Veckans krönika       
Av GUNNAR OLOFSSON "Den svenska fegheten" utbrister redaktören, och för ett ögonblick tror man att nu, äntligen, kommer någonting om Sveriges fega attityd till händelser och företeelser i vår tid. Hållningslösheten i förhållande till krigen i Irak och Afghanistan. Israels behandling av palestinierna. Miljöförstöringen. Utfiskningen av Östersjön. EU:s skamliga behandling av flyktingfrågan.
    Men ack nej, det handlar om fotboll. Om att Sveriges fotbollslag under det i sommar genomförda Fotbolls-VM inte agerade tillräckligt offensivt på planen, och kanske (?) släppte till onödiga luckor åt motståndarna. Här närmar vi oss ett område där man möjligen skulle kunna använda begreppet folkets kultur - i så motto att väldigt många är engagerade i, och utövare av, fotboll. Men sporten är en sak, och ramen omkring en annan.
    Professionalisering och ökande vinstintressen har skapat en alltmer osund fixering kring de allra mest ytliga och snabbkonsumerade delarna av fotbollen. Det är krigsrubriker vid en missad straff, ständiga "tyck-till-om"-listor i tidningarna och omröstningar i TV. Och varje bar med självaktning anordnar i samband med större turneringar fotbollskvällar med matcherna på storbildskärm, där högröstade och berusade supporters, mest män, kan hälla i sig kopiösa mängder prisnedsatt öl i den heliga sportgemenskapens namn.
    Fotboll är ett område där alla är sin egen expert, och det ena tyckandet lika bra som det andra. Kanske detta är själva poängen med fotbollssnacket. Att fylla etern och media med ett konstant babblande om ingenting, inramat
av färg- och ljudsensationer - och gräsliga slipsar. I en tidning blir det förstås mest stillbilder och situationsbeskrivningar. Men kunnandet och självförtroendet är det inget fel på. Och i varje hem, på varje arbetsplats, kan man snacka fotboll utan att göra sig politiskt olämplig, eller falla ur ramen på annat sätt.
    Själv såg jag matchen Sverige-Tyskland - bland tyskar, i Tyskland. Det var intressant i 4 minuter. Därefter var det slut. Tyskland var helt enkelt bättre. Som Ingemar Stenmark skulle ha konstaterat, om han ägnat sig åt
fotboll i stället för utförsåkning. "Dom andra åk´ fortare" sade han efter att, som omväxling, ha blivit trea i stället för etta. Nog med kommentarer. Kanske skulle vi i stället kunna diskutera Irak? Eller Palestina?
    Fotbollshysterin illustrerar tydligare än mycket annat vinnaridén i konceptet om bröd och skådespel. Halvdrogade och lallande folkhopar som låter sin frustration över verkliga eller inbillade orättvisor uttryckas i öl-frustande aggressionsutbrott över en missad passning eller en feldömd straff. Vad går det hela ut på, egentligen? Knappast att applådera den bästa prestationen och utse den mest värdiga vinnaren i alla fall.
    Vad har alla s.k. fotbollsfantaster för visioner? Mer än tabeller, laguppställningar, resultat? När frågan om livets innersta väsen reduceras till ytterbackars formtoppar och lagledares dokusåpe-skandaler, vad händer då med vår jord, vår framtid, mänskliga rättigheter och ett värdigt liv för alla? Om den svenska fegheten består i brist på offensiva satsningar på fotbollsplanerna, vad kallar vi då den handfallenhet som vi allihop visar inför de stora orättvisorna, förtrycket och våldet i vår tid?