Till startsidan
 
 
Skriv ditt sökord i fältet nedan.
  
  Hem     För en folkets kultur     FiB i landet     Tidningen/arkiv     Studier  

Om gängse felläsning 

Jan Myrdal begärde att texten skulle korrigeras på vissa punkter före publicering, men DN publicerade den okorrigerad. Här följer den korrigerade versionen.

Av JAN MYRDAL

Hans Hederberg tycker riktigt illa om mig. Sådant bekommer mig inte. Men hans text om mitt arbete i DN 061108 är inte bara dålig; ett svanhopp på.grunt vatten. Den säger därtill något om tidsandan och blir så allmänintressant.
    Han visar i den samma bristande förmåga att läsa och förstå text som i sin volym "Sanningen inget annat än sanningen, sex decennier ur Alva och Gunnar Myrdals liv". Om den volymen och dess allvarliga principiella brister skrev jag i Aftonbladet 040919 och 040929. (Kan sökas på Google som: Myrdal "andra sanningar").
    Det typiska är vad Hederberg i första stycket skriver:
- Samtidigt har han kunnat behålla ett visst anseende som sanningssägare i sakprosans värld. I uppslagsverk hittar man omdömet att hans inlägg grundas på "solid inläsning". Efter långvarig, vag skepsis mot Myrdals förmåga att "klarlägga sammanhangen" bestämde jag mig i somras för att ägna några veckor åt att gå igenom hans samlade produktion.
    Men han skriver alls ingenting om min "sakprosa". En viktig del av min "samlade produktion" är ju just den sakprosa till vilken uppslagsverken hänvisar. Afghanistan, kinesiska bönder, Angkor, mexicanitet, 1200-talets kyrkoskulptur, Grandville, Balzac, Strindberg för att bara ta några ämnen. Ja mina två senast utgivna volymer är sakprosa: "Sälja krig som margarin" och "Ingenjörskonst för gossar".
    I stället skriver Hederberg om en annan del av min produktion, en som inte kan betecknas som sakprosa eller har med "solid inläsning" att göra. Den jag efter japanskt föredöme kallat jag-litteratur. Böcker och utkast där händelser i upplaga efter upplaga och titel efter titel återkommer, förändras, dubbleras, skrivs om och hela texter flyttas, skjuts in, byter karaktär och förtecken. Det arbetet pågick från 1961 under fyrtio år; är inte avslutat än.
    Därmed blir det han skriver helt barockt. Ty lika tydligt det är för varje läsare att jag både kunde fjällvandra och lifta på femtiotalet är det för den mer uppmärksamme att den jagboksserie som inleddes med "Rescontra" 1962 medvetet knyter an till viss psykoanalytisk tradition. Att jag i "Barndom", som i följande volymer, "Maj. En kärlek" inte minst, förmår öppna dörrarna till dået och gå in i det har både med personlig läggning (eidetisk om man så vill) och medveten teknik att göra. Men sakprosa är det inte. Nic Waals roll för denna min möjlighet liksom hennes betydelse som en mycket nära äldre vän vilken genom diskussioner och läsråd gav mig en förbindelse med tjugotalets och trettiotalets internationella politiska och sociala radikalism har jag skrivit mycket om. Jag var inte fyllda arton när jag som anställd på Arbetartidningen i Göteborg sommaren 1945 mötte henne, då norsk flyktingläkare. Att hon under kriget varit beredd att utföra även våta uppdrag mot ockupanterna och sedan utan hänsyn till karriär och rykte tog kampen mot norskt NATO-medlemskap ser jag som förebildligt. Vi stod varandra nära ända till hennes död.
    Jag har aldrig gjort någon hemlighet av att jag ingår i en bestämd tradition för vilken författarens medvetandegörande uppgift är avgörande. Den Stora traditionen som vi refraktära elever sade på skolgården i Bromma läroverk 1942. Diderot och Marx men även Heinrich Heine och Saltykov-Sjtjedrin. Den förnuftets ännu nödvändiga revolution är inte blott av 1917 - eller ens 1789. I den traditionen skrev Diderot såväl sakprosan i Encyclopedien som "Jakob fatalisten". Av detta tycks Hederberg ingenting förstå.
    Vad man som skribent i denna tradition vet är att alla stater när det är de härskande möjligt inskränker yttrandefrihet, övervakar och svartlistar. För att skriva det i klartext var för de många som drabbades under sextiotalet den verkliga skillnaden mellan det officiellt demokratiska Sveriges IB (med 20.000 angivare), det realsocialistiska TDR:s Stasi eller det frihetligt rättsstatliga BRD:s Verfassungsschutz skäligen obetydlig. Det gällde då för den medvetne - som för Diderot - att utnyttja de glipor som då och då uppstod.
    Låt mig förtydliga. Ibland skapar de sociala motsättningarna större manöverutrymme, ibland mindre. McCarthy-tiden i Förenta staterna var typisk. Många knäcktes och stängdes. Några skribenter anpassade sig. Blev rättänkande och spottade sitt förflutna i ansiktet. Andra skrev under antaget namn ty landet var stort och det fanns alltså för de förnuftiga olika sätt att slinka undan i något hörn.
    I det lilla Sverige var det på femtiotalet svårt att bli publicerad för den som inte hade rätt tro. Goda författarskap aborterades i förtid. Om det har jag skrivit och kan skriva mer. Har brev. Sextiotalet och sjuttiotalet gav större yttrandefrihet men med EU-politiken, Förenta staternas olika nya krig, de nya lagarna i europeiska länder och strukturomvandlingen inom medieindustrin trycks utrymmet även i Sverige åter ihop. Att detta sker samtidigt med allmänt statssubventionerat PEN-hojt hör till. Det gäller att finna sätt att överlista grindvakterna.
    Man bör inte glömma att pengar används som styrmedel. När vi reste i Centralasien 1965 slogs vi av den nya rasismen. Vänner som den revolutionäre Kerbabayev var utrensade som borgerliga nationalister. Historien skrevs om. Bristen på folkmakt innebar att projekt beslutades i Moskva som kollektivbönderna visste ledde till försaltning. Aralsjön dömdes till uttorkning i Moskva. Jag skrev om detta. När det publicerades försvann på en natt alla mina upplagor från Elbe till Vladivostok och jag skälldes i Moskva för CIA-agent. (Men C. H. Hermansson skrev väl om boken.)
    Hade jag klokt hållit tand för tunga och pratat demokrati i allmänhet hade jag som så många andra kolleger fortsatt få mina böcker utgivna och mina pjäser uppsatta däröver.
    Ibland kan det vara nödvändigt att skriva aesopiskt. Ett berömt exempel på detta är Gramscis anteckningar under fängelsetiden. Men man kan också tvingas välja att tala mörkt som August Strindberg under Giftas-rättegången och trolla med truten som Bertold Brecht den 30 oktober 1953 i förhöret inför "The Committe on Un-American Activities". Man ljuger inte, man förnekar inte men man finner en väg att - som vi sade på femtiotalet - sprida förnuftets gift vidare.
    Vilken väg man väljer beror på omständigheterna. När jag passerat de sjuttio och etablerat mig (skaffat mig en position) kunde jag trots allt hojt från de rättänkande stå för förnuftet även i allmänt känsliga frågor. När jag var tjugofem tvangs jag i sådana situationer hålla tungan rätt i munnen och skriva aesopiskt för att alls nå publik med vad jag hade att säga.
    Det aesopiska skrivandet är en teknik att föra fram ett budskap i en annars omöjlig situation som de unga bör lära sig i tid. Det kan användas i många lägen. Jag kan ta ett exempel. I början på sextiotalet när vi bodde i Indien arbetade Gun och jag med Audio-visuellt skolmaterial om Afghanistan och Centralasien åt ett idealistiskt (Peace through Understanding) förlag i Hollywood.
    Men det fanns ett problem; då jag talat på Kommunistiska ungdomsförbundets kongress sommaren 1944 hade jag sedan blivit nekad att återvända till New York trots att jag hade mina first papers och av politiskt/rasistiska skäl hade jag deporterats som undesirable alien från Storbritannien 1950. Hade idealisterna i Hollywood vetat detta hade de inte vågat ge oss några kontrakt. Men vi upplyste dem inte om det. Med vårt arbete hade vi stor framgång däröver. Det ansågs lysande. Vi vann guldmedaljer och första pris på skolmaterialfestivaler. Nådde ut till tusentals elever med förnuft.
    Hur kunde vi åstadkomma detta? För att få igenom det vi menade att eleverna i de amerikanska skolorna behövde inse utan att de reaktioner till vilka de programmerats inför ord och fraser som kunde tolkas som radikalism, kommunism, marxism lade jag en lämplig hinna över den text jag skrev. Tonfallet i filmerna var som i Hollywoodfilmer och referenserna var till "the founding fathers" och annat de lärt sig se som äkta amerikanskt. Denna mimicry gör mig fortfarande stolt när jag lyssnar på den. Resultatet blev att rätt många tusental elever gavs förnuftiga tankar.
    Ja arbetet gav inte bara ära. Det gav oss pengar och räddade vår existens i Indien och mer än så. Då vi betalades enligt Screen-writers unions avtal kunde vi betala alla våra då stora skulder i Delhi och därtill resa runt i Indien, Nepal, Burma, Skri Lanka, Afghanistan igen och Sovjetiska Centralasien.
    I två detaljfrågor visar Hederberg sin oförmåga till textläsning. Den ena gäller den middag 1967 då Alva Myrdal och jag bryter. Ända fram till dess hade vi i familjen genom decennierna umgåtts som typisk intellektuell övre medelklass. Konflikter ibland. Intellektuellt utbyte - särskilt med Gunnar spännande - däremellan. (Läs "När morgondagarna sjöng" och Maj. En kärlek".) Något måste ha alltså ha inträffat under dessa timmar vid bordet. Ty vad som är bevisligt är att Alva Myrdal och jag efter denna middag aldrig mer ens talade med varandra. Vi var blott tre vid bordet. Alva Myrdal, Gun Kessle och jag. Alva Myrdal har lämnat ett kvittrigt brev. Gun Kessle och jag vid olika tillfällen gett i stort sett samstämmiga uppgifter; Alva Myrdal ville av politiska skäl - regeringskolleger, Erlander, Säpo - att vi inte skulle träffas. Jag menade att då hade hon sagt något oåterkalleligt. (Ungefär som en muslimsk man vilken tre gånger sagt: Jag skiljer mig.) Hans Hederberg envisas att hävda att Alva Myrdals kvitterbrev är den giltiga redogörelsen. Men då blir ju skeendet och den totala brytningen helt obegriplig.
    Men det finns en förklaring. Wennerström. När han avslöjades blev Alva Myrdal ytterligt störd av den Söndagsmorgon jag publicerade i Stockholms-tidningen 630630:"Om spionen Wennerström och hans föregångare. En betraktelse över sambandet mellan spioneri och beredskap". Den handlade om fallet Redl och var mycket nära den verkliga historien. Alva Myrdal blev rädd att någon skulle tro att hon gett mig information. Det hade hon inte.
    Vad jag inte visste förrän efter hennes död var att inte nog med att man tilldelat henne Wennerström som expert i nedrustningsarbetet utan att informera henne att han var misstänkt; hennes närmaste man, ambassadör Carl-Henrik von Platen hade informerats men förbjudits nämna det för henne. För att uttrycka det enkelt var hon utsatt för en rätt otäck intrig. Jag tror det förklarar varför hon så småningom - efter sexdagarskriget då Göran Palm och jag talat mot Israels krig och jag var aktiv mot Förenta staternas krig i Sydostasien - kom fram till att hon helt måste bryta med mig. Hon sökte därmed rädda sin - enligt henne - ytterligt betydelsefulla nedrustningsinsats från Erlanders och likasinnades intriger. Såväl i Sovjetunionen som i Förenta staterna fanns det vid den tiden sådana som för de högre intressenas skull gjorde likadant och offrade det privata för det allmänna.
    Ibland blir Hederbergs oförmåga till läsning förvånansvärd. Han gör affär av att jag godkände mina föräldrars testamente. Men han lägger inte märke till det datum han återger. Jag gör det nästan två månader efter Gunnar Myrdals död. I deras livstid hade jag vägrat redan den version enligt vilken min laglott skulle hoppa över mig och gå direkt till mina barn. Stiftelselösningen var i sig dålig. Deras olika testamentsmanövrer fann jag lika konstiga som listorna på min förbrukning av blöjor.
    Jag hade att välja mellan att skriva på eller inleda en som jag då såg det i det närmaste hopplös juridisk strid mot såväl bankens som partiets advokater.
    Jag tror nu att jag skulle tagit striden. För deras skull. Ty att de på detta sätt gjorde sig av med sin upphovsrätt har inte bara inneburit att de blivit till en rätt läskig såpa i olika upplagor utan att deras verkliga insatser kommit bort. Gunnar Myrdals "An American Dilemma" finns ännu inte på svenska. Hans grundläggande vetenskapliga arbeten är icke tillgängliga. När den konstiga debatten om dem som rasister drevs - speciellt i DN – sökte Sissela Bok och jag se till att "Kris i befolkningsfrågan" återutgavs med ett ordentligt vetenskapligt förord. Den grundliga kommentaren hade hon skaffat. Men det gick inte. Stockholm äger upphovsrätten (vilket jag finner juridiskt fel) och trots att vi sade att det ekonomiska utbytet helt skulle gå till Stockholm var det för den då socialdemokratiska ledningen politiskt lämpligare med en återutgivning utan ordentlig kommentar. Att den nuvarande borgerliga majoriteten skulle acceptera vare sig utgåvor av Gunnar Myrdals vetenskapsteoretiska arbeten eller hans uppgörelser med den så kallade Europatanken är mindre troligt. Jag borde för deras alltså arbetes skull tagit striden.



Publicerad pć www.fib.se 2006-11-21

Prenumerera pć tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgćva gäller upphovsrättslagen.

« Tillbaka
  Sällskap för ungersk litteratur i Sverige
  LO:s kulturpris 2008 till David Eriksson
  Hans namn är Mats Odell
  Vass viskväll med Wiehe
  Enander 2007-09-06
  Enander 2007-03-19
  Enander 2007-03-12
  Enander 2007-03-07
  Enander 2007-02-22
  Konsten berättar ingenting
  Enander 2007-02-03
  Cissi och Erika till Memphis
  Arbetarlitteraturen i Eskilstuna
  Enander 2007-01-31
  Bekämpa elitdesignen!
  Mediakritisk jättekonferens i Memphis
  Malms tjänande ohederlighet
  Israel Shamir svarar Malm
  Kjell Berglund död
  Vilka fćr vara med i Sverige idag?
  Hederbergs eller Myrdals heder?
  Du mć icke skratta, icke läsa, icke visa dig pć den styva linan
  Per Svensson i Expressen
  Lasse Wilhelmssons svar till Andreas Malm
  Länge leve Arbetaren!
  Vćr kultur - en folkets kultur
  Klassperspektivet pć väg tillbaka i litteraturen
  Flamman fyller 100
  Enander 2006-10-29
  Enander 2006-10-27
  Enander 2006-10-21
  Rune skaldar
  Ali Roos (smakprov)
  Norrländska författarsällskapet byter namn
  Enander 2006-10-18
  Enander 2006-10-10
  Enander 2006-10-07
  Enander 2006-9-10
  Enander 2006-08-27
  Enander 2006-08-16
  Enander 2006-07-05
  Enander 2006-07-01
  Enander 2006-06-28
  Enander 2006-06-21
  Enander 2006-06-19
  Enander 2006-06-18
  Omvänd Fälldinare?
  Sparvhökar och svarta antiloper
  Enander 2006-06-05
  Enander 2006-05-31
  Enander 2006-05-28
  Enander 2006-05-23
  Enander 2006-05-18
  Enander 2006-05-16
  Bland tattare och rasbiologer
  I patriarkens undermedvetna
  Tjernobyl I-III
  Hemlös familj
  Enander 2006-04-11
  Enander 2006-03-01
  Enander 2006-04-06
  Enander 2006-04-05
  Fredsvänner och fridstörare
  Minaret
  Olaglig mur
  Kvasivetenskaplig renässans
  Norge 9 april
  Kamp mot terrorismen och mot fćgelinfluensan!
  Tvć vädjanden om hjälp att komma vidare
  Enander 2006-02-28
  Enander 2006-02-27
  Tlaxcala har fötts!
  Enander 2006-02-19
  Aleida Guevara besökte Göteborg
  Enander 2006-02-06
  Fler dikter om Björn Afzelius
  Barnrikehusen Myrdalsungarna söder om söder
  Enander 2006-01-18
  Minnesord över förläggaren Kalle Hägglund
  Frćn Kalle Hägglunds begravning
  Ordfrontsaffär II
  Vem vćgar tämja vargar?
  Enander 2005-12-16
  Enander 2005-12-15
  Enander 2005-12-14
  Enander 2005-12-13
  Talande stärkkragens mest framträdande röster ...
  Kjell Eriksson fćr LundeQ:s litteraturpris 2005
  Enander 2005-12-05
  De Nios julpengar till Omar
  Herrskap och tjänstefolk
  Brun sörja
  En spelmans jordafärd
  A som i Ahmed, ADHD och Attention
  Karl Östman - tal okt 2003
  Högre forskning framöver
  Du talar till oss Omar
  KvastHilda
Kultur alltsć!
Bildkonst och
Sett, läst, hört
Krönikor och Bloggar

Denna avdlening rymmer den breda fćran i vćrt kulturmaterial
Bl a:
Poesi
Litteratur
Bokrecensioner
epost

  

STÖD
LAVAL-
KAMPANJEN!

 

www.bonton.se

 Köp våra märken!

Upprop för att behålla Tryckfrihets-förordningen
i Sverige 
 
 

Köp broschyren!

Kulturtips!
Ta gärna en titt på några andra tidskrifter som kan vara av värde. Exempelvis
Guardian Weekly, Kuba, Manaoch Värmländsk Kultur.

i samarbete med
tidningsbutiken.se