Till startsidan
 
 
Skriv ditt sökord i fältet nedan.
  
  Hem     För en folkets kultur     FiB i landet     Tidningen/arkiv     Studier  

Bland tattare och rasbiologer
Ett debattinlägg om vredesutbrott, tvättäkta pudlar, obskyra rasideologer och det socialt utmönstrade ”resandefolket”

av MATS PARNER

Per Ledin”Din tjocka, dj-a tattare!” hojtade en ilsken Per Ledin i det Scandinavium som ersatts av Frölundaborg i femte upplagan av ishockeyns sex finalmatcher häromveckan.
    På detta spontana sätt markerade Ledin sin besvikelse över att den trissa som passerat Tommy Salos mållinje till, lågt räknat, 98 procent inte klassificerades som en regelrätt målpuck av den närmast ansvarige funktionären (”tattaren”).
    I stridens hetta är det onekligen lätt hänt att känslorna tar överhanden; det vet vi alla. Trots det var Per L:s ramsor oförsvarbara, eftersom man givetvis inte angriper jourhavande måldomaren på det nyss refererade viset och med den jargongen. Även i idrottens värld, och inte minst där, finns barriärer som på inga villkor får överskridas.
    Färjestad BK:s ledning kallade också till mediekonferens redan (näst)följande dag, och på den sammankomsten tvingades en fåmäld P Ledin göra detta årtusendes hittills mest omsorgsfulla s k pudel. Han ångrade sitt tilltag, i varje fall utåt sett, och bad med högröda kinder om ursäkt. Senare dömdes han till 20.000 kronor i böter för attacken på den föregivet välgödde.
    Därmed borde man ha skrivit av ärendet för gott. Men icke: i guldrushens bakvatten har Ledin anklagats för ”vardagsrasism” och för att ha kränkt ”resandefolket”. Den sortens beskyllningar vittnar enligt min mening bara om obefintligt sinne för proportioner och väl inövad känslighet för de politiska vindarnas nycker.

I Sverige genomförde myndigheterna två brett anlagda ”tattarinventeringar” under det förra seklet. Man fann, 1922, att rikets tattarpopulation uppgick till 2.575 individer för att, bara 23 år senare, ha ökat till hela 7.668 pers. Det framhölls att denna minst sagt dramatiska tillväxt inte berodde vare sig på någon extrem alstringsförmåga hos de berörda eller ens på traditionell invandring.
Sökord tattare på Google    I stället hade en regelrätt ”förtattringsprocess” ägt rum. Det fanns kort sagt ett väl känt behov i 1940-talets Svearike att stämpla olika grupper i samhällets marginal som ”tattare” i ett läge då allsköns dubiösa frälsningsläror stod högt i kurs. Tattare var framför allt en social bestämning, inte en etnisk, låt vara att gränserna hela tiden flöt. På tillfälliga, notoriskt oklara och tvetydiga grunder riskerade man att brännmärkas som tattare. Allmänt stökiga figurer låg särskilt illa till liksom de kriminellt belastade och på destillerade drycker begivna. Detsamma gällde individer i befattningar med lägre status: tivoliarbetare, hästhandlare, renhållningskarlar, skrotförsäljare, bettlare, landstrykare o s v. Just avsaknaden av fast bostad/bostadsort låg den enskilde i fatet.
    Att vara knotig, senig, liten till växten, rustad med lång näsa och beväpnad med kniv ”hjälpte” också till. Dock hände det såvitt jag vet aldrig att tattare, reella eller imaginära, utmålades som feta - vilket i sin tur innebär att Ledin inte, med sitt utbrott i Göteborg, bidrog till att sprida de fördomsfulla klichéer som en gång var ganska rotfasta i Sverige.
    En tjock tattare är som fenomen ungefär lika självmotsägande som en blond svartskalle.
    Men det skall erkännas att terminologin och nomenklaturen på det här området inte är alldeles enkel. Det beror främst på att distinktionen mellan tattare och zigenare/romer länge varit oklar (och inte är glasklar ens i dag). Allehanda vanföreställningar har dessutom komplicerat bilden. Till exempel inbillade man sig rätt allmänt ända in på 40-talet att barn som föddes i äktenskap mellan zigenare och svenskar hade äkta tattarblod (!) i ådrorna, kanske också i artärerna.
    De nyfödda var alltså genuina bastarder eller rentav ett slags nordeuropeiska mulatter.
    Inte minst språkforskaren Allan Etzler gjorde en rad krampaktiga försök att lansera den teorin, dessbättre utan varaktig framgång.
    Alla ord har sin historia, och vissa är mycket gamla. Faktum är att benämningen ”tattare” varit på allas läppar sedan urminnes tider eller i vart fall sedan tidigt 1500-tal. I realiteten var tattare ett accepterat samlingsnamn här i landet på dels (a) invandrande zigenargrupper från syd-, öst- och Centraleuropa och dels på (b) inhemska nomadgrupper (utan boskap), och så var det långt in på 1800-talet. Som tattare betecknade man helt enkelt de följen som drog från plats till plats och förde ett kringflackande liv, zigenare eller ej.
    Dessa sällskap har i alla tider och i nästan alla länder varit svårt diskriminerade och illa sedda. Säkerligen är det främst deras avvikande livsstil som provocerat hög som låg i öst som väst.
    Termen ”zigenare” kom i själva verket i svang först under den oscariska eran i Sverige.
    Men autentiska zigenarbaroner och deras familjer trampade svensk mark långt tidigare än så - den 29 september 1512 för att vara exakt. Då kom den första zigenarkontingenten hit. Det kan vi inhämta i Stockholms nära 500-åriga men alltjämt bevarade ”tänkeböcker”: ”på S:t Mikaels dag kommo tattarna till Södermalm, de som sägas vara av Egyptens land”. (Den språkkunnige noterar genast att engelsmännen med ”gipsy” och/eller ”gypsy” än i dag sprider villfarelsen att zigenarna härstammar från pyramidernas rike.)
    Olaus Petri bekräftade f ö i sin kända krönika vad man påpekat redan i tänkeböckerna: ”Samma år som Hr Sten hade blivit hövitsman, kom tattarna hit till landet och till Stockholm. Förr hade de aldrig varit här.”
    Under Gustav I Vasas regeringstid klassificerades tattare av olika schatteringar som ”spioner”, och dödsdomar exekverades ytterst frikostigt. I en allmän förordning av år 1637 skärptes läget än mer. Då fick statens ordningsmän rätt att ”utan förfrågan, process eller rättegång hänga upp och till livet straffa” det arma utegångsfolk som påträffats under bar himmel i Guds fria natur.
    I dag tillhålls vi att säga ”romer” i stället för zigenare. Rekommendationen förefaller en smula lättköpt, eftersom minst två av de zigenarklaner som f n vistas här i landet, kalé och sinte , inte uppfattar sig som romer. Bestämningen tattare är också på väg att gallras ut med Frölundaborg som det mest omskrivna undantaget; ”resande” eller ”resandefolk” bör man helst säga numera (”resande” i betydelsen nomadiserande, kringvandrande, icke bofast).

Att det gjordes regelrätta tattarinventeringar både på 1920- och 40-talet i ett samhälle som det svenska var definitivt ingen tillfällighet. ”Tattarfrågan” prioriterades högt i decennier.
    Rasbiologi hette en av tidens uppburna discipliner, och rashygien kallades den biprodukt (eller låt mig säga avfallsprodukt …) som närde ambitionen att tillämpa rasbiologernas lika primitiva som djärvt lanserade forskningsrön. Sveriges ledande eldsjäl inom dessa båda framåtsträvande genrer blev tidigt en internationell celebritet. Han föddes anno 1868 i den timida byhålan Väse mittemellan Kristinehamn och Karlstad, var officersson, lyckosam i den akademiska karriären och erövrade helt enligt ritningarna sin medicine doktorshatt 1902 vid Lunds universitet. Hans namn var Herman Lundborg. Redan följande år utnämndes dr Lundborg till docent i neurologi och psykiatri i Uppsala.
    Hösten 1909 grundade han samman med Svante Arrhenius Svenska sällskapet för rashygien i Stockholm. Allt oftare lade folk och fä märke till honom. 
RI (H Lundborg ovan t. v.)    Men gamle majoren H E Lundborgs strävsamme ättelägg kämpade mödosamt vidare. År 1916 blev han docent i ”rasbiologi och medicinsk ärftlighetsforskning” och 1921 högste chefen med professors titel för det nybildade Rasbiologiska Institutet (RI) i Uppsala. Detta institut tillkom efter en riksdagsmotion som fick kraftfullt stöd i de flesta läger och undertecknades av bl a Hjalmar Branting och Arvid Lindman. På RI jobbade man från bittida till sent. Få samhällsinrättningar kunde redovisa en lika mångskiftande och livaktig verksamhet som R-institutet.
    Lundborgs andliga hemland var det Tyskland som efter Hitlers makttillträde blev Tredje riket, och hans världsåskådning sammanföll med de tongivande nazistfilosofernas. Som PR-man för allsköns rasidéer var professor HL outtröttlig; han anlitades ständigt som föredragshållare, och han gav ut böcker, pamfletter och propagandaskrifter år ut och år in. Folkupplagan av Svensk raskunskap (1927) i 11 000 exemplar kan med fog betecknas som hans magnum opus.
    Herman Lundborg var starkt påverkad av den tyska ”völkisch-rörelsens” känslofulla vurmande för landsbygden och mot industrisamhället. Bönderna var hans folk. Rasblandning skydde han naturligtvis som röda fasan, och ideligen varnade han sina landsmän för lappar, finnar, asiater, zigenare, mongoler och ryska judar liksom för ”idioter, halvidioter och sinnesslöa”. Inte heller för de allmänt ”hållningslösa och viljesvaga” hyste professorn några ömma känslor, än mindre så för ”vagabonderna”. I gengäld kunde han glädja sin publik med beskedet att: ”vi svenskar, såsom jämförelsevis rena germaner, är ett ädelt rasfolk av välboren stam i strikt biologisk mening”.
    Det bör framhållas att Lundborg inte alls uppfattades som en särling i högermarginalen, i varje fall inte så länge Hitlers stjärna stod i zenit. Rasfördomarna var gängse i både universitets- och ämbetsmannavärlden och bland läroverkslärare, högre officerare, storföretagare och inte minst i riksdagen. Ja, det låg ett biologiskt rastäcke över det officiella Sverige i årtionden!
    I detta Sverige var det lätt att kvala in och stämplas ut som gement tattarpack.
    Utan att dra parallellerna för långt kan vi jämföra gångna tiders jakt på tattare med våra dagars hysteriska terroristjakter i alla möjliga, och omöjliga, sammanhang. Den som inte uttryckligen misstänks för att ingå i det ena eller andra terrornätverket nu på 2000-talet är förmodligen inte riktigt frisk - åtminstone inte i politiskt hänseende.
    En svunnen tids rasbiologiska täcke har numera ersatts av en oaptitlig terroristfilt. Det betyder inte på minsta vis att rasismen spelat ut sin roll, bara att dess former delvis är andra i dag.

De idéfragment som knölades in i Herman Lundborgs nazistpåse hade förvisso varit i säck långt dessförinnan.
    Det moderna rasbegreppet var (och är) till sitt väsen politiskt och introducerades, 1728, av den franske greven Henri de Boulainvilliers. Den mannen identifierade de segrande frankerna i sitt hemland med aristokratin och de underkuvade gallerna med landets bondemassor. Såväl adeln som bönderna uppfattade han som ”raser”, ett attribut som i sin tur var av naturen givet, varför de starkaste, segrarna, just ”med den starkes rätt” borde härska också fortsättningsvis.
    Den franske grevens idéer kom i ett senare skede att bejakas av en annan fransk ädling, Joseph Arthur de Gobineau (1816-1882), en gestalt som är en av de mest inflytelserika rasideologerna genom tiderna och som haft stor betydelse för både Adolf Hitler och hans NSDAP. Under fem år på 1870-talet tjänstgjorde monsieur Gobineau som diplomat i Stockholm. I ”En skarp kritik öfver svenskarne” skällde han oss för att vara norrmän och danskar underlägsna i intellektuellt hänseende … men i övrigt var hans tankar allt annat än skarpsinniga.
    Betecknande nog var det Lundborg som presenterade Gobineaus idévärldar för svenska läsare. De två satt i samma båt. Man skulle kunna säga att den ene såväl som den andre vigde sina liv åt att förse rasismen med biologiskt alibi. 

Men tillbaka till utgångspunkten: Att det en gång funnits tattare/resandefolk i Sverige bestrider jag självfallet inte. Både grupper och enskilda individer har själva definierat sig på det viset. Flera kulturella drag och särdrag är och förblir obestridliga. De resande har ibland uppfattat sig som ättlingar till de hästkarlar som dunderguden Karl XII en gång importerade eller som fallna efter de soldater som Per Brahe lät inskeppa till sitt Visingsö på 1600-talet.
    Någon egentlig ”tattarfråga” i de maktägandes bemärkelse har däremot aldrig existerat - blott vanföreställningar om ett antal problem som ytterst varit de resandes ensak …
    Vad slutligen Per Ledin beträffar, så är det väl höjt över varje rimligt tvivel att han gjorde bort sig i Frölundaborg. Men vardagsrasism skall han inte anklagas för. Om han ropat ”svartskalle, blatte eller arabdj-l” hade allt tett sig annorlunda. Nu gjorde han inte det.
    Hans ”tattare” betydde nog inget annat än pajas, tjomme, fårskalle eller drönare.



Publicerad pć www.fib.se 2006-05-08

Prenumerera pć tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgćva gäller upphovsrättslagen.

« Tillbaka
  Sällskap för ungersk litteratur i Sverige
  LO:s kulturpris 2008 till David Eriksson
  Hans namn är Mats Odell
  Vass viskväll med Wiehe
  Enander 2007-09-06
  Enander 2007-03-19
  Enander 2007-03-12
  Enander 2007-03-07
  Enander 2007-02-22
  Konsten berättar ingenting
  Enander 2007-02-03
  Cissi och Erika till Memphis
  Arbetarlitteraturen i Eskilstuna
  Enander 2007-01-31
  Bekämpa elitdesignen!
  Mediakritisk jättekonferens i Memphis
  Malms tjänande ohederlighet
  Israel Shamir svarar Malm
  Kjell Berglund död
  Vilka fćr vara med i Sverige idag?
  Hederbergs eller Myrdals heder?
  Du mć icke skratta, icke läsa, icke visa dig pć den styva linan
  Per Svensson i Expressen
  Lasse Wilhelmssons svar till Andreas Malm
  Länge leve Arbetaren!
  Vćr kultur - en folkets kultur
  Klassperspektivet pć väg tillbaka i litteraturen
  Flamman fyller 100
  Enander 2006-10-29
  Enander 2006-10-27
  Enander 2006-10-21
  Rune skaldar
  Ali Roos (smakprov)
  Norrländska författarsällskapet byter namn
  Enander 2006-10-18
  Enander 2006-10-10
  Enander 2006-10-07
  Enander 2006-9-10
  Enander 2006-08-27
  Enander 2006-08-16
  Enander 2006-07-05
  Enander 2006-07-01
  Enander 2006-06-28
  Enander 2006-06-21
  Enander 2006-06-19
  Enander 2006-06-18
  Omvänd Fälldinare?
  Sparvhökar och svarta antiloper
  Enander 2006-06-05
  Enander 2006-05-31
  Enander 2006-05-28
  Enander 2006-05-23
  Enander 2006-05-18
  Enander 2006-05-16
  Bland tattare och rasbiologer
  I patriarkens undermedvetna
  Tjernobyl I-III
  Hemlös familj
  Enander 2006-04-11
  Enander 2006-03-01
  Enander 2006-04-06
  Enander 2006-04-05
  Fredsvänner och fridstörare
  Minaret
  Olaglig mur
  Kvasivetenskaplig renässans
  Norge 9 april
  Kamp mot terrorismen och mot fćgelinfluensan!
  Tvć vädjanden om hjälp att komma vidare
  Enander 2006-02-28
  Enander 2006-02-27
  Tlaxcala har fötts!
  Enander 2006-02-19
  Aleida Guevara besökte Göteborg
  Enander 2006-02-06
  Fler dikter om Björn Afzelius
  Barnrikehusen Myrdalsungarna söder om söder
  Enander 2006-01-18
  Minnesord över förläggaren Kalle Hägglund
  Frćn Kalle Hägglunds begravning
  Ordfrontsaffär II
  Vem vćgar tämja vargar?
  Enander 2005-12-16
  Enander 2005-12-15
  Enander 2005-12-14
  Enander 2005-12-13
  Talande stärkkragens mest framträdande röster ...
  Kjell Eriksson fćr LundeQ:s litteraturpris 2005
  Enander 2005-12-05
  De Nios julpengar till Omar
  Herrskap och tjänstefolk
  Brun sörja
  En spelmans jordafärd
  A som i Ahmed, ADHD och Attention
  Karl Östman - tal okt 2003
  Högre forskning framöver
  Du talar till oss Omar
  KvastHilda
Kultur alltsć!
Bildkonst och
Sett, läst, hört
Krönikor och Bloggar

Denna avdlening rymmer den breda fćran i vćrt kulturmaterial
Bl a:
Poesi
Litteratur
Bokrecensioner
epost

  

STÖD
LAVAL-
KAMPANJEN!

 

www.bonton.se

 Köp våra märken!

Upprop för att behålla Tryckfrihets-förordningen
i Sverige 
 
 

Köp broschyren!

Kulturtips!
Ta gärna en titt på några andra tidskrifter som kan vara av värde. Exempelvis
Guardian Weekly, Kuba, Manaoch Värmländsk Kultur.

i samarbete med
tidningsbutiken.se