Av DAN KOTKA
Så kallades ungarna som på 40- och 50-talet växte upp i s.k Barnrikehus. I Stockholm. Min granne och vän Stene föddes i Gamla Stan i början av 30-talet. Familjen bodde påvert. Etta med dass på gården. Tiderna var hårda. Jobben få. Fadern ofta arbetslös. Efter andra världskriget ljusare tider. Familjen flyttade i slutet av 40-talet till Enskedevägen 102 nära Sockenplan.
Stene visar mig en stor bild. På "Myrdalungarna" sittande och stående. Runt en sandlåda. Med maskinist Karlsson till vänster som en lärare med sin skolklass. 200 gårdsungar. Här på bilden trettio ungar.
Stene har sinne för namn. Pekar och berättar. Varje unge med sitt öde. Nybyggarandan. Trångboddheten botas. Stene pekar på en trerummare. På en mindre bild. Här bodde en familj med 11 barn. I trerummare. Hus med fasadtegel i gult. Toa i samma lägenhet. Inte på vinden. Eller på gården som förr.
Vår lägenhet. En tvåa. Säger Stene. 45 kvm. Hyran betalades till vicevärden i mangelrummet en gång i månaden. Det var inte alltid man hade till hyran. Men vicevärden var hygglig. Lät det övriga stå tills det fanns pengar. Det kom inga elaka brev från Hyresvärden som nu, där du anmodas betala. Eller avhysning. Mannen hette Videmyr. Också Räddande Ängeln. Han tog hand om utslagna på nätterna.
Stene delade sovrum med brorsan. Föräldrarna sov i köket. Syrran i alkov. En dag lossnade putsen över mig. Där jag satt i stolen. Putsen var handgjord i gammal hantverksstil. Det lossna. En familj intill oss fick putsen ner i julbordet. Vilken Julmiddag.......
Varje fredag fick vi bada. Då hade maskinisten Andersson eldat extra. För familjerna i Barnrikehusen Enskedevägen. Det fanns tre Barnrikehus. Alla hade tre våningar. Badkaren var stora. Och väldigt tunga. Fastnitade i golvet. Badkaren gjorde intryck av att ha byggts först. Sen det övriga runt badkaret. Som om huset växte upp runt badkaret.
Under den här tiden jobbade min mamma på Stureby Vårdhem. Hans Nestius´ (RFSU-ordförande på 80-talet) pappa var vaktmästare. Dit gick jag gärna för att få pengar till bio Corso. Söndagmatiné. Kostade 40 öre. Mammas börs såg tjock ut den här söndagen. Hon hade spenderkjol på sig. Det var Jonny Wayne och Flygande Tigern eller Tarzan, på Tussemöttevägen där biografen låg. Tanten som sålde biljetterna såg ut som grevinnan i den klassiska nyårsfilmen.
Pappa hade inget riktigt jobb. Jobbade som AK-jobbare. Skottade snö. Den här bistra vintern .... I början av 40-talet i Barnriket fanns en social gemenskap. Vi kunde gå till grannar och låna gaspolletter. Alla var lika fattiga. Nästa gång var det nån annans otur.
I Mjölkaffären hos Andersson fanns enkla varor. Bröd och mjölk och smör. Här handlade man på krita.
Skolan, hette Enskedeskolan. Vi hade med oss 25 öre till lunchen. Den bestod av gröt och smörgås. På 50-talet kom matbespisningen som innebar riktig mat.
Sverige hade efter Koreakriget 1953-54 fått fart på hjulen när Marshallhjälpens effekter nådde oss från det krigshärjade Europa. Frankrike och Tyskland var i uppbyggnadsskede efter förstörelsen.
Stene säger att det inte fanns nån skola för byggnadsjobbare. Däremot för andra hantverksyrken. Stene började därför som lärling på bygge. Med timanställning. Senare på 60-talet var jag med och byggde Rågsvedkåkarna med Olsson & Skarne som arbetsgivare.
Stene är kraftig och muskulös. Med tjurnacke. Vittnar om många bänkpress. Jag är fascinerad av tyngdlyftningsmomentet. Stockholms Frisksportarförbund var första klubben. På Östgötagatan på söder. Sen en lokal på Mäster Samuelsgatan där de riktiga biffarna gick och tränade. Stickan Andersson var en biff. Stickan var en jätte. En jätte anställd som statist på en teater. Var med i musicalen Teaterbåten bl.a. Hit flyttade biografen Palladium senare på 60-talet efter att teatern slutat sin verksamhet.
