KHALED ALNASSER
Identitetsupplösning, likformighet och individuell utbytbarhet är på frammarsch. Människan blir det hon har. Tinget talar om vilka vi är. Men det du har, har även grannen mitt emot. Ska varor kännas igen ska det unika hos en identitet ge vika. Överallt i världen ska varor kännas igen. Det unika i andra livsstilar som står i vägen ska jämnas med marken av varornas pansar. Samhällen, ekonomier, folk och värdegemenskaper som inte främjar denna varornas identitet och globalt brödraskap måste tömmas på sig själva. Kommer dessa kulturer utanför väst att kunna stå emot? Eller är deras öde redan beseglat? Är det värt att slå vakt om dem oavsett om man är västerlänning eller icke? Har dessa kulturer betydelse även för den västliga människans liv? Mår den västliga mänskligheten bättre av det faktum att dessa kulturer utarmas? Det talas mycket om naturens mångfald. Men hur är det ställt med den mänskliga mångfalden? Nå! Det får vi kanske aldrig veta, inte förrän vi står inför fullbordat faktum: ett västerland som skapat ett enda stort ökenlandskap av världen och placerat sig självt i mitten? Hur länge håller detta? Rom i repris?
Coca Cola, denna predikant med världen som församling ska påminna oss om att människan är människans broder. Alla har rätt till Coca Cola men inte till rinnande vatten. Det finns mer läsk i Sydamerika än varmvatten i kranarna. Samtidigt som identiteten krossas ska människor identifiera sig med varandra. Den förmedlande länken här är inte ett slags kärlek, humanitet eller hopp, utan just varor, tinget som förhäxar och förhäxats under århundraden av symbolladdningar och människans hand. Mänsklighet ska blir en ambulerande reklampelare. Det du har är reklam för din nästa.
Varor spottar oss i ansiktet, och varor torkar våra ansikten. Varor vrider nacken av på våra jag, men jagens akutmottagning är också varor. Varor stjäl vår identitet, och varor spelar detektiv. Varor rånar oss med legitimation och märke, och spelar farbror rättvisa. Varor innesluter oss i sin famn. För att finna ut ur detta varornas famntag söker vi varor som utväg. Varor isolerar oss. Varor visar oss vägen. Varor tar ifrån oss vår sista livlina. Varor räcker oss sin hand.
Mötet människor emellan ger vika för de snabba och precisa klippträffarna. Familjen omhändertas av institutioner. Att stympa sitt jag är att överleva. Att lägga band på sig själv är att bli hörd och sedd. Människan blir konsument. Mötesplatser blir varuhus, ditt köpande folk beger sig för andlig kraftinhämtning. Plaggen vi tar på oss när vi vallfärdar i dessa varornas helgedomar är legitimerade av klädkedjornas Påvar och modenas Mecka. Det är ett slags pilgrimsfärd.
Varor är världens största religion. Varuguden är en underlig Gud. Han lånar ut medel till sina pilgrimer för att själv bli dyrkad och avkräver låntagarna tio gånger ursprungsbeloppet i ränta. Vi ställer oss framför varor och ber. Kan vi inte äga dem ber vi dem om syndernas förlåtelse. Biktfadern, frälsningen och synden bakom skyltfönstren i skön förening. Möter vi ett avvikande plagg slår vi larm om anomali, abnormitet och avvikelse. Det är ett mycket speciellt larm. Dess effekt ligger i dess tystnad. Gamla normer och värden vänds ut och in.
Principer följer börsens/varors fluktuationer. En motoriserad filantropi och en instrumentell omsorg tar hand om den rynkiga skammen, hindret, det oönskade och hämmande köttet som har blivit en belastning eftersom det inte längre har ett bruks- eller bytesvärde. Varken rynkornas nära och kära eller staten vill kännas vid denna skrynkliga främling. Dessutom, vilket inte är mindre väsentligt i sammanhanget, påminner dessa förbjudna fåror om det som vi bär på och som ligger i bakhåll och bidar sin tid under årens hud.
En dag kräver vi att varorna ska lägga korten på bordet och börja tala med oss. Vi får inget gehör. Vi får nya sår på de gamla som svar. Ordet är bruks- och bytesvärde. Ord har ju arvode i de "utvecklade" samhällena. Ord som handelsvara. När dör ord? När de ägs? Varor byts ut mot andra varor för att kompensera tystnaden. Vi vänder oss till såret och åkallar det för att slicka våra sår. Varor som frihet varor som nessosdräkt.
Ekorrhjulet är här. Fulländat i sin rundning. Men vi vill inte påminnas om detta. I det overkligas tragedi håller vi alltid detta på armlängds avstånd från oss. Men denna nya vara, denna räddande ängel, är inte särskilt sänd för dig. Inte heller har den kommit för mer särskilda ändamål hos dig än de hos den utbytbara individen mitt emot.
Det vi kultiverar, kultiverar oss. Tinget vi en gång kultiverade skapar också oss och formar vår identitet. När det kultiverar oss blir vi dess avbild.
Slavherren identifierade sig med slavkedjan. En ung dam identifierar sig med sin necessär i vilken självmord och prinsar sover under samma himmel. Feodalherren med livegenskapen, och godsherren med godset. Kolonialismen med råvaror. Ockupationssoldaten med bajonetter. Kapitalisten med kapitalet. Marknaden med varor och varors rörlighet. Marknaden larmar när en vara inte rör sig eftersom det innebär ett handikapp för marknaden själv. När varan börjar återhämta sig måste marknaden blidka rörlighetsguden med tackoffer, det vill säga men nya varor på marknaden. Politiken identifierar sig med Staten. Staten med sina institutioner som bara är ett annat namn för det allestädes närvarande våldet. Arbetaren med sin arbetskraft. Fångvaktaren med fängelset. Torteraren med tortyren: it's just besunes!
I denna uppsplittringarnas bistra tragedier, i denna schizofrena värld utan hemvist namn och ansikte, i denna tid med uppryckta och tårögda rotfästen, i denna samtid av uppstoppad harmoni som sover brutalt rasande med ett Hobbeskt täcke över sig, dyker en ”samlande” kraft upp och erbjuder denna värld av skärande pandemonium och dissonans sina speciella "tjänster": fasta och varaktiga värden. Folk börjar andas igen. Förtvivlade, ansiktslösa spillror dras till denna världsförbättrare och andliga stigfinnare likt svärmar av nattinsekter till ett ensamt susande ljus i ett kolossalt mörker. Denna samlande kraft rider nu på denna amorfa och vanställda värld utan hemvist. I en värld där rotlöshet, identitetsupplösning, personlighetsklyvning, fruktan och darrande har blivit människans arvedel i spåret av ett världsomspännande lik som vill leka liv. Och när denna frälsare är den enda räddningen blir friheten att välja absurd. Ett barbari avlöser ett längre men tystat och normaliserat barbari.
Födelseplatsen för detta barbari kan mycket väl bli Amerikas förenta stater och George Bush är dess första talesman. Ett Amerikas förenta stater som idag identifierar sig med sin armada, rider på 11 septembervågen och har gått i bräschen för ett världsomspännande förtingligande av ohyggliga dimensioner, en olidlig självförnekelse och ett makabert åsidosättande av det som djupast sett stakar skrankan mellan människan och allt övrigt varande, blygsamhet. Denna världsomspännande Golgata anställd på det mänskliga livets grundläggande förutsättningar, detta attentat i världsskala mot all mänsklig mångfald och detta korståg mot själva livets konstitution gör Rom närmare än någonsin tidigare till en smärtsam påminnelse om att en ensidigt ackumulerad makt som har skapat en vinter av monolitiskt månlandskap runt sig måste obevekligt och med tvingande nödvà 4ndighet häva upp sina egna grundvalar och erodera den jord den står på.
Denna ensamma och därmed blinda övermakt som berövat sig den mänskliga utmaningen, tvingat en hel värld på knäna, och deklarerat blodiga krig mot allt som återkastar dess bild och som idag högtidligt läser upp varornas heliga krigsförklaring mot allt säreget och unikt går med stormsteg mot förintelsen av livets mest fundamentala förnyelseelement och ställer sig vågrätt i halsen på all grundläggande mänsklig kritik.
Det är inte utan rysningar vi tvingas läsa följande av imperiets överhuvud: ”I natt kom Gud till mig. Han sade att den här killen (Saddam Hussein, min anmärkning) är farlig. Ta hand om honom. Och det gör jag.” Amen!
Det är underligt hur snabbt Gud anammar imperiets terminologi. Menade Gud med "this guy" 800.000 arablik i Irak, inom loppet av fyra år? Vem har missförstått vem här? Gud – Goerge Bush eller Gerge Bush – Gud? Talar Gud allegoriskt till imperiets överhuvud? Är denna Gud en analogi för döden?
Finns det anledning att frukta nästa dröm? Nästa mardröm? Obefogad rädsla? Är inte Bush verklig när han drömmer – och drömmer när han är verklig? Gick inte imperier under när de blev dröm och sken?
Nu måste denna frälsare "visa" var folket har gått vilse. Nu måste han utpeka boven i dramat. Han vill slippa dela Aias öde. När Akilles stupat, blev hans rustning utfäst som belöning åt den som mest bidragit till att återföra hans lik. Valet föll på Odysseus. Detta kunde Aias inte acceptera och greps senare av vanvett och gick lös med svärdet på en skock får. När han åter kom till besinning kände han en sådan skam över sitt handlande att han begick självmord.
Han kan inte gå lös på det som imperier alltid identifierat sig med, nämligen imperiet självt, makten, våldet, tinget. Nu måste frälsaren istället förklara en del av mänskligheten som sjuk. Det är systemets dom? Nu tar han terrorattacken mot Tvillingtornen den 11 september som vittne: vilken amerikan gör detta mot sitt eget folk? Kanhända kommer den tid då amerikaner med det tyska folkets tragiska erfarenhet och dränkta i eld och blod, i järn och ångest att ställa denna overklighet på fötterna och fråga sig: Vilken muslim/arab gör detta mot Amerika som herrarna i Vita huset har gjort mot sitt eget folk? Vilken människa gör detta mot sin medmänniska?
De som inte drar lärdom av historien är dömda att upprepa den? Räcker lärdom? Är det kunskap som saknas? Ja och Nej? Varför?
