PEO ÖSTERHOLM
Jag såg hela temakvällen om Fidel Castro i TV. Trots att några av landets ledarskribenter hade varnat mig. Olydig som jag är smet jag iväg och satte på TV-n i alla fall.
Varningarna kan nog anses vara befogade. Ty vad jag fick se i Oliver Stones film var en kubansk ledare med intelligens, humor, självkritik, moralisk resning och en avväpnande distans till sitt livsverk, den kubanska revolutionen. Och sådant ska man naturligtvis inte visa svenska folket.
Eftersom Fidel ju är "diktator"
Över vilka? frågade sig Fidel när han fick frågan.
Visst är Fidel Castro diktator - över dem som vill återinföra ”demokratin” på Kuba, dvs återinföra USA-styre. Han är också diktator över dem som inte tål att även fattiga människor ska få gå till tandläkaren när de har tandvärk. Visst är han diktator över dem som tycker det är oväsentligt att även de allra nedersta på samhällsstegen lär sig läsa och skriva.
Om framstegen får vi inget veta. När får man läsa att Kuba har Latinamerikas lägsta spädbarnsdödlighet? Det handlar bara om "dissidenter". Sådana finns säkert och går de inte utländska makters ärenden så är det fel att fängsla dem. Men hur vet man det? Svenska mediers oförmåga att skildra vad som händer på Kuba är lika stor som när det gäller kriget i Irak.
Castro berörde valen på Kuba. De är mer demokratiska än i andra länder. Om han har rätt får vi aldrig veta. Eftersom ingen svensk tidning vågar resa dit och seriöst försöka beskriva dem. Vilket liv det skulle bli! Att överhuvudtaget jämföra!
Stones film är det mest närgångna som gjorts på en ledande politiker. Skulle Bush, Putin, Göran Persson, Blair eller vem som helst kunnat uppvisa den uppriktighet Castro visade?
Och skulle Sveriges Television kunnat visa denna film med Cecilia Stegö som TV-minister?
Veckans krönika 
