Av Mohamed Omar
När jag är sjukskriven har jag tid att läsa och skriva. Idag gjorde jag ett fynd på Gottsunda-biblioteket, en antologi unga somaliska poeter från Tensta. Det visade sig vara en äkta diamant.
Min egen förälskelse i Somalia började när jag blev ”adopterad” av en somalisk familj i södra Sverige. Jag hade ingenstans att ta vägen och de gav mig ett hem. Nomadernas gästfrihet hade fortfarande en roll att spela i den moderna förorten. Det var en befrielse från den borgerliga livsstilen som jag föraktat alltsedan barndomen.
Under de år som jag levde i Mombasa fann jag en tillflyktsort hos den äldre somaliska kvinnan Nasra. Jag kallade henne ”Edo” som betyder moster. Hon hade en affär och i dess förråd levde hon. Där hade hon madrasser, kuddar, en gasspis och några dunkar vatten. På gården fanns ett dass.
Man skulle kunna kalla stället en ”gatthåla” eftersom att tugga *gatt var det man ägnade sig åt hela nätterna. På dagarna var Edo upptagen med sina affärer, sälja en klocka här, inkassera en skuld där. I förrådet levde också Hawa, en kvinna som pratade med sig själv på tyska. I början var jag rädd för henne men med tiden blev jag van. Pappan till hennes båda döttrar var tysk. Han hade tagit dem med sig när han reste hem. Barnen skulle inte behöva växa upp med ett ”fnask”. När gattet började verka blev hon **marqan och började sjunga dikter för oss på somaliska. Hon vaggade av och an och slöt de stora ögonen.
För några år sen såg jag filmen Black Hawk Down. Den utger sig för att ge den verkliga versionen av vad som hände när USA försökte kolonisera Somalia.
Somalier slaktas i tusental utan att filmen stannar upp, sänker tempot. De är okända, namnlösa. En handfull amerikaner stupar. Vi får se dem lida i intensiva närbilder, slow-motion. Bakgrundsmusiken förstärker känslan. Jag minns att jag såg en bild i Newsweek på soldater som grillar en somalisk kvinna på ett spett.
Poeterna i antologin är mellan 11 och 17 år. I sin skenbara enkelhet döljer dikterna ett oerhört djup. Det är en realism som inte profanerar vardagen utan mystifierar den. För oss som förälskat oss i somalierna är det lätt att känna igen det anarko-individualistiska draget. Den uppstudsighet som bara sanna nomader besitter. Edo var en stark kvinna. Hon till och med blåste mig en gång. Men det gjorde bara att jag älskade henne ännu mer. Jag gav henne pengar som hon skulle använda för att reparera en trasig bil och sen sälja vidare. Vinsten skulle vi dela på. Pengarna fick jag aldrig se röken av. Kanske gick de till hennes och Hawas gattsessioner.
Så här skriver fjortonåringen Abdillahi Ahmed från Tensta,
mitt i natten sjunger jag på stan
och folk tror jag är galen
och för länge sedan slängt av mig kläderna.
Det som på ytan bara är ännu en förortsneger döljer inom sig en nomads själ. USA knäckte Afghanistan och Irak. Men somalierna vägrade att låta sig kuvas. Västmakterna hade intrigerat i årtionden för att splittra dem i klaner men när det gällde att kasta ut amerikanerna var man enade.
I Black Hawk Down får bödlarna, förövarna, inkräktarna ett mänskligt ansikte. I Kärlek & Somalia möter vi de stolta offren som vägrar att låta sig knäckas.
