Till startsidan
 
 
Skriv ditt sökord i fältet nedan.
  
  Hem     För en folkets kultur     FiB i landet     Tidningen/arkiv     Studier  

Vem är Stan Goff?

Bild från nätet

Så här presenterar Stan Goff sig själv inför publiceringen på fib.se: Jag är författare och soldat som dragit mig tillbaka från Special Forces i USA:s armé. Jag är aktiv i antikrigsrörelsen här, tillsammans med andra krigsveteraner och militärfamiljer som är motståndare till USA:s krig i Irak. Jag har givit ut två böcker på engelska. 'Hideous Dream - A Soldiers Memoir of the US Invasion of Haiti', och 'Full Spectrum Disorder - The Military in the New American Century'. Jag arbetar med en tredje bok om könstillhörighet och militären, med titeln 'Sex and War'. Jag är också farfar.'

_____________________________

Att debattera meden nykonservativ

Av Stan Goff


När jag först blev inbjuden av Dr Stephen Smith till att tala vid universitetet i Winthrop, South Carolina, höll jag på att förbereda en resa till Haiti och ägnade inte mycket tanke åt hur jag skulle hantera uppdraget. Jag hade just hämtat mig från att ha varit nedsablad av en släng av fläckfeber, typ Klippiga Bergen och allt jag kunde göra var att ordna med Haitiresan. Så jag ägnade inte mycket uppmärksamhet åt den person som skulle uppträda tillsammans med mig - en man vid namn Patrick Clawson – för att representera ”motsidan” i en paneldebatt, utannonserad som ”Vad väntar i Irak? Ett perspektiv efter valet”

Medan jag var i Haiti, hade en veritabel intifada brutit ut mot Gerard Latortues regering, en de facto lydregering till USA, så jag hade förlängt min resa med en vecka. Problemet var att jag var inbokad att tala inför en församling i Binghampton NY den 4:e november och bara just kommit hem från Haiti, natten den 3:e (och därmed missat möjligheten att gå till vallokalen och vägra att rösta för antingen Bush eller Kerry), och jag hade planerat in en weekend med familjen och min 23 månader gamle sonson, från fredag kväll (den 5:e) till söndag kväll (den 7:e) och debatten med Dr Clawson var den 8:e. Så jag såg inte på allvar efter vad denne man var för någonting förrän söndag eftermiddag, när jag var helt slut (ett tillstånd, förvärrat av en amöba som jag dragit på mig medan jag var i Haiti).

Det var med mindre än en dag på mig att förbereda mig, liksom till att köra från Raleigh till Rock Hill, South Carolina, som jag sökte på nätet på ”patrick clawson” och upptäckte att han är en verklig nykonservativ tungviktare. Här följer hans biografi från Washington Institute for Near East Policy, där han är vice direktör:

”Patrick Clawson är vice direktör för Washingtoninstitutet för Mellanösternpolitik. Han är författare till mer än trettio vetenskapliga artiklar om Mellanöstern, vilka har publicerats i bland andra lärda medier, Foreign Affairs, International Economy, Oxford Bulletin of Economics and Statistics och Middle East Journal. Dr Clawson har också publicerat kritiska artiklar (op-ed) i New York Times, Wall Street Journal, Washington Post bland andra tidningar. Dr Clawson är för närvarande chefredaktör för Middle East Quarterly. Han har vittnat inför kongresskommittéer mer än ett dussin gånger och var med bland de sammankallande till den Presidentens Studiegrupp, som organiserades av det Washingtoninstitut och som publicerade sina rekommendationer till den nya Bush-Administrationen i form av en monografi, Navigation Through Turbulence, America in The Middle East in a New Century (Att Navigera Genom Turbulens, Amerika i Mellanöstern i ett Nytt Århundrade) (Washingtoninstitutet, 2001)

USA-sanktioner mot Iran (Emiraternas centrum för strategiska studier och forskning, 1997)
Energiförsäkring under 2000-talet (NDU Press, 1995 utgiven)
Irans strategiska avsikter och förmåga (NDU Press, 1994 utgiven)
Hur har Saddam Hussein kunnat överleva? Ekonomiska sanktioner 1990 – 1993 (NDU Press, 1993)
Irans utmaning mot väst: Hur, när och varför (Washingtoninstitutet 1993)
”Från 1993 till 1997 var Dr Clawson ledande forskningsprofessor vid Institute for National Strategic Studies vid National Defense University i Washington, D.C, där han var redaktör för institutets flaggskepp, den årliga publikationen Strategic Assessment. (Strategisk Bedömning). Från 1981 till 1992, var han forskningsekonom under fyra år vardera vid Internationella Valutafonden, Världsbanken och Utrikespolitiska Forskningsinstitutet, där han också var redaktör för Orbis, en kvartalstidskrift för analys av utländska angelägenheter. Hans senaste författade och utgivna verk innefattar:

Hur man bygger ett nytt Irak efter Saddam redaktör, (Washingtoninstitutet, 2003)
Det senaste Arab-Israeliska slagfältet? Betydelsen av ett israeliskt tillbakadragande från Libanon, Bidragande redaktör (Washingtoninstitutet, 2000)
Dollar och diplomati: Genomslaget för ekonomiska initiativ från USA på Arab-Israeliska Förhandlingar, medförfattare (Washingtoninstitutet, 1999)
Iran under Khatami: En politisk, ekonomisk och militär bedömning, medförfattare (Washingtoninstitutet, 1998)
Tidskrift för Irakstrategi: Möjligheter för USA:s politik, redaktör (Washingtoninstitutet)
”Dr Clawson avgick med doktorsexamen från New School for Social Research (Nya skolan för samhällsforskning) och kandidatexamen från Oberlin College. Han talar Farsi (persiska), Franska, Spanska, Tyska och Hebreiska.



Jaha...
bbildMin tysta reaktion inför denna information var: ”Skit också! Jag har kanske fyra timmar på mig till att förbereda mig för att debattera inför Gud vet hur mycket folk med denne sexspråkige ultra-cv-ade, utrikespolitiska fildoktorerade Mellanösternexpert som, enligt annonserna inför debatten, just kört omkring 340 mil i Irak. Karlen har Richard Perle och Paul Wolfowitz som rådgivare och visar sig känna vicepresidenten personligen. Hur i helvete gör jag för att förbereda mig för de förrädiska, superlärda, insiderbetonade argument som snart kommer att riktas mot Mig, med den utbildning jag fått per korrespondens i armén, som aldrig varit i Irak och som ofta läser upp sina inlägg vid offentliga framträdanden för att motverka en tendens att låta tankarna dra iväg mot frågor av typen, vilket är det bästa sättet att krydda kål? Skit också!'

Så jag grävde fram allt i forskningsväg som jag använt för att skriva om området, skrev ut det och började läsa. Under en paus i läsningen någon gång vid midnatt, dagen för debatten, hamrade jag på tangentbordet för att få fram 15 minuters inledningsanförande. Vid midnatt är jag ungefär lika skarp som ett bowlingklot så jag nöjde mig med slagkraftig enkelhet och med det material jag upprepat så ofta att det blivit ett mantra.

Han kunde tänkas rödmulla mig, så jag skulle bara hålla fram min politik synlig och ta bort den möjligheten för honom. Inte trassla in mig i dolda spetsfundigheter: hålla fast vid en argumentation om vad den verkliga orsaken bakom kriget troligtvis är. Jag skulle inte kunna diskutera kring den specifika utvecklingen i alla fall, eftersom jag varit åtskild från den under en månad. Ta avstånd från Kerry på ett tidigt stadium och så ofta att han inte kan vrida det till en eftervalsdebatt om Bush’s ”mandat”, Inte hävda att kriget handlar om att ”stjäla” olja (en förordad nonsensidé bland liberaler vilken enkelt kan krossas), Tala om det som en kapitalismens kris, för de vill aldrig diskutera det. Drämma till honom i sionismen för den är i grund och botten oförsvarbar så fort några egentliga fakta läggs fram och om han kommer med någon skit mot mig, dra fram USS Liberty ( Förvisso ett slag under bältet. Men jag behövde inte ta till det, som det visade sig). Göra gällande att återvalet av Bush skulle kunna innebära ett bättre läge än valet av Kerry på grund av Bushadministrationens förkärlek för att uppträda som tjuren i en porslinsaffär (Fallujah visar detta återigen), anklaga honom för att försvara hela den aktuella listan av misstag i Irak, till slut nämna Haiti och se om han hugger.
Mitt inledningsanförande var som följer:

Jag tror nog att ni har hört historien om grodan och skorpionen, men för dom som inte känner till den, ska jag berätta den igen:

Det var en gång en groda som just skulle till att simma över en älv när han plötsligt mötte en skorpion på vägen. Grodan ryggade tillbaka av rädsla men skorpionen skyndade sig att försäkra honom: Jag ska inte sticka dig. Jag vill bara be om en tjänst.

Grodan var fortfarande uppskrämd men hoppades att skorpionen inte skulle skada honom och sa: Men du är ju en skorpion. Vilken tjänst skulle du kunna be mig om?

Skorpionen svarade: Jag behöver bara ta mig över älven. Jag kan inte simma, men det kan du. Om jag sticker dig och du dör, hur skulle jag då komma över? Kan du inte vara snäll och hjälpa mig över?

Grodan tänkte ett litet tag och lättad över att skorpionen inte skulle sticka honom gav han med sig. Skorpionen klättrade upp på grodans rygg och de gav sig iväg över älven. När grodan nådde stranden och krälade upp ur vattnet, stack skorpionen honom och klev upp på land.

Den döende grodan ropade till skorpionen: Du sa att du inte skulle sticka mig!

Skorpionen svarade: Jag kan inte hjälpa det, det är min natur, och så gick han sin väg.

I de flesta debatter om kriget i Irak, som vi har hört under valkampanjen, debatter som nu tacksamt nog ligger bakom oss, fick vi höra de vanliga skälen och motskälen rörande massförstörelsevapen, om vem som bäst skulle kunna genomföra den militära ockupationen av Irak, om vem som kunde övertyga vilka allierade att hjälpa till att bära bördan, om vad som har eller inte har gjorts beträffande Osama bin Ladin, eller om vem som var mest kompetent att genomföra Kriget mot Terrorismen.

Jag skall avlägsna mig från dessa begrepp. Jag tror att de argumenten är villospår, dvs. den bedrägliga metoden att föra in ovidkommande ämnen för att avleda uppmärksamheten från de verkliga.

Jag tror inte att kriget enbart är produkten av villfarelser i tänkandet hos den islamofobiska klick, som omger den nuvarande presidentiella medelmåttigheten, så som många liberaler hävdar. Jag tror inte att kriget någonsin hade någonting att göra med massförstörelsevapen. Jag tror inte att de som kallar detta för ett Krig mot terrorism själva tror på det en enda minut och vidare tror jag att de mycket väl vet att termen Krig mot
Terrorism är självmotsägande såtillvida att man inte kan föra krig mot en taktik. Jag tror inte att det är ett krig för att stjäla någons olja, fastän det förvisso handlar om olja och mer därtill. Det faktum att halva USA:s befolkning vid en tidpunkt trodde att en splittrad nation som Irak utgjorde ett hot mot USA, får mig inte för ett ögonblick att avstå från att påpeka att detta är ett påstående som var och är alltigenom idiotiskt. Och det är inte alls ovanligt att hälften av en befolkning tror på någonting som är uppenbart idiotiskt. Jag är inte konservativ och jag är inte liberal, och jag är inte politiker och inte pacifist och jag är inte religiös. Så jag är inte det minsta tvungen eller begränsad till att stödja de polemiska grunderna för någon av de dagordningar, som kan vara förknippade med den sortens lojaliteter.

Jag tror att kriget i Irak är symptomatiskt för en mycket djupare global kris och att det förebådar en period, i vilken denna kris, en kris för den globala kapitalismen, kommer att yttra sig inte bara i krig utan i en snabbt tilltagande samhällelig destabilisering, en fortsatt militarisering av världssystemet och en samtidig ekonomisk och miljömässig kollaps.

Bara för det fall någon skulle frestas till att anklaga mig för kommunism, som svepskäl för att undvika att besvara innehållet i mina argument, vill jag bespara er besväret. Jag är känd för att vara en hård kritiker av kapitalismen som varande ett konstitutionellt destruktivt system byggt på folkmord och slaveri, upprätthållet av kvinnofientlighet, rasism, fattigdom och krig och obönhörligen tvunget att underminera sin egen materiella bas genom miljömord (ecocide). Jag tror däremot inte som några vänstermänniskor tycks göra, att ett förnuftigare system oundvikligen kommer att ersätta kapitalismen. Om progressiva människor fortsätter att gnälla och vrida sina händer istället för att kämpa emot, kan vi mycket väl hamna i ett århundrade eller så av anarki och krigsherrar i samband med ett massivt bortdöende av människor på en ruinerad och förgiftad planet.

Dagens imperialism är ett verkligt system och styrs för närvarande av den US-amerikanska staten. Kriget i Irak var sannolikt den oundvikliga handlingen av denna stat, som ett svar på en överhängande och obeveklig erosion av själva basen för den amerikanska globala makten. Kriget i Irak är inte ett moraliskt misslyckande, hur djupt moraliskt frånstötande det än är, utan en handling av ett system som inte kan rå för det, för just som i fallet med skorpionen så ligger det i systemets natur.

Republikaner och Demokrater kan inte tala om det för dig. Pacifister och de flesta religiöst troende kommer inte att tala om det. Politiker, som bara berättar det för dig som du vill höra, kommer inte att tala om det. Men jag menar att det är ansvarslöst att dröja med att underrätta den patient, som kommer att dö av kallbrand, om det obehagliga faktum att benet måste amputeras.

Den globala kapitalismen går på fossilt bränsle. Men USA behöver inte ta oljan från någon. Varje oljeproducerande nation, inklusive Irak, har varit fullständigt villig att sälja olja till USA. Det är billigare att köpa olja än det är att stjäla den med militära medel. Frågan om oljan är inte en fråga om produktion utan om den ökande efterfrågan mellan konkurrenter i en period då vi nästan har nått toppen av produktionskapacitet.

Global efterfrågan ligger f.n. vid 79,5 miljoner fat per dag (mfd). Internationella energiagenturen och Energiministeriet förutsäger en global efterfrågan om 115 mfd år 2020. Men denna prognos baseras på en efterfrågeökning om 1,0%–1,2% årligen. Dock ökar i själva verket efterfrågan med den dubbla hastigheten. Men industriexperter som inte trixar med siffror för att lugna aktieägare berättar för oss att den högsta möjliga produktionen ligger vid 85 mfd förutsatt starkt förbättrad infrastruktur och perfekt politisk stabilitet. I år gick Kina om Japan som världens nummer två ifråga om import av råolja.

Om någon tror att Dick Cheneys energikommission (energy task force), vid vilken Dr Clawson var anställd, inte hade analyserat dessa siffror som del av deras långsiktiga strategiska energibedömning och hur den förhöll sig till de fortsatta möjligheterna för kapitalackumulation, har jag en övernattningsstuga på en bergstopp att sälja åt er i Miami

Så frågan om oljan är inte en fråga om att ta den. Det är frågan om dess inneboende matematik, när den globala kapitalistiska konkurrensen fortsätter att tendera mot 100 mfd vid årtiondets slut och när det inte längre finns tillräckligt med självtryck i borrhålen för att klara denna efterfrågan. Någon kommer att bli utan. Och någon kommer att bestämma vem det blir. Att upprätta permanenta militärbaser mitt i regionen, där över hälften av de återstående lättåtkomliga reserverna finns, är ett stort steg mot att placera dem som kontrollerar dessa baser i förarsätet. Som en vän till mig sa en gång: ”Olja är inte en vanlig vara. Ingen annan vara har fem marina stridsgrupper från USA som patrullerar sjövägarna för att säkerställa den.”

Iraks oljeproduktion före invasionen låg på omkring 2,5 mfd. Men inte ens genom en heroisk ansträngning för att återställa den, har produktionen idag stigit över 1,8 mfd, en nettoförlust av 700 000 mfd och bara USA:s militära ansträngningar beräknas kosta i energi 350 000 mfd.

Detta är inte företagsmatematik. Det är geopolitisk och militär matematik. Vad man söker efter är en ny grundval, en militär sådan, på vilken man kan basera USA:s globala överhöghet nu då dagens håller på att falla samman. Och att förlita sig på direkt militärt våld för att uppnå ens nationella mål är inte ett tecken på styrka utan ett tecken på svaghet, ett tecken på ett fundamentalt misslyckande för hegemonin.. Hegemoni är inte direkt kontroll utan internalisering av kontroll över dem som domineras.

1968 ärvde Richard Nixon den amerikanska guldreservens hårresande sammanbrott och den ovinnbara ockupation av Vietnam, som hade orsakat det. Inom de närmaste fyra åren kom Nixon att överge de fasta valutakurserna och guldstandarden. Sedan tillät han en 20-procentig dollarnedskrivning, vilket utraderade USA:s skuld på många miljarder dollar till Västeuropa och Japan. Eftersom oljebetalningarna tecknades i dollar ledde det till en prisökning för oljan som blev till ett hårt slag för Europa, Japan, Afrika och Latinamerika.

USA å sin sida ägde tryckpressarna för dollar och kunde därigenom kanalisera krisen, via petrodollar, till dessa regioner. USA-lydiga marionettregeringar i Iran och Saudiarabien hjälpte till att stödja systemet genom den fördel de hade av att kunna påverka oljeproduktionen.

Genom detta Nixons spel, ett ekonomiskt chicken-race, iscensatte han en ny metod för att säkerställa USA:s överhöghet efter det att efterkrigstidens industriboom hade gått på grund på Marshallplan-nationernas exportkapacitet och Vietnamkriget.

Den valutaspekulation som övergivandet av guldstandard och fasta växelkurser stimulerade ledde oundvikligen till valutakriser för svagare nationer, varefter Reagan-administrationen, som svar på den mexikanska valutakrisen 1982, gjorde USAs första försök att ockra genom Intenationella valutafonden, där USA hade en kontrollposition och exklusiv vetomakt. Detta ocker kallas ”strukturell justering” och det åderlåter inte bara 70 olika nationer genom obetalbara externa skulder – som för övrigt avbetalas i dollar – dessa lån är villkorliga och låter investerare från USA tränga in i nationella ekonomier för att ta över nyckelsektorer. Detta system kallar man nu nyliberalism, men jag kallar det helt enkelt för skuldutpressningsimperialism. (Först senare fick jag reda på att Dr. Clawson en gång arbetat för IMF)

Det utökas genom en Treasury Bill standard (ung. Centralbankslag) genom vilken USA är i stånd att tvinga sina nyckelkonkurrenter, som har lejonparten av sin valutareserv i dollartecknade T-Bills, lån till Förenta Staterna som de vet och som USA vet att man aldrig kan betala tillbaka, att fortsätta acceptera dollar till dess övertryckta och övervärderade nuvarande nivå av rädsla för att de kommer att utradera värdet av deras egna centralbanker.

Detta ständigt växande överflöd av lätt tillgängliga och påtvingade dollar skapade förutsättningarna för den obevekliga asiatiska härdsmältan 1998, IT-kraschen år 2000 och för den fastighetsbubbla som kommer att brista härnäst. USA:s privata och offentliga skulder ligger på rekordnivå och om, eller jag kanske bör säga när, det uppstår en deflationskris kring en fallande dollar, då kommer USA:s medelklass att gå till botten som Titanic.

Samtidigt skapar de underutvecklade ländernas externa skulder, som IMF:s ockrande påtvingat dem, en ökande ilska och oro jorden runt, vilket redan börjat övergå till politiska uppror.

Precis som efterkrigstidens USA-dominerade globala struktur började falla samman mot slutet av Vietnaminvasionen, så närmar sig nu den nyliberalism, som garanterade orgierna under 90-talet sitt slutspel. Detta är den djupare orsaken till att något måste göras och det vi bevittnar just nu är den speciella nykonservativa versionen av hur den globala arkitekturen ska byggas upp igen, med hjälp av vapen i själva verket, och den haltar illa i Sydvästasien, där deras okunniga och rasistiska orientalism, deras okontrollerade övermod, och deras dyrkan av och tillit till apartheidstaten Israel, har lett dem in i en djup och alltmer fientlig labyrint.

Regionen är idag en veritabel häxkittel av konkurrerande och motsägelsefulla intressen: Kurdistans strävanden i motsättning till Irans, Syriens, Turkiets och banditen Allawis intressen; de fortsatta expansionistiska målsättningarna hos kolonialstaten Israel, oåterkalleligt knutna till syftena hos USA, som är i trängande behov av litet folkligt stöd i en region där USA:s prestige är på den lägsta nivån i modern historia; de förbindelser som håller på att smidas mellan Iran, Ryssland och Kina; Pakistans inre sönderfall genom sin allians med Förenta Staterna; motståndsrörelsens i Irak vägran att anpassa sig till USA:s scenario; och den potentiella destabiliseringen av den saudiska regimen, Bin Ladins hela tiden eftersträvade mål, där levnadsstandarden snabbt börjat sjunka, där grundvattenreserverna används till att pressa fram mer olja och där massorna blir otåligare för var dag.

Ingen av oss kan förutsäga exakt hur och när denna kittel kommer att koka över, bara att det kommer att ske.

Avslutningsvis har jag både goda och dåliga nyheter:

De goda är att valutgången kanske ändå inte har varit så förfärlig som de tänkte, som lät sin avsky för George W. Bush och hans kotteri att fördunkla synen av den större globala krissituationen. Men verkligheten är att denna besättning visar sig vara mer sannolik till att köra imperialismens lok av rälsen än deras Hamiltonsktrealistiska motståndare.

Den speciella krisen i Irak är inte det militära nederlagets kris, vilket, under alla betingelser, inte slutgiltigt bestäms av taktiska resultat utan av politiska resultat.

USA:s kris i Irak består i att ett av målen med denna ockupation var att demonstrera en föregiven militär oövervinnerlighet hos USA, att försätta världen i shock och beundran (shock and awe – Rumfelds av yrkesmilitären förhånade krigsföringsteori; anm. övers.). Krisen är inte endast den mycket verkliga taktiska kris, som vi kan lukta oss till från podiet vid varje överoptimistisk genomgång från Rumsfelds krigsministerium. Den djupare krisen består i att shock-and-awe-bluffen är framgångsrikt utmanad och avslöjad och att resten av världen har vaknat upp och nu är medveten om att den stora makten blöder.

Så ser vi nu till exempel kontinentalförskjutningen av Latinamerika från Chavez populärdemokrati i Venezuela till dagens Haitiska intifada, till den folkliga resningen i Bolivia och Equador ända till det nyligen timade valet av en vänsterregering i Uruguay; en utveckling som accelereras av det faktum att staten USA har gått ner sig i ett träsk av militära och politiska motsättningar i Sydvästasien. Imperialismens sammanbrott skulle ju bli svår under alla förhållanden men jag måste säga att det är en bra sak i det större sammanhanget, så vi bör välkomna det. Detta är de goda nyheterna.

De dåliga är att vi inte ännu har återskapat en vital, militant vänster som är klar över sitt ansvar, att sträva efter politisk makt i detta land. Och jag talar inte om Howard Dean, gott folk! Vem som än uppfattar Demokratiska partiet som ett vänsterparti bör dra bort ansiktet från den flaskan fläckborttagningsmedel. Vi behöver återskapa den vänster i detta land som har kämpaglöd och som inte begränsar sina aktiviteter till den fetischism som valen utgör och en som kan smida fram ett program som inte skyggar för det svåra men nödvändiga arbete som innefattar inte bara klass, utan också kön, undertryckta nationaliteter och miljörättvisa.

Detta är de dåliga nyheterna, men det kan rättas till med början nu och genom att börja med systrarna och bröderna här i detta rum. Vi har inte råd med lyxen att gråta över ett val. Vi för kamp för vårt eget samhälles själ, en kamp mot svartskjortornas reaktion vid varje front och det ges inte vila och rekreation, inga kompromisser och ingen kapitulation. Vi kan inte backa undan varken för deras patriotiska locktoner eller för Patriot Act. Som den iriske revolutionären James Connolly sa: ”De stora bara verkar stora för att vi befinner oss på knä. Stå upp!”

Nu är det dags för oss att stå upp!


I själva verket var jag nummer två att presentera mitt inledningsanförande. Medan jag var rätt nervös innan han började tala, blev jag mer och mer avslappnad vid tiden för att han använt sina 15 minuter till att öppna debatten. Vi blev inte matade med vare sig spetsfundigheter eller lärdom. Hans utspel låg knappt över nivån hos en inkastare på ett nöjesfält – en pyttipanna av vad man kan höra på vilken Centcom-genomgång som helst. Huvudinnehållet var - och det var symptomatiskt - vi gjorde några misstag, åtminstone ’underrättelsetjänsten’ gjorde det men nu är vi där och det vore att göra det irakiska folket en otjänst att ge oss iväg och låta ’terroristerna’ ta över.

Det var allt!?!?

Den här killen hade klivit på ett plan från DC till Stroms land (not 1) för att debattera mot en utbränd kommunistisk krigsveteran, utmärglad av en amöba och det skulle vara det bästa han kunde komma fram med inför en publik på 300 personer ”fortsätta på inslagen kurs”?”

Det var då det slog mig, att det finns inget tryck där. Dessa människor har inga argument att komma med. Hans öppningsanförande var ett uppkok av varför John F Kerry var mindre lämpad att styra Irak än George Bush. Så snart någon vägrar att ge sig in på dessa sofismer, uppträder de nykonservativa lika ineffektivt som fiskar på land.

Vi behöver inte det tunga artilleriet av suveränt utformade argument för att tvinga ned dem. De enklaste fakta som uteslutits från presidentvalsdebatten på grund av politisk lämplighet (vågar jag kalla det opportunism) kan skjuta ned dessa herrar som sparvar uppradade på ett staket. (Under en mindre skärmytsling på ett seminarium om kvinnor och global politik, kunde 21-åriga studenter rätta till Dr Clawsons tankar)

Allt medan debatten fortskred, gjorde Dr Clawson följande:

1) Hävdade att ’marknaden’ kan skapa naturresurser
2) Sade att demokrater också ville angripa Irak
3) Rekommenderade Adam Smiths ”The Wealth of Nations” till publiken.
4) Sade att demokrater också ville angripa Irak
5) Vägrade envist att bemöta några av de fakta som framfördes om israelisk apartheid och palestinska Bantustans eller om israeliska brott mot FN-resolutioner (även om vi upprepade gånger fick höra att Saddam bröt mot FN-resolutioner) eller om israeliska massförstörelsevapen.
6) Sade att demokrater också ville angripa Irak.
7) Refererade fyra gånger till krukmakeriregeln, att ’om du krossar den får du köpa den’, som ett argument för att stanna i Irak.
8) Sade att demokrater också ville angripa Irak.
9) Hävdade att vätgasekonomin låg vid horisonten och att kol skulle kunna ersätta bensin (i koldrivna flygplan, får man förmoda)
10) Sade att demokrater också ville angripa Irak
11) Sade att USA har ansvaret att hjälpa ’svaga och bräckliga nationer’ och att vårt tillbakadragande från det svaga och bräckliga Haiti var ett exempel på vad som händer när vi inte gör det.

Ptro! Han sade inte det där sista! Jo det gjorde han och det var som att få sig serverad en dubbel espresso. Med detta möjliga mål, klart och tydligt placerat i ett öppet skjutfält, fick publiken sig till dels en noggrann redogörelse för hur USA:s utrikesdepartement orkestrerade 29 februari-statskuppen i Haiti och hur dåligt DEN ockupationen också går.

Han rodnade faktiskt efter den omgången.

Vid varje tillfället höll jag med honom om att demokrater också ville angripa Irak och att de hade angripit landet så ofta som möjligt genom hela den åttaåriga Bill Clinton-administrationen - som för övrigt hade dödat fler irakier än George W Bush. Jag påpekade också att demokrater, inte republikaner var mest högljudda när det gällde att ropa på en återgång till inkallelse för militärtjänst och att Kerry inte bara sa att han inte skulle dra sig tillbaka från Irak utan att han skulle utöka truppernas antal – vilket skulle göra honom till Sydvästasiens Lyndon Baines Johnson. Inte bara det utan att varje smart demokrat just nu skulle hurra av glädje över att de inte kommer att få de kommande fyra åren hängda runt sina halsar, eftersom de krafter som befinner sig i rörelse – inklusive en förmodad stagflation och den djupnande krisen i Irak – är större än något av de rikas två partier.

Det är sannerligen anmärkningsvärt hur lätt det är att slå ut dessa nykonservativa så fort man kliver ut ur republikraternas trånga lilla ring. De har kanske tre kombinationer att komma med och de är långsamma som kor. Allt innanför har varit rituell strid, så de gör mycket dåligt ifrån sig när någon på allvar försöker klappa till dem.

cbildMan skulle kunna tro att publiken blev bortstött av allt detta; att de konservativa blev sårade när jag kallade George W Bush för ”Dick Cheneys ”meat puppet” (not 2) eller ännu värre saker, att de som desperat hade röstat på Kerry skulle bli sårade av att jag sade det osägbara om honom att han var ännu en borgerlig krigskandidat.
Inte alls så. Folk på båda sidor var angelägna att pratas vid efter debatten och bad om referenser och länkar till en del av informationen, tycktes plötsligt stimulerade till att ställa nya frågor inför den information som många uppenbarligen aldrig utsatts för. De var inte arga. De tycktes nästan lättade, som om de varit inlåsta och plötsligt funnit en nyckel. Dra vilken lärdom ni vill av denna historia. För denne utbrände kommunistiske krigsveteran är den att fortsätta att hamra på, då dessa människor är svagare än de ser ut, även om de verkligen innehar statsmakten. (Jag är redo att utstå skatteverkets revision, min herre) Och sluta gå med på deras premisser annars kommer man aldrig att komma fram till något annat än deras slutsatser.

Stan Goff

Översättare Wolf Elz och Hans Olof Öberg.

Ordförklaringar:

1. ”Stroms land”. Strom Thurmond levde till han blev 100 år, blev senator redan 1952 för South Carolina och är den senator som suttit längst i USA.

2. ”Meat Puppet” humanoid som förflyttas med hjälp av styrande strålar.

_____________________________________
Stan Goff är även medlem i BRING THEM HOME NOW's samordningskommitté. Hans återkommande essäer om militära frågor kan hittas på www.freedomroad.org/home.html. Goff kan nås via e-post: sherrynstan@igc.org



Publicerad på www.fib.se 2005-01-21

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.

« Tillbaka
  GUSTAFSSONS ALFABET M
  GUSTAFSSONS ALFABET L
  GUSTAFSSONS ALFABET K
  GUSTAFSSONS ALFABET J
  GUSTAFSSONS ALFABET I
  GUSTAFSSONS ALFABET H
  GUSTAFSSONS ALFABET G
  GUSTAFSSONS ALFABET F
  GUSTAFSSONS ALFABET E
  Ett tillfälle förlorat? RAMZY BAROUD
  GUSTAFSSONS ALFABET D
  Fobier, depressioner och annat mentalt elände
  Moralvänsterns moraliska kollaps
  GUSTAFSSONS ALFABET C
  FREDSMAMMANS AVSKED
  Ring BRIS! De finns just för dig!
  Har Sverige godtagit USA som världspolis?
  Chomsky i UNT
  Chomsky Holmberg
  Belgisk blå på krogen
  Mikael Nyberg och vänsterns haveri
  Marit har mest meriter
  Mot NFR i Göteborg
  Härbärget vid Pont Sully
  Bör majoren bli general?
  GUSTAFSSONS ALFABET A
  GUSTAFSSONS ALFABET B
  Håkan Gustafsson
  Varför har Sveriges stämma i världen tystnat?
  Köttkonsumtionen, miljön och imperialismen
  Maten, imperialismen och Irefalks idealism
  Vad kan vi lära av Virginia Tech?
  Det islamistiska hotet mot Europa – i siffror
  En mallig och dryg mediaskälm
  Nu ska pigan dammas av
  Thage tiger inte
  Vems är ansvaret att formulera en rättvis fred?
  Falska folkpartister inför rätta
  Sionister använder lögner i sin kamp
  Till frågan om ockupantideologi
  Hunden har i alla fall fått mat
  Matdebatt
  På tal om identiteter
  Människnas naturliga föda
  Speciesism och kvasivetenskap
  Kost och folksjukdomar.
  Ovetenskapliga argument från en Atkins-lobbyist
  Tal av Dr Sheikh Muhammed Bashar Al-Faydi
  Ät kotletten...
  Fyra tv-timmar med Göran Persson
  Stefan Lindgrens seminarietal
  En annan värld är möjlig! låt oss bygga den tillsammans!
  Slutresolution från den internationella konferensen i Chianciano Terme, Italien, 24-25 mars 2007
  ABF svarar om Atzmon
  Atzmons svar på SDS
  Gilad Atzmon – Från skuld till ansvar
  Eva Myrdal svarar Jesper Svartvik
  Skippa kotletten!
  Konferensen i Stockholm som väckt sånt uppseende
  När ska vi vakna i Sverige?
  Svenskar polisanmäls för krigsförbrytelser
  Nyskapande humanist?
  Allvarligt talat
  LKAB styr Kirunaflytten
  Skakande läsning om ondskans innersta natur
  Nicolaus Lundius – en samisk 1600-talsintellektuell
  Parner om Speer
  Är Mikael Nyberg en antisemitisk marxist?
  Att läsa Shamir som fan läser Bibeln
  November - Januari
  Hälsningar från Småländska höglandet
  Kim Salomon badade aldrig i Verkeån
  En utväg - för USA, inte för Irak
  Montagu mot Balfour
  Nu skall FiB/K synas
  Om Blommor i Galiléen
  1700-talets mest hatade kvinna
  Ett ideal som inte går att förverkliga
  Om vilda västern och Mellanöstern
  Debattinlägg till tidningen Palestina nu
  Två ojämlika eller en jämlik stat
  Till massakern i Deir Yassin
  Att vinna ett land men förlora sin själ
  Israels invasion av Libanon sommaren 1982
  Parner Stevenson
  Elinder
  Krigsmotstånd eller krigskritik?
  Lärare nöts ner till förtidspension
  Kommentar Stålhammer
  Presstödet - ett bedrägeri med statliga medel
  En kommentar till fibbare
  Annonsprislista
  Om gängse felläsning
  Konfrontation till varje pris
  Var finns folkrättsexperterna i debatten?
  Ett folk försvarar sitt land
  Glimtar från Venezuela
  Irakmöte
  Bomb IRAQ!
  Skriftställning maj 2006
  Sophie Scholls sista dagar
  modersmjölksersättning
  Fattigdomen avgörande för kvinnors ohälsa
  Myrdal svarar Fröberg Idling
  Pol Pot kommentar med svar
  Idioti eller fobi?
  Mohammedbilderna
  Ni är de sista att tala om
  Appell för Iraks akademiker
  Uppropet för undertecknande
  J. A. Selander vågade när andra förblev tysta
  Israellobbyn och sanningen
  KP-tal
  Om kriget kommer
  Afghanistantal Erik Wijk
  Helén Östberg
  Svensk trupp bidrar inte till fred i Afghanistan!
  Krigsmakten
  Prenumerantkampanj hösten 05
  Hur länge ska svensk media
  Namnbricka
  1 maj
  Omar om Runar
  Total rättslöshet
  Irakierna trakasseras av USA-soldater, till och med de nyvalda parlamentsledamöterna
  Svastikor
  Zimbabwe på väg mot...
  Försvara den svenska militära neutraliteten
  Journalister berättar om USA:s dödande i Falluja
  Kärlek & Somalia
  Det är bara vänstern som kan rädda liberalerna
  Demonstrationsrapporter 19 mars 2005
  Censur och imperiet
  Om preventiv rättvisa
  Får man behandla artiklar hur man vill när man översätter?
  2CV
  Extraordinärt överlämnande
  Strindberg
  Nordkorea har tillverkat kärnvapen
  Varför angrips familjen?
  Religiösa ledare ogiltigförklarar val
  Visst hymlar Bush, men ... svar till JM
  För hus och härd, svar till O Kleberg
  Motverka USA:s anspråk på ensamdominans
  Det andra valfiaskot och den pinsamma tystnaden
  Protestera mot pensionärsmaten
  Utan välfärd ingen demokrati
  Stora män lever länge
  Igår, idag, imorgon ...
  Julhälsnings från HJ
  Kalkonriket
  Att debattera med en nykonservativ
  Chockerande nonchalans av statsministern
  Norrland ska bli övningsområde för NATO



  

STÖD
LAVAL-
KAMPANJEN!

 

www.bonton.se

 Köp våra märken!

Upprop för att behålla Tryckfrihets-förordningen
i Sverige 
 
 

Köp broschyren!

Kulturtips!
Ta gärna en titt på några andra tidskrifter som kan vara av värde. Exempelvis
Guardian Weekly, Kuba, Manaoch Värmländsk Kultur.

i samarbete med
tidningsbutiken.se