Till startsidan
 
 
Skriv ditt sökord i fältet nedan.
  
  Hem     För en folkets kultur     FiB i landet     Tidningen/arkiv     Studier  

En solid tegelsten

Några rader om S S Montefiores jätteopus om Vissarionovitj Stalin och en kommentarer till Moskvaprocesserna 1936-38

Redan i december 2004 började jag läsa historikern Simon S. Montefiores 768-sidiga lunta om Den röde tsaren och hans hov (Prisma) men lade boken åt sidan efter några kapitel. Då hade jag, utan att vara Leninvän, fått nog av författarens klichéer om V. I. Lenins illa dolda ”förakt för arbetare och bönder” (sid 48) och samme mans djupt rotade tilltro till ”skoningslös massterror” ute på sovjetiska vischan (sid 57). Det hela föreföll inte tillräckligt seriöst, och jag förväntade mig bara variationer på längesedan utslitna teman under de resterande 700 sidorna. Tiden kunde användas bättre.
    Men i juli 2007 gav jag Simon Sebag ännu en chans, och nu bar det ända fram till målsnöret.
Låt vara att min ursprungliga skepsis höll i sig, men jag fann att SSM också är en tänkare med ordet i sin makt och gedigna kunskaper. I hans tsarbiografi porträtteras inte bara kejsaren själv utan kamrat Stalins hela familjestam med alla dess rottrådar men viktigare är att vi också får lära känna hela den innersta kretsen runt Josef, med andra ord typer som Molotov, Vorosjilov, Kaganovitj, Mikojan, Zjdanov, Kirov, Jagoda, Jezjov, Berija, Zjukov, Malenkov och Bulganin samt, inte minst, Nikita Chrusjtjov. Alla dessa och ett otal andra blir lustfyllt demaskerade och avklädda in på baraste skinnen, men porträtten är komplexa och Montefiore likställer inte sina offer med helvetets befattningshavare.
    Personbeskrivningarna i Röde tsaren är drastiska och präglade av tvättäkta formuleringsglädje. Men då och då uppsöker Simon S. lyteskomikens gränsmarker och struntar i sina dokumentära ambitioner. Läsaren bjuds i stället hastigt och (ofta ganska) lustigt på ren buskis.
Till exempel inhämtar vi att Malenkov, i ett avgörande skede på 1952 års partikongress, ”reste sig och sprang fram /till podiet/ med dubbelhakorna dallrande och den hopplösa gracen hos en vinthund inbakad i brylépudding” (sid 625). Hermann Göring gick som bekant i nästan samma viktklass som bjässen ‘Malena’ och blir lika illa åtgången: när Ribbentrop och Molotov skulle konfirmera sina (pakt)fasta vänskapsband, 1939, å Hotell Kaiserhof i Berlin, hade inte oväntat riksmarskalk HG mött upp, iförd ”en skrattretande kreation med silvertrådar och äkta juveler”. Men plötsligt stördes festligheterna av Royal Air Force ƒ{ varvid den arme Göring, lätt berusad och med andan i halsen, ”galopperade iväg genom folkhavet likt en parfymerad och dekorerad bisonoxe ut till sin Mercedes” (sid 344f). I snarlika vändningar beskrivs också förre svarvaren, kavalleristen och sedermera folkkommissarien Kliment Vorosjilov. Denne ”äppelkindade och rågblonde” gentleman sägs ha varit ”en gladlynt epikuré” men tyvärr även ”politiskt inskränkt, ökänt dum och fåfäng som ett fruntimmer” (sid 66f).
    Näst efter tsar Josef själv har Lavrentij Pavlovitj Berija erövrat största utrymmet i Montefiores utförliga exposé. En gång robust vänsterback i Georgiens fotbollslandslag är Berija i dag känd för en bredare allmänhet främst som en av Stalins närmaste, som ofattbart grym NKVD-boss i massmördarna Jagodas och Jezjovs efterföljd och som ”en östlig Himmler och Speer” i en och samma person.
Berija mördades på Chrusjtjovs initiativ i juni 1953, kort efter kejsar Vissarionovitjs död.
    På sid 285 slår Simon Sebag nästan knut på sig själv med sin karakteristik av fantasten Berija:
”Denne förslagne intrigant, råe psykopat och äventyrare på erotikens oceaner skulle precis lika gärna ha kunnat skära halsen av folk, förföra gravida kvinnor och hälla gift i vinkarafferna vid Djingis khans, Suleyman den stores eller Lucrezia Borgias hov.” Yttrandet är inte godtyckligt; giftmorden intog en central plats på NKVD:s agenda.
Faktum är dock att Montefiore på flera plan visar sig imponerad av Stalin. Visserligen utmålar han sin huvudfigur som ”en tunnhudad och neurotisk egocentriker ute på messianskt korståg”, som ett odjur med ”en unik kombination av besk underlägsenhetskänsla och storhetsvansinnig arrogans i sitt personliga harnesk” och som en den där bubblade av ”antisemitisk paranoia” de sista åren i sitt liv, men det är långtifrån hela bilden. Självhärskaren var också intelligent och vida beläst. Dessutom, försäkras det, kunde Stalin visa prov på stor känslighet, enorm lyskraft, oemotståndlig charm och politisk intuition av sällsamma mått. När plikterna tillät, ägnade han sig också åt barnen, mer åt Svetlana än åt slöfocken Vasilij. Som grädde på familjemoset ägde Vissarionovitj en utsökt sångröst och mage av plåt (varför han mellan varven kunde dricka sig ”asplakat” ute på sina datjor utan alltför vådliga konsekvenser).
    Ibland sägs det att Stalins personlighet och karaktärsdrag inte var (Den Stora) Terrorns sociala ursprung. Det är sant, men lika sant är att generalsekreterarens allmakt och sadistiska läggning gav terrorn en rad extra dimensioner.
    Bland annat vet vi att Number One plågade flera av medlemmarna i den inre cirkeln genom att låta fängsla deras lagvigda och ibland även övriga familjemedlemmar. Hustrurna till Molotov, Budjonnyj, Kavtaradze, Poskrjobysjev, president Kalinin och finländaren Otto Kuusinen blev samtliga internerade och i två fall mördade. Allt som oftast lekte Stalin katt och råtta med sina underlydande. De vaggades in i säkerhet, mottog hedersbevis och dyra presenter, befordrades i karriären och såg framtiden an med största tillförsikt och stod givetvis som fallna ifrån skyn, när NKVD plötsligt infann sig en kulen natt. ‘Fallet Antonov-Ovsejenko’ är det mest kända av hundratals liknande i katt och råttbranschen.
    I Den destruktiva människan (Natur och Kultur 1976) får Montefiore kompakt eldunderstöd av Erich Fromm, som hävdar att Stalins beteende är/var ”ett skolexempel på den icke-sexuella sadismen”. 

*

Respektlösheten, berättarglädjen och detaljrikedomen i all ära, men bristerna i Simon Sebags tsaropus är lika uppenbara som överskottslagren och tillgångarna. Författaren, som har intima vänner i det engelska kungs- och drottninghuset, är definitivt ingen barrikadkämpe med politiska sympatier till vänster om avgrunden. I stora stycken framstår hans röda hovlunta som en vitglödgad anti-kommunistisk stridsskrift. Enligt Montefiore är bolsjevismen i praktiken en ”religion baserad på klassernas systematiska förintande” (sid 238). ”Terror och strid”, bedyrar han, avtecknar sig som ”de grundläggande bolsjevikiska lidelserna” (sid 441). Helt följdriktigt intalas vi, att Stalin ”på ett lysande sätt personifierade den ideologi”, den ordensmytologi, som behärskade sovjetiskt 1930- och 40-tal. Josef Vissarionovitj (sl)utförde det som Vladimir Iljitj redan påbörjat.
    Voilà! Svårare var det tydligen inte, och det finns ingen orsak att krångla till historien!
    Det låter sig sägas. Men vetenskaplig anständighet kräver, anser jag, att man inte bara tar fasta på kontinuiteten mellan epoken Iljitj och epoken Josef utan även på diskontinuiteten och i lika hög grad betonar skillnaderna mellan de bägge. Terror, övervåld, godtycke och starkt beskurna fri- och rättigheter var notoriska inslag i den unga sovjetrepubliken under åren 1917-24, inslag omöjliga att bortse från, trots världskriget, inbördeskriget och de oändliga svårigheterna i snart sagt alla sammanhang. Men den stalinska despotin och 30-talsterrorn var något kvalitativt nytt och hade inte nödvändigtvis i alla sina detaljer logiska, eller ideologiska, samband med Lenins politik.
    Snarare var det så att Stalin i de flesta avseenden sköt sina föregångares intentioner i sank.
    Stillsamt kan man undra när dagen övergår i natt, och man kan spörja om gränslinjerna mellan leninism och stalinism bör dateras 1924, 1929 eller 1934. Det är bra frågor, men de spränger ramarna för denna text och får lämnas därhän.
    Låt mig i stället nysta i en annan trådända: på sid 118f i Stalin och stalinismen (Prisma 1981) uttrycker Roy Medvedev sin bestörtning, och besvikelse, över att Nadezjda Krupskaja, Lenins änka, till synes så blåögt lät sig forslas med på Vissarionovitjs triumfvagn i stället för att bjuda passivt eller, än mindre, aktivt motstånd. Medvedev bockar av en rad mer eller mindre rimliga förklaringar till hennes uppgivna hållning. Bland annat heter det att Stalin kan ha varnat henne och hotat med att Partiet, det städse ofelbara, helt enkelt skulle utse ”kamrat Jelena Stasova” till Lenins änka, om Krupskaja inte satt stilla i båten, förlåt triumfvagnen.
    Skrämskott av det slaget kan bryta ner vem som helst.
Medvedev själv tror dock inte på den här Stasova-varianten. Det finns otaliga vandringssägner av liknande slag, noterar han, och flera av dem stammar från den outgrundlige Karl Radek. De har ett symboliskt värde, men det vore ”naivt att tolka dem bokstavligt”.
    Montefiore är bevisligen av annan mening. Han köper Stasova-anekdoten utan vidare spisning (sid 325) och utan källangivelse trots en imposant notapparat på 65 hela sidor. Incidenten med Krupskaja säger något om tsarbokens allmänna tillförlitlighet.

*

Någon gång under senare delen av 1930-talet, exakta tidpunkten okänd, blev en av de främsta jordbruksexperterna i Sovjetunionen "kamrat OZ" skjuten tillsammans med nittio av sina närmaste medarbetare. Orsaken var (gödsel)teknisk: OZ menade att konstgödsel i form av salpeter var mycket bättre än pottaska för kollektiva lanthushåll, medan Stalins grundsyn gick på tvärs mot expertens; han föredrog pottaska. Därtill menade han att frågan om ‘salpeter eller pottaska’ betydde allt. Den kunde avgöra nästa krig. Alltså måste OZ och de nittio likvideras.
    Den här gödselparabeln återfinns, mera detaljrikt berättad, i Arthur Koestlers Natt klockan 12 på dagen (Tidens förlag 1953) som är en av de klassiska skildringarna av Moskvaprocesserna 1936-38. Det Koestler skriver om kamrat OZ och hans manskap är inte bokstavligen sant men kunde ha varit så. Det är i alla händelser representativt för den motbjudande praktik som kom att känneteckna sovjetriket på 30-talet och kulminerade med de tre ökända rättegångarna.
    Till saken hör att AK genomförde sina nattliga dagsverken redan under perioden oktober 1938 till och med april -40. Det oaktat är hans samlade grepp om den perverterade filosofin bakom processerna helt formidabelt. I sju år var Koestler medlem av TKP, Tysklands Kommunistiska Parti, och visste av egen bitter erfarenhet hur slipstenar drogs.
    Det går inte, påpekar Arthur K., att uppföra ett jordiskt paradis med hjälp av betong. Bara med obefläckade medel kan ett gott ändamål helgas; list och hederlighet låter sig svårligen förenas; anständighet kan inte utan vidare ersättas med förnuft.
    Det så djupt inflammerade decembermordet (1934) på Sergej Kirov, av många i landet rankad som Vissarionovitjs främste utmanare, blev startsignalen till det skede som vi kallar Den Stora Terrorn med rättegångarna i Moskva som ett slags horribel klimax. Terrorn var inte blind som man ofta hävdar. Snarare var det så att Stalin, med Kirovdådet som välkommen förevändning, kunde inleda ett generalangrepp på det statsbärande partiet: SUKP(b). Montefiore skriver till och med (sid 218) att det ytterst handlade om en ”massaker på Lenins parti”. Det är en korrekt iakttagelse, låt vara oväntad för att ha observerats med hans, Simon S:s, ögon. I realiteten kom Vladimir Iljitjs gamla kamrater i partitoppen att arkebuseras nära nog till siste man, anklagade för de mest häpnadsväckande brott: mordet på Kirov, ideliga dråpförsök på Stalin själv, ohöljd strävan att restaurera kapitalismen i Sovjetunionen, intim samverkan med Gestapo och diverse underrättelsetjänster i västvärlden, långtgående sabotagehandlingar, spionage för de nazistiska och fascistiska ländernas räkning o s v. Ja, på de anklagades bänk satt idel ”folkfiender”.
    Majoriteten av rättegångsoffren (bland dem Zinovjev, Kamenev, Smirnov, Pjatakov, Bucharin och Jagoda) dömdes till döden och avrättades utan dröjsmål, på den övre av isbergstopparna. I skuggan av processerna rensades dessutom, enligt Roy Medvedev, bolsjevikpartiet på drygt en miljon partimedlemmar åren 1936-39, medan en à två miljoner övertygade kommunister ”gick under” (miste livet eller upplöstes i dis och dimma) under hela 30-talet.
    På ett allmänt plan kan vi säga att partimedlemmar, intellektuella och judar var de mest utsatta grupperna under detta frusna skymningsläge. Jämförelser med Pol Pot och hans Demokratiska Kampuchea åren 1975-78 ligger nära till hands. Skräck var det tillstånd som mer än alla andra ockuperade både politrukernas och det gemena folkets sinnen under terrorn.

*

Simon S. skildrar Moskvarättegångarna som regelrätta skådeprocesser från början till slut och noterar i marginalen att den huvudanklagade, Lev Bronstein/Trotskij, på goda grunder aldrig infann sig i rättssalen, vare sig när ”det förenade Trotskij-Zinovjev-centret” (aug. 1936), ”det antisovjetisk-trotskistiska centret” (jan. 1937) eller ens när ”det antisovjetiska blocket av högeroppositionella och trotskister” (mars 1938) stod inför skranket och inför den rappkäftade blodhunden Andrej Vysjinskij.
    Man djärves påstå att den frånvarandes ande oavbrutet svävade över det makabra sorgespelet.
    Ja, Montefiore berättar och berättar. För att vara en dålig bok är hans opus ovanligt bra. Det är välskrivet, bitvis lärorikt och hela tiden underhållande, men politiskt extremt och tillrättalagt. Osökt påminner det, kan vi säga, om en bisarr korsning mellan Vita Huset och Tillsammans.

Mats Parner



Publicerad pć www.fib.se 2007-08-27

Prenumerera pć tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgćva gäller upphovsrättslagen.

« Tillbaka
  Sällskap för ungersk litteratur i Sverige
  LO:s kulturpris 2008 till David Eriksson
  Hans namn är Mats Odell
  Vass viskväll med Wiehe
  Enander 2007-09-06
  Enander 2007-03-19
  Enander 2007-03-12
  Enander 2007-03-07
  Enander 2007-02-22
  Konsten berättar ingenting
  Enander 2007-02-03
  Cissi och Erika till Memphis
  Arbetarlitteraturen i Eskilstuna
  Enander 2007-01-31
  Bekämpa elitdesignen!
  Mediakritisk jättekonferens i Memphis
  Malms tjänande ohederlighet
  Israel Shamir svarar Malm
  Kjell Berglund död
  Vilka fćr vara med i Sverige idag?
  Hederbergs eller Myrdals heder?
  Du mć icke skratta, icke läsa, icke visa dig pć den styva linan
  Per Svensson i Expressen
  Lasse Wilhelmssons svar till Andreas Malm
  Länge leve Arbetaren!
  Vćr kultur - en folkets kultur
  Klassperspektivet pć väg tillbaka i litteraturen
  Flamman fyller 100
  Enander 2006-10-29
  Enander 2006-10-27
  Enander 2006-10-21
  Rune skaldar
  Ali Roos (smakprov)
  Norrländska författarsällskapet byter namn
  Enander 2006-10-18
  Enander 2006-10-10
  Enander 2006-10-07
  Enander 2006-9-10
  Enander 2006-08-27
  Enander 2006-08-16
  Enander 2006-07-05
  Enander 2006-07-01
  Enander 2006-06-28
  Enander 2006-06-21
  Enander 2006-06-19
  Enander 2006-06-18
  Omvänd Fälldinare?
  Sparvhökar och svarta antiloper
  Enander 2006-06-05
  Enander 2006-05-31
  Enander 2006-05-28
  Enander 2006-05-23
  Enander 2006-05-18
  Enander 2006-05-16
  Bland tattare och rasbiologer
  I patriarkens undermedvetna
  Tjernobyl I-III
  Hemlös familj
  Enander 2006-04-11
  Enander 2006-03-01
  Enander 2006-04-06
  Enander 2006-04-05
  Fredsvänner och fridstörare
  Minaret
  Olaglig mur
  Kvasivetenskaplig renässans
  Norge 9 april
  Kamp mot terrorismen och mot fćgelinfluensan!
  Tvć vädjanden om hjälp att komma vidare
  Enander 2006-02-28
  Enander 2006-02-27
  Tlaxcala har fötts!
  Enander 2006-02-19
  Aleida Guevara besökte Göteborg
  Enander 2006-02-06
  Fler dikter om Björn Afzelius
  Barnrikehusen Myrdalsungarna söder om söder
  Enander 2006-01-18
  Minnesord över förläggaren Kalle Hägglund
  Frćn Kalle Hägglunds begravning
  Ordfrontsaffär II
  Vem vćgar tämja vargar?
  Enander 2005-12-16
  Enander 2005-12-15
  Enander 2005-12-14
  Enander 2005-12-13
  Talande stärkkragens mest framträdande röster ...
  Kjell Eriksson fćr LundeQ:s litteraturpris 2005
  Enander 2005-12-05
  De Nios julpengar till Omar
  Herrskap och tjänstefolk
  Brun sörja
  En spelmans jordafärd
  A som i Ahmed, ADHD och Attention
  Karl Östman - tal okt 2003
  Högre forskning framöver
  Du talar till oss Omar
  KvastHilda
Kultur alltsć!
Bildkonst och
Sett, läst, hört
Krönikor och Bloggar

Denna avdlening rymmer den breda fćran i vćrt kulturmaterial
Bl a:
Poesi
Litteratur
Bokrecensioner
epost

  

STÖD
LAVAL-
KAMPANJEN!

 

www.bonton.se

 Köp våra märken!

Upprop för att behålla Tryckfrihets-förordningen
i Sverige 
 
 

Köp broschyren!

Kulturtips!
Ta gärna en titt på några andra tidskrifter som kan vara av värde. Exempelvis
Guardian Weekly, Kuba, Manaoch Värmländsk Kultur.

i samarbete med
tidningsbutiken.se