”Clean break” i Palestinafrågan

 Veckans krönika           
GUNNAR OLOFSSON 

Tretton år sedan Oslo-överenskommelsen, om en fredlig och rättvis lösning av Palestinakonflikten, och vi har sett hur utvecklingen, under en ständigt pågående ”fredsprocess”, hela tiden har gått från dåligt till sämre för det palestinska folket.
    Sedan Osloprocessens start har antalet judiska bosättare på Västbanken i stort sett fördubblats, till c:a 400.000, varav ungefär hälften i närområdet till Jerusalem. Under september i år har man bl.a. beslutat att bygga ut bosättningarna Maaleh Adumin och Beitar Ilit med minst 700 nya lägenheter. Erövringen av palestinskt land fortsätter, bl.a. genom bygget av separationsmuren, huvudsakligen på ockuperat land. I Gaza har visserligen bosättningarna övergivits, och drygt 7.000 bosättare evakuerats, men området är återockuperat av den israeliska armén, som varje dag dödar palestinier i olika aktioner och som har förstört varje försök att bygga upp någon som helst infrastruktur för en framtida palestinsk stat.
    Med den demokratiskt valda Hamasregeringen vid makten har palestinierna också isolerats politiskt och ekonomiskt. Innan man ens fått chansen att visa vad man vill åstadkomma, har Hamasministären, och därmed i praktiken hela det palestinska folket, terroriststämplats av USA och EU - som också dragit in sina bidrag till palestinierna. Samtidigt håller Israel inne tullar och andra avgifter, som man driver in för palestiniernas räkning. Resultatet är en misär, och regelrätt svält, som vi inte sett motsvarigheten till tidigare i konflikten.
    EU ställer tre krav på Hamasregeringen för att man skall bryta isoleringen av palestinierna. Av dessa är två krav, vilket bl.a. påpekats av tidigare kabinettssekreteraren Sverker Åström, inte förenliga med folkrätten. Det tredje kravet är irrelevant av andra skäl. Kraven är att Hamas måste:

1. Erkänna Israel. Det finns ingen internationell regel som säger att ett land, eller en regering, måste erkänna någon annan. Bl.a. finns flera länder som inte erkänt Israel (av det skälet motsatte sig Israel t.ex. styrkor från Malaysia till FN-uppdraget i södra Libanon). Frågan är dessutom vilket Israel man i så fall skall erkänna. Israel saknar konstitution, och därmed officiella gränser. Med det s.k. ”Fångarnas dokument”, utarbetat våren 2006 av politiska fångar från Hamas och Fatah i israeliska fängelser, erkänner i praktiken Hamas existensen av en israelisk stat inom 1967 års gränser, åtminstone under en övergångsperiod på minst 10 år, och har alltså lagt ett moratorium på kravet om en muslimsk stat i hela Palestina. Intressant i sammanhanget är också att Hamas, i den muslimska stat man eftersträvar, talar om att alla religioner skall ha samma ställning ”under islams vingar” (Hamas´covenant, artikel 6). En vision således knappast ”värre” än t.ex. den monarki baserad på kristna värderingar som bl.a. Kristdemokraterna i Sverige bekänner sig till. Att få Hamas att gå längre än så vore nog lika meningsfullt som att förmå Kristdemokraterna att avsvära sig tron på Gud.
2. Avstå från våld. Det finns ingenting i folkrätten som förbjuder att en ockupation bekämpas med våld. Snarare tvärtom. Detta gjordes i Norge under andra världskriget, i Vietnam, Algeriet och andra folkkrig. I vårt eget land stod det tidigare i telefonkatalogen — om ej nu, åtminstone inte i Göteborgsdelen — att motstånd mot ockupation skall göras och att ”varje meddelande om att motståndet skall uppges är falskt”. Attentat mot civila är givetvis en helt annan sak, och självmordsbombningar mot israeliska kaféer inte acceptabla. Det är dock inget skäl till att avbryta förbindelserna med en vald palestinsk regering. Speciellt som man samtidigt upprätthåller förbindelser med regeringar, den israeliska och andra, som ägnar sig åt statsterrorism i betydligt större skala. Hamas upprätthöll tills nyligen en nästan 2 år lång ensidig vapenvila mot Israel. Trots att denna, efter återockupationen av Gaza, har upphört, har Hamas ändå inte utfört några egentliga attacker mot det israeliska samhället.
3. Respektera ingångna avtal. Trots att palestinierna hittills har haft 10 (!) regeringar är det första gången man ställs inför ett sådant krav. Den självklara invändningen här är att inga avtal av betydelse för fredsprocessen undertecknats av Israel och den palestinska myndigheten. Motparten är i stället PLO, som representerar alla palestinier, även de i exilen, som redan sedan länge, och åtminstone sedan Osloavtalet 1993, erkänt Israel och en lösning av konflikten i enlighet med 1967 års gränser och FN:s resolutioner i frågan. Noterbart är att Israel tidigare har vägrat förhandla med palestiniernas förre president, Yassir Arafat, som betraktats som ”terrorist”, och med den nuvarande, Mahmoud Abbas, som anklagats för att inte komma till rätta med de palestinska militanterna. Inte heller nu förhandlar man på allvar, med samma argument (”terroristerna” sitter ju i regeringen!), med den palestinske presidenten - trots att sådana förhandlingar vore fullt möjliga, oavsett Hamas. Att man inte förhandlar med Hamas — ens om de vardagliga om varor, transporter, myndighetsutövning etc. som man tidigare haft avtal om - är helt logiskt. Israel förbehåller sig rätten att själv välja sin motpart i alla förhandlingar. Och någon ”trovärdig” sådan kommer man, givetvis, aldrig att hitta — speciellt inte om det gäller frågan om att avsluta ockupationen.

Medan orimliga krav ställs på den palestinska ledningen, riktar EU och vår egen regering inga som helst krav mot den israeliska regimen. Tvärtom, vill man behålla alla dörrar öppna för en ”dialog”. Något som alltså inte är nödvändigt vad gäller palestinierna. Denna inställning finns tyvärr också hos en del av den svenska opinion, som säger sig vara för en rättvis lösning av konflikten. Trots att samtliga svenska riksdagspartier officiellt bekänner sig till en tvåstatslösning enligt 1967 års gränser, och FN:s resolutioner i frågan, anser inget av partierna att Sverige på egen hand bör normalisera förbindelserna med Hamasregeringen, och respektera den palestinska demokratin.
    Sanningen är också att det i nuläget inte finns någon som helst verklig opinion i Israel för en varaktig och rättvis fred med palestinierna. Alltså egentligen ingen motpart att föra någon meningsfull dialog med. Inget av de stora partierna erkänner något Palestina innanför 1967 års gränser, eller förklarar sig villig att respektera FN:s resolutioner i frågan — dvs. Säkerhetsrådets resolutioner 242 och 338, om tillbakadragande från de ockuperade områdena, och Generalförsamlingens resolution 194 om flyktingarnas återvändande.
    Studerar man Likuds plattform finner man, under rubriken under ”Self-Rule” att Likud (som här betecknar sig som ”Israels regering”) förbinder sig att aldrig acceptera någon palestinsk stat ”väster om Jordanfloden”, dvs. på de ockuperade områdena. Kadimas plattform definierar inga gränser för vare sig Israel eller den ev. framtida palestinska staten. Man är bara villig att acceptera ”en fredlig och terrorfri palestinsk suveränitet” och förbehåller sig ”rätten att annektera palestinskt territorium om det (Israel) finner det nödvändigt för sin säkerhet”. Arbetarpartiet/Mapai utesluter inte, i sin plattform antagen 1997, ”etablerandet av en palestinsk stat med begränsad suveränitet”, men förutsätter israelisk kontroll över hela Jerusalem, och områden på Västbanken ”som är större judiska bosättningar”. Jordanfloden skall vara Israels östra säkerhetsgräns, ”med ingen annan armé stationerad väster om den”, och återvändande av flyktingarna är eventuellt möjligt, efter förhandlingar, bara till de palestinska områdena.
    Det vi i själva verket ser är en ”clean break”, en brytpunkt, i Palestinakonflikten. Trots att den israeliska parten uppenbarligen är den som mest konsekvent hävdar sin ”rätt” till ockupation och icke-erkännande av någon palestinsk stat, läggs all energi på att förmå Hamas att ”erkänna” Israel, och — liksom man lyckats förmå Sinn Fein i Nordirland att göra — upphöra med all verklig kamp mot ockupationen. All kritik från EU:s och Sveriges håll har tystnat vad gäller kritik av murbygget, utbyggnaden av judiska bosättningar, utomrättsliga avrättningar av palestinska ledare, fängslanden och interneringar av människor, också barn, utan rättegång och dom, det dagliga dödandet av palestinier, den etniska rensningen av Jerusalem etc. Israel bryter hämningslöst mot FN-stadgan, Geneve-konventionerna, Barnkonventionen och andra regler, nonchalerar minst 40 FN-resolutioner och beslut i Internationella Domstolen i Haag. Allt utan att någonting egentligen händer.
    Terrorstämplingen av Hamas gör det omöjligt för den svenska regeringen att protestera ens när Israel kidnappar och spärrar in över 20 palestinska parlamentsledamöter, inklusive 8 ministrar. Att kräva frigivande av dem vore ju som att kräva frisläppande av sympatisörer till Baader-Meinhofgruppen! Inte heller kan man, då ju palestinierna styrs av ”terrorister”, på allvar protestera när den israeliska armén lägger hela infrastrukturen, inklusive kraftverk och annat byggt med svenska biståndspengar, i ruiner. När Israel går bärsärkagång i Libanon, ordnar Sverige en givarkonferens för att betala det som förstörts. På samma sätt samlas pengar för att, eventuellt — beroende på hur palestinierna uppför sig? — bygga upp en del av det som förstörts i Gaza.
    Opinionsarbetet för Palestina har, i sin nuvarande utformning, nått vägs ände. Det är dags att byta utgångspunkt, tona ned arbetet med meningslösa protester mot murbyggen och utbyggnad av bosättningar, och sluta att söka aktivt samarbete med organisationer, ovilliga till verkliga aktioner mot Israel, vars närvaro i ”solidaritetsarbetet” bara legitimerar fortsatt förtryck av palestinierna. I stället bör fokus läggas på demokratifrågan, att blottlägga den israeliska statens rasistiska och koloniala karaktär, och att kräva respekt för SAMTLIGA FN-resolutioner och demokrati — i en eller möjligen två stater — på varje del av Palestinas jord.
    Israel måste bojkottas, totalt och på alla områden, tills man genomför nödvändiga förändringar av sin politik. Förmodligen är det — liksom i fallet med de fascistiska regimerna i Portugal och Spanien, och den vita apartheidregimen i Sydafrika — nödvändigt med en verklig demokratisering av Israel för att det koloniala projektet skall avslutas. Det verkliga valet kan stå mellan en ”sydafrikansk” och en ”algerisk” lösning av konflikten, där den sistnämnda i värsta fall innebär undergång för den ena eller båda folkgrupperna. Vi bör, förutom att kräva avbrytande av vapensamarbete och frihandelsavtal, aktivt arbeta för stopp för Israels deltagande i idrottsligt, kulturellt och vetenskapligt utbyte — EM, VM, Schlagerfestival etc. Alla israeliska produkter, från både ockuperade områden och från själva Israel, skall bojkottas. Kod 729 i början på butikernas streckkoder anger att varan kommer från Israel. Noggranna listor på olika produkter bör distribueras i stor skala. Bojkotten av Israel måste vara total och villkorslös.

• Häv terrorstämplingen av den valda palestinska regeringen!
• Bojkotta Israel!