvalda parlamentsledamöterna
  Svastikor
  Zimbabwe på väg mot...
  Försvara den svenska militära neutraliteten
  Journalister berättar om USA:s dödande i Falluja
  Kärlek & Somalia
  Det är bara vänstern som kan rädda liberalerna
  Demonstrationsrapporter 19 mars 2005
  Censur och imperiet
  Om preventiv rättvisa
  Får man behandla artiklar hur man vill när man översätter?
  2CV
  Extraordinärt överlämnande
  Strindberg
  Nordkorea har tillverkat kärnvapen
  Varför angrips familjen?
  Religiösa ledare ogiltigförklarar val
  Visst hymlar Bush, men ... svar till JM
  För hus och härd, svar till O Kleberg
  Motverka USA:s anspråk på ensamdominans
  Det andra valfiaskot och den pinsamma tystnaden
  Protestera mot pensionärsmaten
  Utan välfärd ingen demokrati
  Stora män lever länge
  Igår, idag, imorgon ...
  Julhälsnings från HJ
  Kalkonriket
  Att debattera med en nykonservativ
  Chockerande nonchalans av statsministern
  Norrland ska bli övningsområde för NATO



  

STÖD
LAVAL-
KAMPANJEN!

 

www.bonton.se

 Köp våra märken!

Upprop för att behålla Tryckfrihets-förordningen
i Sverige 
 
 

Köp broschyren!

Kulturtips!
Ta gärna en titt på några andra tidskrifter som kan vara av värde. Exempelvis
Guardian Weekly, Kuba, Manaoch Värmländsk Kultur.

i samarbete med
tidningsbutiken.se