Veckans krönika  
CARIN ÅBERG Industrialismens genombrott under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal medförde stora omvälvningar i det västerländska samhället: omätliga rikedomar samlades hos kapitalägarna på underklassens bekostnad; på massförflyttningar till städerna följde bostadsbrist, trångboddhet och vidriga bostadsförhållanden; exploatering av människor på grund av obefintlig arbetsrättslig lagstiftning: obegränsade arbetstider, oreglerade anställningsförhållanden och godtycklig lönesättning innebar lägsta möjliga pris på arbete och medförde stundtals massarbetslöshet. 
    Bara för att nämna några omständigheter.
    Misär i avsaknad av sociala skyddsnät: hög barndödlighet, fattigdom och snarast obefintlig sjukvård för underklassen.
    Följderna av en politik i kapitalismens renodlade socialdarwinistiska liberala form: Staten ska inte lägga sig i – marknaden reglerar sig själv – ”survival of the fittest”.
    Vägen till ett drägligare samhälle – det vet vi – bestod i att underklassen organiserade sig och kämpade emot. Politiskt uttryckt i demonstrationer, strejker och utnyttjande av rösträtten och det då nya representativa demokratiska systemet. Individuellt engagemang …
    Så skapades en någorlunda balans i form av lagar och välfärdssystem som en motvikt mot klassamhällets maktmissbruk. Gemensamma allmänna institutioner skulle garantera tillgång till en minsta gemensamma lägsta existensnivå – målet var att skapa jämvikt i ett ojämlikt samhälle – att låta lagar kompensera för en ojämlik maktstruktur till den dag då alla i verkligheten hade samma möjligheter och levde under lika villkor. Grundtanken var att alla är lika mycket värda, alla har samma rättigheter, oavsett rikedom, utseende och härkomst.
    Skatter och omfördelningspolitik skulle ge de ekonomiska förutsättningarna – att ta från de rika och ge till de fattiga, för att uttrycka det med en i juletider välbekant fras.
    Det lyckades till viss del, men så länge skillnaderna fortfarande är strukturella, välstånd och ägande kan ärvas, lycka stavas p-e-n-g-a-r och status r-i-k-e-d-o-m, är misslyckandet inskrivet i projektet. Roten till det onda: tanken på att allt kan prissättas och omsättas med profit, finns fortfarande kvar.
    Sedan kom reaktionen. Överklassen fick nog. Avundsjukan hos medelklassen tog överhanden: lockelsen att bli rik (bara man slapp betala så mycket i skatt), vinsterna som skulle göras i form av lägre priser på en marknad med fri konkurrens (utan statlig inblandning), valfriheten som skulle borga för att staten inte skulle ha monopol på undervisning, massmedier, allmänna transporter och andra allmännyttigheter. De historielösa gick på propagandan – varför ska någon annan bestämma över mig – vi lever väl i ett fritt land? Varför ska jag betala för andra? Jag kan minsann ta vara på mig själv – låt andra betala för sig själva. Köpa vad de vill. Vill de inte betala för att ha sina ungar i en bra skola så är det deras val. Vill de inte lägga sina pengar på pensionsförsäkringar så är det deras business. Finns det inte tillräckligt många som vill köpa mat på landet så får de väl finna sig i att åka till närmaste stad då. Om det inte finns någon läkare på orten får man väl flytta. Det är bara att välja! Mina pengar är mina (dom har jag tjänat ihop alldeles själv). Utsikten att åtminstone jag kan bli RIK …
    Idag börjar de missförhållanden som rådde i industrialismens barndom åter visa sig: Om så inte barndödligheten, så i alla fall andelen sjuka ökar. Precis som i slutet av 1800-talet, är en stor del av sjukligheten orsakad av ohälsosamma arbetsomständigheter, om än inte i första hand fysiska skador.
    Precis som då samlas omätliga rikedomar hos de priviligerade. Sandviks högste tjänsteman erhöll förra året ett sammanlagt påslag på 7.723.343 kronor till sin tidigare lön på drygt 6 miljoner kronor (Arbetarbladet 6 dec 2006); Vice direktören på Scania fick drygt 44 miljoner i ersättning samma år och en löneökning på 15% på grundlönen om 6,5 miljoner kronor (ökning = 975.000 kr, om jag räknat rätt) för innevarande år (Affärsvärlden 3 april 2006). Ersättning per månad blir i hans fall i runda slängar 44.000.000/12¡Ö3 700.000, dvs 3,7 miljoner kronor. Detta att jämföras med den genomsnittliga månadslönen i Sverige 2005 på 24.300 kr, dvs ¡Ö 0,024 miljoner kr. (Källa: SCB).
    Gemensamma och allmänna sociala omsorger avskaffas – det är tillgång och efterfrågan som ska reglera individens möjligheter likväl till barnomsorg, skola, bostad och sjukvård, som till el, telefon och allmänna transporter.
    Individen kan snart välja mellan allt – utom sitt utgångsläge och möjlighet till förkovran: dit hann vi inte.
    Makthavarna meddelar käckt att för att komma till rätta med dagens samhälleliga missförhållanden måste vi avskaffa bidragen. Öka konkurrensen. Acceptera skillnader (fast inte mellan könen naturligtvis). Avskaffa fastighetsskatten. Avskaffa arvsskatten. Avskaffa arbetsrätten. Överlåta allmänna gemensamma institutioner till marknaden – efterfrågan styr tillgång och pris. Avskaffa fackföreningar. Omfördela kapitalet från dem som inget har till de som redan är välbärgade. Vi måste jobba hårdare och tjäna mindre.
    Nej förresten, inte vi … en del … vissa … ”dom”
    Den som kan sin historia vet att 1800-talet innebar ett försök med renodlad kapitalism under liberala förtecken: Allt kan kommodifieras, säljas till ett pris, och priset sätts efter principen tillgång och efterfrågan – naturligtvis gäller det även priset på liv, hälsa och arbete. Staten ska inte blanda sig i ekonomin – den ska endast garantera individens privata friheter och förmögenheter. Var och en har sig själv att ta hand om – eventuell hjälp till dem som av någon anledning inte kan hjälpa sig själv ska ske på frivillig bas. Så får vi det bästa av samhällen eftersom de svaga kommer att gå under och endast de starka och livskraftiga överleva. Vad är det för fel med det? Det är upp till en själv.
    De som kan sin historia vet också att den renodlade kapitalismen med liberala förtecken inte fungerade som samhällsform för livsformen homo sapiens sapiens. Den kraschade under 1870-talets liberala kris. Varför göra om försöket? I andra sammanhang uppmanas vi ju att lära av historien – ”aldrig mer” …
    Hörde Ring P1:s programvärdinna säga att våra politiker måste ha höga löner för att vi ska få de bästa politikerna. Tänk jag som trodde att de valdes till sina poster. Inte att det var ett högavlönat jobb. Vilken utbildning ska man ha? Högskola kan det väl knappast vara fråga om? Ryktet säger ju att de flesta politiker inte har någon examen.
    Om vi skulle ta och konkurrensutsätta politikerna? Ge dem svensk medianlön – ja median, inte genomsnitt – i ersättning (21.700 kr/mån 2005, enl SCB) så att de kan leva under liknande villkor som majoriteten av sina väljare? Låta dem sitta i högst tre mandatperioder i taget, varefter de utvärderas i termer av vad de har åstadkommit för samhällets bästa i enlighet med sitt partiprogram?
    Eller vi kanske vill ha ett samhälle enligt socialdarwinistiska principer? Men å andra sidan: det samhälle som överlevarna anpassas till är kanske inte det bästa utan bara det mest kapitalistiska?
    Be inte nånannan att göra nåt! Gör nåt själv, engagera dig – det är våra liv det handlar om!

See U…

PS. Jag tror nog inte att Internet är lösningen!