Till startsidan
 
 
Skriv ditt sökord i fältet nedan.
  
  Hem     För en folkets kultur     FiB i landet     Tidningen/arkiv     Studier  

Norge 9 april 1940

Av CARL-MAGNUS WENDT

Karl-Johan invasionsdagenNorge skulle ockuperas av tyskarna genom något som inledningsvis mest liknade en commandoraid. I första omgången skulle cirka 8 800 man landsättas i sex, eller åtta, hamnar, räknat från norr: Narvik, Trondheim, Bergen, Stavanger med Egersund, Kristiansand med Arendal och Oslo. 
   Den engelska flottan hotade alla tyska sjötransporter. Därför gällde det att behärska luftrummet. Då var det nödvändigt att besätta flygfältet i Ålborg, det vill säga att ockupera Danmark. Danmark fungerade alltså närmast som en språngbräda för angreppet mot Norge.   
   Den 8 april låg oron i luften både i Norge och Danmark. Men den militära ledningen åtminstone i Norge bedömde att ingen fara hotade. På direkt fråga svarade försvarsministern att det inte nyttade att mobilisera. Många generalstabsofficerare på Militärsamfundets sammankomst på kvällen. Advokat Brøgger talade om "Stora härförare och bordets fröjder". Även kungen var närvarande. Han gick alldeles efter föredraget.
Några norska officerare ägnade sig åt bordets fröjder på hotell Bristol. De var särskilt inbjudna av den tyske flygattachén kapten Eberhard Spiller. 
   Medan angenäm samvaro pågick på flera håll, flöt norskt blod i Oslofjorden. Klockan 23.07 meddelade det lilla norska patrullfartyget Pol 3 att det stött ihop med ett främmande krigsfartyg. Pol 3 öppnade eld med sin enda 47 mm kanon. Främlingen besvarade elden och sänkte patrullbåten omedelbart. 
   Främmande krigsfartyg passerade de norska kustforten Rauer, Bolaerne, Måkerøy och Håøy. Rauer sköt varningsskott och sedan fyra skarpa, som bommade på 4 500 meters håll. Bolaerne sköt varningsskott. Måkerøy sköt inte alls, "för att inte röja sin position" och Håøy sköt inte heller. 
   Klockan 0020 gick flyglarmet i Oslo. Regeringen började samlas.

Varför mobiliserades inte hela den norska försvarsmakten?
Åttatusen anfallande tyskar var naturligtvis ingenting mot en fullt mobiliserad norsk armé på 119 000 man. Men, i Norge hade man inte riktigt tänkt sig den möjligheten. Med sitt avskilda läge behövde man knappast frukta något angrepp i Norge. Inte nu längre från Sverige. Terrängen gjorde nog också ett anfall från Sovjetunionen rätt osannolikt. Återstod den norska arbetarklassen. 
   Nu var det så, att i Norge höll man sig med två mobiliseringsordningar. Under 1920-talet utvecklades en organisation inom krigsmakten med särskilda ur makthavamas synpunkt pålitliga enheter: "Ordningsvärnet". I händelse av krig, ett rätt osannolikt fall, skulle naturligtvis mobilisering ske av hela krigsmakten. Det skulle kungöras på alla till buds stående sätt, i radio, med plakat och genom brev. Ordningsvärnet kunde däremot inkallas genom stilla mobilisering. För att inte oroa obehöriga, skulle inkallelse ske med posten. Man skulle inte skicka ut kallelsen med militära tjänstekuvert utan använda vanliga "civila" kuvert med frimärken. 
   När bondepartiet bildade regering år 1930, hade Vidkun Quisling blivit försvarsminister. Han ingrep i en arbetskonflikt ett par månader efter skotten i Ådalen i Sverige (1931). "OV"-avdelningar sattes in för att skydda strejkbrytarna. Därmed framstod Quisling som den norska högerns starke man. 
   År 1935 bildade socialdemokraterna regering tillsammans med bondeförbundet. Detta skapade en viss förvirring i den topphemliga militära planeringen. Var det inte mot socialdemokratin hela den hemliga militära organisationen riktade sig? Men socialdemokraterna verkade acceptera det hela. För husfridens skull? 
   En ny mobiliseringslag utfärdades. Nu var socialdemokraterna orienterade från start. Enklast hade varit att slå samman de två mobiliseringsalternativen, mot den inre och den yttre fienden. Det förslaget fick dock ligga. Justitiedepartementet sände ut en ny instruktion för rekvisition av militär vid inre oroligheter. Den var daterad den 9 maj 1938 och undertecknad av justitieminister Trygve Lie. Den 14 oktober sändes det ut en hemlig lista i 100 exemplar med innebörden att delvis mobilisering liknade stilla mobilisering. Inkallelse kunde bara ske med personliga meddelanden. Delvis mobilisering gällde om förband kallades in för beredskap, till exempel för neutralitetsvakt. Skillnaden var att order om delvis mobilisering skickades ut i krigsmaktens tjänstekuvert, medan order om stilla mobilisering sändes ut med vanlig frimärkspost. Från och med denna tidpunkt kunde inte justitie- och försvarsministrarna vara okunniga om vad som gällde och fortfarande gällde den 9 april 1940. Då var Terje Wold justitieminister. 
   Generalstabschefen överste Rasmus Hatledal ansåg sedan flera dagar att det var nödvändigt med allmän mobilisering, men försvarsminister Ljungberg bromsade. Allmän mobilisering var mycket kostsam och nu hade regeringen givit order om att bara 1 - 4 brigaderna skulle mobiliseras. Då rörde det sig om delvis mobilisering. Mobiliseringsordern skulle alltså sändas ut med brev. Mobiliseringen skulle omfatta 24 000 man. 
   Hatledal samlade generalstabens mobiliseringsavdelning mitt i natten. Chefen, major Munthe var nazist, liksom tre av de övriga nio officerarna. Strax efter klockan 03.30 kom försvarsminister Birger Ljungberg från regeringens sammanträde. Han kom i sällskap med Trygve Lie. Både Hatledal och Ljungberg var förtrogna med rutinerna för mobilisering. Trygve Lie var inte heller okunnig, men föredrog tydligen att uppehålla sig i ett angränsande rum för att tala i telefon med sin fru. Tammelander-Zetterberg missar helt den subtila norska mobiliseringsordningen. Ljungberg ursäktas med att han bara varit försvarsminister i tre månader och inte kände till "detaljerna kring de olika mobiliseringsalternativen". Det är naturligtvis nonsens. Han var överste och generalstabsofficer. 
   Hatledal ville öka på, medan Ljungberg ansåg sig företräda regeringens linje. På eget ansvar plussade Hatledal på med bland annat ytterligare en brigad och höjde antalet inkallade till 38 000 man. De skulle inställa sig den 11 april, i stället för den 12, som man först tänkt sig. 
   När arbetet var klart, skickades mobiliseringsavdelningens yngste löjtnant Jens Henrik Throne Nordlie ensam till posten med alla order. Man hade inte en tanke på att eskortera honom, fast det ju kunde ha funnits tyska sabotörer ute. Dessutom var löjtnant Nordlie en av Vidkun Quislings betrodda män och hirdledare i Oslo. Han hade kunnat slänga alltihop i en papperskorg eller ta det med sig och åka raka vägen till Quisling. 
   Men han for till Huvudposten, där man till hans förvåning redan satt och väntade på honom. Mobiliseringsorder telegraferades ut till berörda förband, varifrån de skulle sändas ut till de inkallade, dels med post, dels med bud. Detta kallades dobbel ekspeditionsvei
   Klockan 04.00 begärde de tyska ambassadörerna i Oslo och i Köpenhamn att få träffa respektive utrikesminister klockan 04.20. Då skulle invasionen redan ha inletts klockan 04.15. Tyska trupper överskred också planenligt den danska gränsen vid Kruså och söder om Tønder. 
   Ungefär samtidigt, klockan 04.21, öppnade den norska befästningen Oscarsborg eld mot den tyska tunga kryssaren Blücher i Oslofjorden. Klockan 06.22 vände den brinnande kryssaren kölen uppåt och sjönk. De andra fartygen vågade inte fortsätta in till Oslo.

Norge mobiliserar (inte)
Medan Danmark kapitulerade på morgonen den 9 april, intervjuades utrikesminister Halvdan Koht av en radioreporter. Han sade då att mobiliseringsorder var utfärdad. Ett referat av intervjun gick ut i radion första gången klockan 08.00. Utrikesministerns uttalande uppfattades av de flesta norrmän som liktydigt med order om mobilisering. 
   Tusentals norrmän försökte inställa sig vid sina regementen. I osloområdet, där Första divisonen mobiliserade, var det bara IR 1 som kunde göra det, fast med visst besvär. Regementets andra bataljon saknade slagfjädrar i slutstyckena till sina vapen. Vi återkommer till det. IR 2 inställde sin mobilisering vid Akershus under märkliga omständigheter. Cheferna för DR 1 (ett kavalleriregemente), IR 4 och AR 1 inställde sig inte. I Kongsvinger lyckades fästningens kommendant lamslå mobiliseringsarbetet åtminstone till en början. På kvällen den 9 tillkännagav generalmajor Laurantzan, som givit upp Trondheim helt utan motstånd, att mobiliseringen i Trøndelag skulle avlysas. I Narvik landsattes 2 000 österrikiska bergsjägare. Tidigare hade de nog inte sett mer vågor än ”Donauwellen” (”Vågor på Donau”). Nu var de sjösjuka efter den hårda sjögången. Men nazisten major Sundlo överlämnade staden till dem.

Obrukbara vapen
Sommaren 1917 strejkade kolgruvearbetarna på Spetsbergen. Norsk militär ingrep och alla utländska medborgare förvisades därifrån. Oron förstärktes av diverse rykten om att ett väpnat uppror förestod även i Norge. För att inte en revolutionär arbetarklass, som då bara existerade i den militära fantasin, skulle beväpna sig gjorde man krigsmaktens vapen obrukbara. De vapen som inte var omedelbart nödvändiga, fick nämligen sina slutstycken eller åtminstone slagfjädrar avlägsnade. De förvarades sedan på en helt annan ort än själva vapnen. Ofta var det på gamla kustfästningar, som Bergenshus, Agdenes utanför Trondheim, eller Oscarsborg utanför Oslo. 
   Försvarsdepartementet skrev till militärdistrikten att de måste skydda de militära vapenlagren mot angrepp från "ondsinta", som tydligen var termen när man inte ville nämna vargen vid namn.     

Den 9 april gör alla andra "norgehistorier" överflödiga om man inte vet hur det ligger till. Man letar förgäves efter vad som anförts här. År 1977 utkom Bjørn Bjørnsen: Norge 9 april 1940. Den kom på svenska året därpå. ex. a.a. Stellan Bojerud skrev en uppsats i „Urladdning“ 1990 (Red. Bo Hugemark) och Tammelander & Zetterling gav ut ”Den nionde april” 1990 (med ett litet råttpip i not på sid. 113). År 2005 kom Jan Linder: Norge 1940. 
   År 2000 utkom Lars Borgersrud: Konspiration og kapitulasjon. Den anmäldes i Svenska Dagbladet söndagen den 10 december samma år. Det mesta som återges här, återfinns hos Borgersrud. I fortsättningen är det ingen ursäkt att vara obekant med innehållet. Det är lättare att läsa norska än engelska eller tyska.

En förkortad version trycktes i FiB/K 3-2006.



Publicerad pć www.fib.se 2006-03-13

Prenumerera pć tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgćva gäller upphovsrättslagen.

« Tillbaka
  Sällskap för ungersk litteratur i Sverige
  LO:s kulturpris 2008 till David Eriksson
  Hans namn är Mats Odell
  Vass viskväll med Wiehe
  Enander 2007-09-06
  Enander 2007-03-19
  Enander 2007-03-12
  Enander 2007-03-07
  Enander 2007-02-22
  Konsten berättar ingenting
  Enander 2007-02-03
  Cissi och Erika till Memphis
  Arbetarlitteraturen i Eskilstuna
  Enander 2007-01-31
  Bekämpa elitdesignen!
  Mediakritisk jättekonferens i Memphis
  Malms tjänande ohederlighet
  Israel Shamir svarar Malm
  Kjell Berglund död
  Vilka fćr vara med i Sverige idag?
  Hederbergs eller Myrdals heder?
  Du mć icke skratta, icke läsa, icke visa dig pć den styva linan
  Per Svensson i Expressen
  Lasse Wilhelmssons svar till Andreas Malm
  Länge leve Arbetaren!
  Vćr kultur - en folkets kultur
  Klassperspektivet pć väg tillbaka i litteraturen
  Flamman fyller 100
  Enander 2006-10-29
  Enander 2006-10-27
  Enander 2006-10-21
  Rune skaldar
  Ali Roos (smakprov)
  Norrländska författarsällskapet byter namn
  Enander 2006-10-18
  Enander 2006-10-10
  Enander 2006-10-07
  Enander 2006-9-10
  Enander 2006-08-27
  Enander 2006-08-16
  Enander 2006-07-05
  Enander 2006-07-01
  Enander 2006-06-28
  Enander 2006-06-21
  Enander 2006-06-19
  Enander 2006-06-18
  Omvänd Fälldinare?
  Sparvhökar och svarta antiloper
  Enander 2006-06-05
  Enander 2006-05-31
  Enander 2006-05-28
  Enander 2006-05-23
  Enander 2006-05-18
  Enander 2006-05-16
  Bland tattare och rasbiologer
  I patriarkens undermedvetna
  Tjernobyl I-III
  Hemlös familj
  Enander 2006-04-11
  Enander 2006-03-01
  Enander 2006-04-06
  Enander 2006-04-05
  Fredsvänner och fridstörare
  Minaret
  Olaglig mur
  Kvasivetenskaplig renässans
  Norge 9 april
  Kamp mot terrorismen och mot fćgelinfluensan!
  Tvć vädjanden om hjälp att komma vidare
  Enander 2006-02-28
  Enander 2006-02-27
  Tlaxcala har fötts!
  Enander 2006-02-19
  Aleida Guevara besökte Göteborg
  Enander 2006-02-06
  Fler dikter om Björn Afzelius
  Barnrikehusen Myrdalsungarna söder om söder
  Enander 2006-01-18
  Minnesord över förläggaren Kalle Hägglund
  Frćn Kalle Hägglunds begravning
  Ordfrontsaffär II
  Vem vćgar tämja vargar?
  Enander 2005-12-16
  Enander 2005-12-15
  Enander 2005-12-14
  Enander 2005-12-13
  Talande stärkkragens mest framträdande röster ...
  Kjell Eriksson fćr LundeQ:s litteraturpris 2005
  Enander 2005-12-05
  De Nios julpengar till Omar
  Herrskap och tjänstefolk
  Brun sörja
  En spelmans jordafärd
  A som i Ahmed, ADHD och Attention
  Karl Östman - tal okt 2003
  Högre forskning framöver
  Du talar till oss Omar
  KvastHilda
Kultur alltsć!
Bildkonst och
Sett, läst, hört
Krönikor och Bloggar

Denna avdlening rymmer den breda fćran i vćrt kulturmaterial
Bl a:
Poesi
Litteratur
Bokrecensioner
epost

  

STÖD
LAVAL-
KAMPANJEN!

 

www.bonton.se

 Köp våra märken!

Upprop för att behålla Tryckfrihets-förordningen
i Sverige 
 
 

Köp broschyren!

Kulturtips!
Ta gärna en titt på några andra tidskrifter som kan vara av värde. Exempelvis
Guardian Weekly, Kuba, Manaoch Värmländsk Kultur.

i samarbete med
tidningsbutiken.se