Till startsidan
 
 
Skriv ditt sökord i fältet nedan.
  
  Hem     För en folkets kultur     FiB i landet     Tidningen/arkiv     Studier  

Hökögd, månblek och korpsvart

Flikar och havsstänk av fenomenet Robert Louis Stevenson (1850-1894) och hans mångskiftande bokverk och livsverk i regi ... 

Av MATS PARNER 
 

R L StevensonBara 37 år gammal tog Robert Louis Stevenson farväl av höststormarnas och vinterdimmornas Edinburgh och satte kurs rätt emot Förenta Staterna tillsammans med hustrun, styvsonen och allt sitt bohag. Inför avresan från hemlandet förlänades han en låda champagne, ”det osvikliga medlet mot sjösjuka”, av vännen och kollegan Henry James, och sedan var det en enkel match att krossa Atlanten.
    Lotsen ombord hette f ö mr Hyde - enligt Stevenson ett gott omen!
    Väl på plats i San Francisco fick Stevenson chansen att segla vidare tack vare sin amerikanske förläggare. På dennes initiativ restaurerades nämligen en fullödig skonert - Casco - till vilken den lungsjuke diktaren erhöll full nyttjanderätt i utbyte mot ett antal reseberättelser, periodiskt levererade från Hawaii, Gilbertöarna, Tahiti och den sortens gudsförgätna ankringsplatser.
    Vem hade väl kunnat motstå ett så generöst erbjudande?
    Några få dygn före midsommaren 1888 bar det av mot Söderhavet för fulla segel och med hela den skotskrutiga klanen intakt.
    Sina resterande 2400 dagar här på jorden kom Stevenson att vistas ombord på Casco eller i sitt palatsliknande residens, känt som Vailima , på en av Samoaöarna i Polynesien. Den tiden blev hans livs lyckligaste; den blev samtidigt hans litterärt mest produktiva.
John Silver    Redan på tidigt 70-tal hade Stevenson sökt etablera sig som epiker, men hans genombrott lät vänta på sig till 1883, då födgeniet John Silver och hans polare i ett enda (sjö)slag gjorde sin upphovsman ekonomiskt oberoende i och genom Skattkammarön.
    Man kan likna denna bestseller vid en lång dags färd mot natt ända från Smygehuk i söder upp till Treriksröset i norr - en färd där man som läsare hälsas välkommen ombord först i närheten av Glafsfjorden. Åtskilligt av vikt har alltså redan inträffat, när man, lyckligt ovetande, dimper ner mitt i händelsernas centrum. Där, på syltan ”Amiral Benbow”, sitter en gammal känslokall sjöbjörn och läskar strupen -”en klumpig, nötbrun karl” med väderbitet anlete, tovig hårpiska och askgråa kinder: Billy Bones . Man inser intuitivt att mr Bones lika eviga som hjärtskärande signaturmelodi aldrig kommer att hårdlanseras i ”Allsång på Skansen”:

Femton gastar på död mans kista -
För sjung hej, och en flaska med rom!
Drick och låt djävulen sköta det sista -
För sjung hej, och en flaska med rom!

I andra kapitlet dyker Svarta Hund upp på tiljorna och åtföljs pr omgående av den blinde Pew. ”Aldrig i mitt unga liv hade jag sett en mera ohygglig varelse”, försäkrar berättaren och sänker rösten till en stilla viskning. Det är givetvis Kartan (stavad med versalt K), som ytterst orsakar den livliga trafiken till gamla ”Benbow”.
    Först i tionde kapitlet avseglar Hispaniola från hamnen i Bristol och styr kosan mot ”Treasure Island” med vind i seglen och bemannade spelbommar. Himlen och havet öppnar sig, och hela livet är en fest. Men även skildringen öppnar sig, låt vara i motsatta riktningen - akterut - och läsaren inser med ens, i vilket depraverat sällskap han/hon råkat. Många av de ombordvarande har bevisligen varit med förr; de har seglat med mr Flint och hissat ”Jolly Roger” (sjörövarnas svarta flagg) med sinnelag som varit allt annat än ädla.
    Som den ojämförligt intressantaste gestalten i det ymniga persongalleriet framstår den enbente skeppskocken Barbecue, alias Long John, alias John Silver, berättelsens egentliga huvudfigur. John Silver älskas av (nästan) alla och visar sig ha ett digert knippe aktningsvärda egenskaper: han är vig som en panter, stark som en gorilla, lika klok som de andra skattletarna tillsammans och ovanligt slipad som diplomat.
    De mer pedantiskt lagda brukar framhålla att John Silver - också - är en kallhamrad mördare, uppenbarligen i stånd till vilka nidingsdåd som helst. Det oaktat tvingas man ge sig på nåd och onåd för Silvers osannolika duglighet som yrkesman, inte bara som kock utan, i än högre grad, som lyckoriddare (eller sjörövare, för att använda en banalare term). Hans yrkesstolthet känner inga gränser, och man ser i honom den borne ordföranden i sjörövarfacket.
    I sista kapitlet skuddar Silver stoftet av fötterna och försvinner snabbt som ögat till okänd ort i Spanska Amerika med sin papegoja på skuldran.
    Frågan är om detta är ett nederlag för rättvisan … eller rent av en seger.
    Stevenson komponerade sina berättelser i väldigt uppdrivet tempo. Han skrev de första femton kapitlen i Skattkammarön på lika många dygn och ett preliminärt första utkast till Dr Jekyll och Mr Hyde (1886) på blott tre. Men Stevensons hustru och smakdomare - Fanny Osbourne - visade tummarna ner för originalversionen av Jekyll och Hyde av skäl som vi aldrig får veta, med påföljd att en andra version såg dagens ljus - också på tre dagar. Hela arbetet utfördes f ö i ”lakanens land”; den lungsiktige Robert Louis var ofta bunden till sjuksängen.
    Där uppnådde han i signade stunder hastigheten 10.000 ord/dygn.
    Det är en vanlig missuppfattning att Stevenson med konstellationen Jekyll och Hyde lanserade dubbelgångarmotivet i den litterära fiktionen, men tyska romantiker som Jean Paul och E.T.A. Hoffmann - mannen med Djävulselixiret - hann före.
    Sant är dock att den skotske drabanten tack vare sin fantasi och realistiska framställningskonst gjorde precis allt som göras kunde av genren: " Hos min apotekare hade jag inköpt avsevärda kvantiteter av ett svåråtkomligt koksalt” , hette det sålunda i ett brev som, en smula oförmodat, ankom till medicinska fakulteten i Cambridge i oktober 1986.

”Det var den sista ingrediensen som behövdes, och en kulen afton i laboratoriet blandade jag samman alla komponenter. Jag såg hur det virvlade och jäste i glaset, men till slut fattade jag mod och tömde dryckesbägaren i ett enda svep. Nästan omedelbart drabbades jag av det mest fruktansvärda lidande. Men en stund därefter inträdde ett tillstånd av egendomlig sorglöshet, och jag fann mig plötsligt löst från alla pliktens bojor. I ett nu kände jag mig mera lastbar än förr, minst tio gånger mera lastbar, en slav under alla mina lägsta drifter, men just då styrkte och berusade mig denna känsla som ett vin.”

Efter att i vederbörlig ordning ha postat brevet med det nyss citerade innehållet tömmer Henry Jekyll för sista gången sin dryckespokal och förvandlar sig, definitivt och oåterkalleligt, till mr Edward Hyde. Ondskans seger är därigenom slutgiltig, en triumf som får sin alldeles särskilda klangfärg av det faktum att just viktorianismens (!) sol stod i zenit vid berättelsens tillkomst.
    Identitetsbyten, själsliga metamorfoser, mänsklig kluvenhet och den oavlåtliga kampen mellan gott och ont genomsyrar många av Stevensons fiktiva verk. I Arvingen till Ballantrae (1889), som utspelar sig i skotsk och nordamerikansk 1700-talsmiljö, uppträder bröderna Henry Durie (den gode) och James Durie (den onde) mot varandra i ett ödesdrama av högre specifik vikt än de ovannämnda, även om sista länkarna i händelsekedjan inte förefaller mig tillräckligt starka. Dessförinnan framstår Lord James, ”arvingen till Ballantrae”, som långt mer förtrogen med en namnlös ondska än både kocken Silver och mr Hyde.
    Att man sedan får chansen att stifta bekantskap med en ”Guvernör Clinton” i skildringens mitt förhöjer givetvis autenticiteten och gör våra tigerhjärtan än mer otröstliga.
    Stevenson hade ett ganska originellt utseende, och de flesta tog honom för sydeuropé. Hans hår var midnattssvart och ganska spretigt, de mörka ögonen glödde intensivt, hyn lyste gulblek som himlens alla stjärnor, han gestikulerade livligt, t o m utstuderat, och talade för det mesta lätt forcerat. Själv tyckte han sig likna ”en polack”.
    Robert Louis stränge fader - Thomas Stevenson - var på samma gång välbeställd fyringenjör (f ö i likhet med Verner von Heidenstams far) och övertygad kalvinist. Ende sonen betecknade sig tidigt som ateist och flydde, ungefär lika tidigt, från de redan påbörjade ingenjörsstudierna; konflikten mellan far och son blev oundviklig och kan spåras både i juniors författarskap och i hans privatliv. Men tids nog försonades de båda männen, och i romanen Kidnappad gör fyren ”Dhu Heartach”, uppförd av Stevenson senior, ett symboliskt gästspel i handlingen.
    Stavningen ”Louis” anses ha tillkommit på den gamles initiativ: som så många andra hade den blivande författaren döpts till ”Lewis”, men en lokal politruk med detta nomen kom så till den milda grad att väcka faderns misshag, att denne utan vidare ändrade sonens namn. ”Louis” bör dock uttalas på engelskt vis med hörbart ”s”.
    Stevenson var inte blott framgångsrik epiker i den romantiska traditionen; han skrev dessutom poesi, noveller, reportage och högst charmfulla essäer, allt i samma blixtrande tempo och med samma lätthet. En hyllning till gaslyktorna, Ett försvar för dagdrivare , En avhandling om panflöjten och Ett kapitel om drömmar är några typiska ämnesval.
    De samlade verken omfattar ett fyrtiotal volymer, alla tillkomna under loppet av 16-17 år.
    ”Jag har aldrig i mitt liv haft tråkigt en enda dag”, erkände Stevenson i ett brev till vännen och kritikern Edmund Gosse. Det är ett sensationellt yttrande av en man som för jämnan tvingades leva i symbios med lungsoten och till råga på allt hemsöktes av en svår ögonsjukdom.
    Under åren i Söderhavet och på Samoa inledde Stevenson sitt litterära samarbete med styvsonen Lloyd Osbourne (1868-1949). Vrakplundraren och Resan utför , båda romaner, är frukter av detta teamwork, även om den äldre av de två tros ha gjort större delen av jobbet. 
    Vrakplundraren får, till skillnad från Skattkammarön , ingalunda ses som en ”ungdomsbok för vuxna”. Handlingen är långt mera sammansatt, och personagerna är (som Jan Hoff påpekat i Dagens Nyheter) ett slags ”antihjältar, tyngda av både skuldkomplex och existentiell ångest”. Vi upptäcker heller ingen godmodig Jim Hawkins längst fram i manegen; däremot finner vi en släkting till den ännu icke påtänkte Lord Jim i Joseph Conrads galleri. 
    Att R L Stevenson, bildligt och bokstavligt, mutade in ny litterär terräng i början av 1890-talet är nog obestridligt. I hans sena produktion tycker man sig ana ett lätt modernistiskt anslag, där formen ges ökat spelutrymme på innehållets bekostnad och där det raka berättandet inte är lika självklart som tidigare. Men Stevensons särmärke - det visuella och nästan filmiska elementet i hans skrivande - förblev intakt även på Samoa, inte minst i reportageboken I Söderhavet .
I Söderhavet    Den polynesiska urbefolkningen gav Stevenson äretiteln ”Tusitala” (sagoberättaren). Uppifrån sitt herresäte ”Vailima” styrde den skotske kosmopoliten, åtminstone tidvis, över ond och god likt en upplyst despot och blev med åren en lokal maktfaktor, som sådan måttlöst älskad. "The Road of Gratitude" (Tacksamhetens väg) hette den 60 fot breda passage som de erkännsamma ”undersåtarna” byggde på frivillig väg ända fram till sockeln av det stevensonska fästet.
    Redan vid 06-tiden den 3 december 1894 tog Stevenson plats i sitt arbetsrum i söderhavsvillan och skrev vidare på sitt tilltänkta magnum opus: Weir of Hermiston .
    Trogen sin vana avslutade han betinget flera timmar senare mitt i en mening, hämtade rödvin i källaren och började tillreda kvällsmaten ute på verandan. Plötsligt vinglade han till, sjönk ner på knä och stödde sitt huvud mot bordsskivan, drabbad av hjärnblödning. Prick klockan 20:10 förklarades han död.
    ”Tusitala” begravdes på toppen av berget Vaea tre veckor efter sin 44:e födelsedag.
    Många hemligheter och mycket oskrivet stoff tog Robert Lewis med sig in i sin himmel. Själv har jag i alla år velat fråga honom, hur det egentligen gick, dvs vad som faktiskt hände kocken Silver i Spanska Amerika.
    Visst höll han väl stilen även där!



Publicerad pć www.fib.se 2006-12-19

Prenumerera pć tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgćva gäller upphovsrättslagen.

« Tillbaka
  Sällskap för ungersk litteratur i Sverige
  LO:s kulturpris 2008 till David Eriksson
  Hans namn är Mats Odell
  Vass viskväll med Wiehe
  Enander 2007-09-06
  Enander 2007-03-19
  Enander 2007-03-12
  Enander 2007-03-07
  Enander 2007-02-22
  Konsten berättar ingenting
  Enander 2007-02-03
  Cissi och Erika till Memphis
  Arbetarlitteraturen i Eskilstuna
  Enander 2007-01-31
  Bekämpa elitdesignen!
  Mediakritisk jättekonferens i Memphis
  Malms tjänande ohederlighet
  Israel Shamir svarar Malm
  Kjell Berglund död
  Vilka fćr vara med i Sverige idag?
  Hederbergs eller Myrdals heder?
  Du mć icke skratta, icke läsa, icke visa dig pć den styva linan
  Per Svensson i Expressen
  Lasse Wilhelmssons svar till Andreas Malm
  Länge leve Arbetaren!
  Vćr kultur - en folkets kultur
  Klassperspektivet pć väg tillbaka i litteraturen
  Flamman fyller 100
  Enander 2006-10-29
  Enander 2006-10-27
  Enander 2006-10-21
  Rune skaldar
  Ali Roos (smakprov)
  Norrländska författarsällskapet byter namn
  Enander 2006-10-18
  Enander 2006-10-10
  Enander 2006-10-07
  Enander 2006-9-10
  Enander 2006-08-27
  Enander 2006-08-16
  Enander 2006-07-05
  Enander 2006-07-01
  Enander 2006-06-28
  Enander 2006-06-21
  Enander 2006-06-19
  Enander 2006-06-18
  Omvänd Fälldinare?
  Sparvhökar och svarta antiloper
  Enander 2006-06-05
  Enander 2006-05-31
  Enander 2006-05-28
  Enander 2006-05-23
  Enander 2006-05-18
  Enander 2006-05-16
  Bland tattare och rasbiologer
  I patriarkens undermedvetna
  Tjernobyl I-III
  Hemlös familj
  Enander 2006-04-11
  Enander 2006-03-01
  Enander 2006-04-06
  Enander 2006-04-05
  Fredsvänner och fridstörare
  Minaret
  Olaglig mur
  Kvasivetenskaplig renässans
  Norge 9 april
  Kamp mot terrorismen och mot fćgelinfluensan!
  Tvć vädjanden om hjälp att komma vidare
  Enander 2006-02-28
  Enander 2006-02-27
  Tlaxcala har fötts!
  Enander 2006-02-19
  Aleida Guevara besökte Göteborg
  Enander 2006-02-06
  Fler dikter om Björn Afzelius
  Barnrikehusen Myrdalsungarna söder om söder
  Enander 2006-01-18
  Minnesord över förläggaren Kalle Hägglund
  Frćn Kalle Hägglunds begravning
  Ordfrontsaffär II
  Vem vćgar tämja vargar?
  Enander 2005-12-16
  Enander 2005-12-15
  Enander 2005-12-14
  Enander 2005-12-13
  Talande stärkkragens mest framträdande röster ...
  Kjell Eriksson fćr LundeQ:s litteraturpris 2005
  Enander 2005-12-05
  De Nios julpengar till Omar
  Herrskap och tjänstefolk
  Brun sörja
  En spelmans jordafärd
  A som i Ahmed, ADHD och Attention
  Karl Östman - tal okt 2003
  Högre forskning framöver
  Du talar till oss Omar
  KvastHilda
Kultur alltsć!
Bildkonst och
Sett, läst, hört
Krönikor och Bloggar

Denna avdlening rymmer den breda fćran i vćrt kulturmaterial
Bl a:
Poesi
Litteratur
Bokrecensioner
epost

  

STÖD
LAVAL-
KAMPANJEN!

 

www.bonton.se

 Köp våra märken!

Upprop för att behålla Tryckfrihets-förordningen
i Sverige 
 
 

Köp broschyren!

Kulturtips!
Ta gärna en titt på några andra tidskrifter som kan vara av värde. Exempelvis
Guardian Weekly, Kuba, Manaoch Värmländsk Kultur.

i samarbete med
tidningsbutiken.se