HEDVIG EKERWALD
En liten pojke står i gatlampans ljus med uppåtvänt ansikte. Han förhörs av två kraftiga soldater med putande skyddsvästar och gevär. Pojken är palestinier och soldaterna är israeler. Pojken ser rädd ut och soldaterna skrattar sinsemellan på ett självsäkert sätt. Det regnar i mörkret. Pojkens hår är klistrat utmed huvudet och hans våta kläder smiter kallt åt. Men soldaterna är torra. De står nämligen under ett tak och hindrar pojken från att komma in. De låter honom medvetet stå ute i regnet under förhöret.
Så minns jag en bild i Joe Saccos fina tecknade serieskildring ”Palestine” från mitten av 1990-talet. Den bilden återkallas i mitt huvud när jag i dessa dagar följer historien om Israels straffraider för den kidnappade israeliska soldatens skull.
Det var förra söndagen, den 25 juni, som motståndsmän ur rörelsen Folkets motståndskommittéer (PRC) anföll en stridsvagn på ett område av Gaza som Israel fortfarande ockuperar. Motståndsmännen hade grävt en mer än 700 meter lång tunnel för att komma upp på den israeliska sidan om muren! De sköt två stridsvagnssoldater och kidnappade den tredje, sprängde hål i muren och tog sig ut på fritt område. Minst två av motståndsmännen dödades av israelisk eldgivning.
Dessa Folkets motståndskommittéer kom till under Andra Intifadan år 2000 och de har gjort en rad militära aktioner. En av dess ledare, Jamal Abu Samhadana, fick ändå ett uppdrag av Hamas’ nya regering nu i våras. Israel ansåg att Hamas därmed gav politiskt förtroende till en extrem terrorist. Häromveckan, den 8 juni dödade israeliskt flyg denne Samhadana samt tre andra palestinier i en luftattack i Gaza. Palestiniernas angrepp på stridsvagnen i söndags var en hämnd för detta mord på Samhadana.
Så fortsätter hämndaktionerna att fortplanta konflikten från dag till dag, från vecka till vecka, från månad till månad och från år till år. ”Är det inte alltid samma bråk där nere i Palestina?” Så kan många svenskar utan släktingar i Palestina tänka. Men den som ser närmare upptäcker klara förändringar, en klar historik med avgränsade faser.
Konflikten är inte mellan två klaner med blodshämnd eller två jämbördiga stater i strid utan mellan ett militärt överlägset Israel och ett politiskt överlägset Palestina.
Skillnaden i militär styrka är enorm. Med stor möda och mycket hemlig planering kan Folkets motståndskommitté gräva sig fram så långt som 700 meter och så djupt att ingen märker något och så brett att man ändå kan åla sig fram och tillbaka med jord under framåtgrävandet. Det tar tid och det utmynnar i jämförelsevis liten militär förlust för Israel, två dödade israeliska ockupationssoldater och en kidnappad.
Vad gör Israel? Israels armé och flyg rör sig som de vill. Tidigt i går morse, den 29 juni gick de in på det ockuperade Västbanken i raider och fångade 64 medlemmar av Hamas’ regeringsstyre, däribland finansministern och sju andra ministrar. De fångas på olika ställen i Jerusalem och Ramallah och får bindel för ögonen och handbojor på händerna, och leds till transport till Israel för att ställas inför rätta som terrorister. Vilka okvädingsord fick ministrarna höra under dessa raider? Spottade man på dem?
Politiker valda i demokratiska val som förödmjukas på detta sätt! Skulle vi kunna tänka oss palestinier anfalla Israels parlament Knesset och ta en tredjedel av regeringen tillfånga, ställa upp dem på led, knyta bindel om deras ögon, sätta handbojor på dem och leda bort dem? Israel behöver aldrig frukta det.
Skillnaden i politisk styrka är också enorm, fast omvänd. Palestina har rätten på sin sida. Israel har tagit palestiniernas mark, dels genom att staten Israel år 1948 utropades på palestinsk mark, dels genom att enskilda palestinier i stor mängd fördrevs från sina ägor. Israeliska staten tog hus efter hus, odling efter odling. Det fanns en FN-plan från året innan om att Palestina skulle delas i en judisk och en arabisk stat, förenade i en ekonomisk union. När Israel utropades angreps det av de omgivande arabstaterna. Israel vann det kriget och utvidgade sitt område. Två tredjedelar av palestinierna blev flyktingar och har förblivit så. Det har varit ett antal krig därefter, varav det viktigaste är sexdagarskriget 1967 som ledde till Israels ockupation av hela Västbanken och Gaza. Hur man än ställer sig till judars rätt till en stat i Palestina har staten Israel alltsedan 1967 enligt FN och världsopinionen varit en ockupationsmakt.
Palestinska folket har fått sitt nationella medvetande genom dessa årtionden av ockupation. Det tillsammans med Israels extremistiska linje gör att Palestina är politiskt överlägset. Men går motsättningarna att lösa? Gårdagens Sydafrikapolitik med apartheid var orättfärdig, dagens israeliska politik mot palestinierna är likaledes orättfärdig. Man kan känna vanmakt över att det bara får pågå och pågå. Men vi är inte vanmäktiga. Världsopinionen har en avgörande betydelse.
Veckans krönika 
