Häromdagen besökte vi Jerusalems östra utkanter en olycklig familj, vars hus hotas av rivning. Deras hem ligger i en brant sluttning ner mot en dal, på vars botten Muren nu byggs.
Vi stod med Abu Omar på takterrassen och såg grävmaskiner och traktorer larva fram därnere för att jämna till marken. Bara några hundra meter bort är de väldiga betongblocken redan uppställda. Ormen ringlar närmare, snart ska den lägga sig alldeles intill Abu Omars hus. Lite utsikt kommer han att ha ändå. Han kommer att kunna kika över kanten på muren och se den nybyggda bosättningen Pisgaat Zeev. Den är endast för israeler. På denna sidan muren bor bara palestinier.
Abu Omar köpte marken och byggde huset med sina egna händer för tio år sedan. Det är stort, flera av de vuxna barnen bor här med sina familjer.
Men huset står för nära muren. Myndigheterna hävdar att det är ett svartbygge och i så fall är det fritt fram att demolera det. Abu Omar säger sig ha alla papper i ordning och har tagit saken till en rättegång, som ännu inte är avgjord. Förlorar han kommer en bulldozer att smula sönder hans livsverk och tre familjer blir hemlösa.
Medan vi står på terrassen ser vi en ny grävmaskin komma larvande därnere. I stället för skopa har den ett väldigt spett. Den stannar alldeles nedanför huset och börjar hacka i marken så stendammet yr. Det återstår nu bara en liten remsa på två-tre meter mellan huset och stupet ner mot grävmassorna. Abu Omar tittar med tomma ögon ner på maskinen som håller på att hacka sönder marken hans hus står på. Man ser på mannen att hans nerver är alldeles slut.
”Den hackar i mitt hjärta” , viskar han. Jag vill krama honom, men vet inte hur han skulle uppfatta det.
”När jag ligger vaken på natten hör jag väckarklockan dåna på samma sätt som den där.” Det är ungefär samma ljud som när man pålar för ett bygge hemma i det fredliga Sverige.
Kanske är det nu så, att Abu Omars familj här betalar priset för palestinska självmordsbombares attacker mot israeliska civila? Har de oskyldigt kommit i kläm när myndigheterna uppfyller sin plikt att skydda medborgarna mot terrorister?
Det hade man möjligen kunnat hävda om Abu Omars hus legat just på gränsen mellan Israel och Västbanken. Men den internationellt erkända gränsen ligger nästan en mil bort. Muren ringlar till stora delar fram inne på ockuperat territorium. Den löper fram i långa konstiga öglor, så att israeliska bosättningar ska komma på den israeliska sidan och palestinsk bebyggelse på den andra. När den är färdig kommer Israel att lagt sig till med tio procent av Västbankens jord.
Men om det nu ligger israeliska bosättningar på ockuperat territorium, så måste ju deras innevånare skyddas lika väl som dem som bor i själva Israel? Är det därför har man dragit muren som man gjort?
Det är glasklart förbjudet för en ockuperande makt att flytta in sina medborgare på ockuperat territorium. Detta uttrycks enkelt och otvetydigt i fjärde Genevekonventionen. Därmed kan Israel inte hävda någon laglig rättighet att skydda bosättarna med en mur, vilket man hade kunnat göra om muren i sin helhet dragits på den egna gränsen.
Internationella domstolen avgjorde sommaren 2004 med fjorton röster mot en att muren är olaglig, att bygget måste avbrytas, att de delar av muren som är färdigbyggda måste monteras ner. Marken måste återställas och de berörda ersättas för sina förluster.
Ett och ett halvt år senare har Israel inte gjort minsta ansats att följa domslutet. I stället trotsar man domstolen genom att fortsätta murbygget. Varje tag som grävmaskinen tar av Abu Omars mark är olagligt.
Den europeiska unionen har varit pådrivande för att inrätta den internationella domstolen. Vad gör unionen nu för att se till att domstolen respekteras? I stort sett ingenting. Och vad gör Sverige för att driva på unionen?
I morgon ska vi träffa Abu Omar vid busstationen på Nablus road. Vi ska följa honom till rättegången. Vi lär inte förstå mycket av hebreiskan, men han ville gärna att vi skulle komma ändå.
Göran Burén arbetar för Sveriges Kristna Råd (SKR) som Ekumenisk Följeslagare inom Kyrkornas Världsråds Ekumeniska Följeslagarprogram i Palestina och Israel: EAPPI, (Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel).
