Någon som kommer ihåg kriget mot Afghanistan? Det var visserligen två år sen och nästa krig kom i vägen för minnet, men det hade med frihet och demokrati att göra och givetvis kamp mot terrorismen. Och så skulle en person som utnämnts till symbol för all terrorism, Usama bin Ladin, infångas.
Därefter sades kriget gälla, förutom frihet och demokrati, de afghanska kvinnornas rätt till jämställdhet och västerländska kläder.
Och i dag gäller det ingenting längre. Större delen av Afghanistan behärskas av rivaliserande banditligor värre än talibanerna, huvudstaden Kabul styrs av en amerikansk lydregering och amerikanska trupper som då och då ger sig ut på landsbygden och dödar av oklara skäl.
Men USA fick ett militärt och geopolitiskt brohuvud i Centralasien, och Afghanistan kunde återta sin funktion som världens ledande exportör av narkotika. Bombhögern på de svenska ledarsidorna, som var outtröttliga krigsförespråkare, har sedan länge vänt detta pinsamma krig ryggen, ty de har ett nytt erövringskrig att hylla: ockupationen av Irak.
Irak skulle som bekant anfallas för att landet utgjorde ett hot mot hela världen. På vår bombvilligaste ledarsida kunde man i propagandakrigets start läsa:
'Det mesta talar för att regimen i Bagdad har flera tusen ton av kemiska och biologiska vapen och att landet inom 2-3-4 år kan bli en kärnvapenmakt.' (DN 9 december 2002.)
Den amerikanska och den brittiska regeringens lögner av detta slag fick total uppbackning av bombhögern. Somliga av dem har inte ens gett upp den positionen: 'Irak var ett hot mot freden - även om massförstörelsevapen inte hittats i den utsträckning som alla förmodade på förhand.' (SvD i går!)
I rättvisans namn skall sägas att majoriteten av de svenska ledarsidornas krigsaktivister har övergett lögnen om Iraks farlighet och påstådda innehav av förintelsevapen. Numera är de för erövringen av Irak för att den är demokratisk och god.
När nämligen ockupationsmakten i Irak lät offentliggöra resultatet av en påstådd opinionsundersökning häromdagen var resultatet föga sensationellt. En majoritet av den irakiska befolkningen påstods trivas med ockupationen och samma majoritet påstods anse att allt blivit bättre i landet sedan man ockuperats. Hurra! ropade bombhögern, där ser ni, era naiva krigsmotståndare!
Ty den som har varit kritisk, skeptisk eller direkt negativt inställd till de senaste årens USA-ledda erövringskrig har i bästa och också vanligaste fall beskrivits som just 'naiv' av bombhögern. Alternativt anhängare av terrorism eller kvinnoförtryck och i värsta fall antisemit. Jo, faktiskt:
'Vinterns europeiska krigsmotstånd hade många skiftande inslag, men ett av de starkaste var en febrig ställföreträdande antisemitism med Amerika som mottagare i stället för judenheten.' (Expressen 27 april 2003.)
Den som kritiserar USA:s senaste krig är alltså antisemit och står därmed utanför all demokratisk diskussion ty han representerar en sorts galenskap. Särskilt Israels mest hängivna försvarare tyr sig till detta resonemang. Eftersom kritik av exempelvis Israels företag att bygga en gigantisk apartheidmur, för att låsa in den ockuperade palestinska befolkningen, också bortförklaras som antisemitism.
Världen har alltså blivit sämre genom det som diffust kallas kriget mot terrorismen. En galenpanna som Usama bin Ladin har upphöjts till en närmast gudomlig position av krigsanhängarna (varför hans infångande lagom till det amerikanska presidentvalet kommer att tillmätas oändlig betydelse).
Varenda arbetslös analfabetisk ung muslimsk man i världen får sig därmed itutad föreställningen att han tillhör en mäktig rörelse och genom personlig heroism kan göra en stor insats. Idoliseringen av denna mytiska världsterrorism - 'al-Qaida' - verkar i två riktningar, aktiverar både flaggviftande bombhöger och muslimska fanatiker.
Och i arabisk teve visas dagligen bilder på den palestinska förnedringen, beviset för att den västerländska makten inte menar allra minsta allvar med sitt tal om frihet och demokrati.
Bomba mera och fortsätt ockupera, säger bombhögern. Terrorismen är det enda västerlandet fruktar, spräng deras tunnelbanor, svarar muslimska fanatiker.
En sak, en enda sak, skulle få ett avgörande inflytande över all terrorism.
Om USA och Europa tvingade Israel att upphöra med ockupationen och bereda vägen för ett självständigt Palestina. Så enkelt skulle 'kriget mot terrorismen' kunna vinnas. I teorin. Men den amerikanska regimen, och dess medlöpare världen över, vill inte det. Därför kommer helvetet att fortsätta.
Jan Guillou
Artikeln publicerades i Aftonbladet den 21 mars 2004.
|
