Av GUNNAR OLOFSSON
Den 20 mars publicerar Hudiksvalls Tidning, Hälsinge Kuriren och Ljusdals-Posten, i en samordnad aktion, likalydande anonyma insändare, där jag anklagas för att sprida hat mot "judarna". Eftersom jag alltid, i alla debatter, försvarat Israels existens inom de av FN godkända gränserna från 1967 - men däremot inte ockupation, bosättningar och murbyggen på palestinsk mark - och eftersom jag under många år varit gift med en judisk kvinna, och har flera barn som formellt sett är judar, ser jag detta anonyma påhopp som mycket allvarligt och kränkande, och anmäler fallet till Pressens Opinionsnämnd för bedömning. Man kommer nu, via Pressombudsmannen (PO) Olle Stenholm, efter 5 månader med ett uttalande.
Inledningsvis konstateras att de nämnda tidningarna, genom sin chefredaktör Mats Åmvall, framfört att anmälaren är en av de flitigaste debattörerna i Hälsingland, som profilerat sig som en stark kritiker av staten Israel, och att det inte var den anonyma insändarskribentens avsikt (min kursivering) att anklaga anmälaren för antisemitism. Det var hans antiisraeliska (min kursivering) hållning som avsågs.
PO skriver: "Om man läser den anonyma insändaren ord för ord måste den tolkas som en anklagelse mot den namngivne anmälaren för judehat. Det är ett orimligt och kränkande (min kursivering) påstående. Insändaren innehåller inte i övrigt något resonemang eller ens försök till resonemang. Allmänintresset är lågt".
Samtidigt delar PO "tidningens uppfattning att vad skribenten egentligen velat uttrycka (min kursivering), fastän han misslyckats, är att anmälarens kritik av Israel bidragit till resande av mentala murar".
Rätt, alltså? Fast fel? Även om PO, och Åmvall, anser sig kapabla att bedöma vad olika skribenter egentligen menar med det de skriver, kan man knappast förvänta sig att alla som läser inläggen har samma insiktsfulla förmåga. Hur skall normalläsaren veta att ett "orimligt och kränkande" påstående egentligen inte är det, utan något annat? F.ö. anser jag att även betecknandet av min kritik av Israel som "antiisraelisk" är kränkande -
detta eftersom jag unnar alla israeler, judar som icke-judar, att leva i fred inom erkända och säkra gränser.
PO finner, trots att "denna insändare är nedsättande och tankemässigt torftig och därför inte borde ha publicerats " (min kursivering), inte "tillräckligt starka skäl för pressetisk kritik". Heureka! Välkomna till en ny, och lägre, debattnivå i Hälsingland!
"Som van debattör", skriver PO trosvisst, "har anmälaren utomordentligt goda förutsättningar att själv försvara sig också mot så kränkande och obefogade anklagelser". Men det var inte det det gällde. Utan frågan om pressetik. En fråga som nu alltså är besvarad.
Så här fungerar den repressiva toleransen. Pressens Opinionsnämnd, skapad av pressen själv för att granska sig själv, friar om inte alltid så oftast sig själv - om inte den kränkte råkar vara någon megakändis som bestämmer sig för att ge tillbaka.
I en uppföljande kontakt meddelar chefredaktör Åmvall att min kommentar, med innehåll som ovan, inte kommer att publiceras - detta eftersom ju ingen formell pressetisk kritik framförts av PO. Min följdfråga är då om det kanske är dags att övergå till anonymt skrivande i frågor som rör Israel och Mellanöstern? Detta då en kritisk hållning till verkligheten uppenbarligen reser "mentala murar" som gör det nödvändigt att finna sig i påhopp som, framförda under andra omständigheter, mycket väl skulle kunna falla inom ramen för allmänt åtal.
Här är svaret att i mitt fall inga anonyma inlägg kommer att accepteras - detta eftersom jag tidigare alltid skrivit i eget namn. Man vill, skriver Åmvall, inte ge intrycket av att antalet debattörer i denna fråga är större än det i verkligheten är!
Ett Moment 22, således. Skriv, och låt dig kränkas orimligt. Eller låt bli. Den borgerliga pressfriheten har sina gränser. Och egennyttan ljuger aldrig. Inom Folket i Bild/Kulturfront erkänner vi inte PressensOpinionsnämnd, och dess ombudsman, som någon auktoritet för någonting. Och lika gott är väl det!
PS. Varför anmäla ett inlägg till en instans man inte erkänner eller tilltror någon seriös avsikt? Tja, kanske för att den skall få chansen att bevisa att det faktiskt förhåller sig just så. DS.
Veckans krönika 
