Till startsidan
 
 
Skriv ditt sökord i fältet nedan.
  
  Hem     För en folkets kultur     FiB i landet     Tidningen/arkiv     Studier  

Dialog om enhetsfronten

I föreningen Folket i Bild/Kulturfront talas ofta om ”enhetsfronten”. Vi säger oss vara eniga om parollerna om yttrandefrihet, antiimperialism och folkets kultur - samtidigt som vi kan vara oeniga i andra frågor. Men vad är egentligen en enhetsfront? Hur skall enhetsfronten utformas? Vad är viktigast att prioritera idag? Är samma principer aktuella nu som under Vietnamrörelsen? Hur hanterar man olika åsikter i en enhetsfront?

Två fibbare: Knut Lindelöf och Olof Rydström diskuterade under en tid frågan om enhetsfronten via e-post. Knut är redaktör för Folket i Bilds hemsida och oorganiserad sosse och Olof är frilansjournalist och organiserad kommunist. De är vänner, men har olika politiska uppfattningar - samtidigt förenas de i en tro på det resonerande samtalets möjligheter.


Knut: Jag ser enhetsfront som ett mycket lösare och vidare begrepp än en politisk taktisk arbetsmetod ur en kommunists perspektiv. Jag ser det helt enkelt som en politisk rörelse som praktiskt samverkar för en politisk målsättning. Begreppet "enhetsfront" myntades visserligen av Georg Dimitrov i Sovjetunionen på 40-talet - om jag inte har fel - tillämpades i försvaret av Sovjetunionen och i Kina i kriget mot japanerna, men var egentligen en självklarhet långt tidigare, fast man inte kallade det för enhetsfront då.

Olof: När jag går in på Wikipedia skiljer de mellan enhetsfront och folkfront - en enhetsfront är, enligt dem, en allians mellan kommunister och andra proletära krafter. En folkfront kan även ta med progressiva borgerliga krafter. Men som Du och jag använder ordet enhetsfront som Mao under kriget mot Japan; när man minskar fientligheterna i inbördeskriget och istället fokuserar på att få ut Japan ur landet. Om man så tar detta till nutid: Jag tror inte att skillnaderna mellan Dig och mig i synen på en enhetsfront består i att jag skulle se en enhetsfront mer som en taktisk metod. I grunden är det ju enkelt - är man överens i en sakfråga så kan man verka för denna. Mer komplicerat är det inte. Sedan kan argumenten variera.

Knut: En enhetsfront kan göra allt som den beslutar och som är politiskt förståndigt - även illegala aktioner alltså. Men om man ser sig som en folkets förtrupp (avantgarde) kommer man fort ur kurs. Att verka illegalt är mycket känsligt i en demokrati. Vi tjänar alla på att lag och ordning upprätthålls. Ögonöppnare/provokationer är ofta bra och behöver inte vara olagliga. Satir är provokationer, men oftast inte olagligt. Det finns inga klara gränser för vad som är rätt och fel för en enhetsfront. Det är alltid en bedömning.

Olof: Det finns en rad frågor jag själv ställer mig när det gäller enhetsfronten: Vilken typ av organisation representerar bäst enhetsfronten - medlemsorganisation eller nätverk av organisationer? Ska formuleringen från Vietnam "Stöd befrielserörelsen på dess egna villkor" gälla även idag och ska den ställas som krav på alla som går med i en enhetsfrontorganisation? I vilken typ av frågor ska man bilda enhetsfront? Ska man bilda en sådan enbart i konkreta sakfrågor? Hur når en enhetsfront framgång: Provokation eller nätverksbyggande till etablissemanget - står de i motsats till varandra? Kopplingen mellan internationell solidaritet och att nå fram till svenska makthavare. Kopplingen till flyktingar i Sverige. Hur får man med dem i enhetsfronten?

Knut: Sverige är ett litet land med en proimperialistisk utrikespolitik, d v s stöder olika imperialistmakters agerande ute i världen. Men det stödet är inte entydigt. Göran Persson kallade i mars 2003 USA:s invasion i Irak för folkrättsstridig. Fast när protesterna senare tystnade svassade man med. Det fanns ju pengar att tjäna för svensk vapenindustri, som tryckte på. Sveriges proimperialism bestäms alltså även av hur effektiv den antiimperialistiska rörelsen är. Om denna blir liten och sekteristiskt och t ex kallar Socialdemokratiska partiet för "Krigspartiet socialdemokraterna" vinner imperialisterna debatten. Vi kan avfärdas med arroganta slängar som Palme var mästare på. Under IB-affären kallade han oss med ett elakt leende: "stollar som förläst sig på agentromaner" och fick skrattarna med sig. Alltså, vi måste som du säger agera mot våra egna politikers proimperialism först och främst. Det är det bästa vi kan göra i den internationella solidaritetens namn. Om sakfrågan är riktigt viktig måste man bilda enhetsfront för att lyckas. Det gäller såväl utrikes- som inrikesfrågor. FRA är ett bra inrikesexempel. Lyckas man inte samla opinionen förlorar man frågan.

Olof: Vad kännetecknar en enhetsfront? Till att börja med tycker jag det ska råda enighet om en eller fler mycket precisa krav. Det ska vara något konkret man ska verka för. Frågor man ska kunna besvara med ja eller nej. Argumenten kan variera mellan deltagarna, men slutsatsen ska vara gemensam. Jag tycker att en enhetsfront kan bildas antingen på individ- eller organisationsbasis. Man kan naturligtvis inte gå in i en enhetsfront med en hel kravlista på uttalanden, men samtidigt måste det finnas en ömsesidig förståelse för att analysen mellan olika medlemmar / medlemsorganisationer skiljer sig. Jag kom alldeles nyss från Afghanistanmötet på Mynttorget. Tyvärr var det bara ett 30-tal åhörare. Men Thage G talade utmärkt. Han och jag är helt överens i denna fråga. Det är inget problem att vi är medlemmar i olika partier. Det är inget problem därför att frågan i detta fall är glasklar och argumenten ungefär desamma oavsett vilket parti man tillhör. FAS är därför en vanlig demokratisk medlemsorganisation med individuellt medlemskap. Men är en sådan organisationsfrom lämplig även i frågor med mer otydliga mål? Där är jag tveksam…

Knut: Det viktiga är alltså att Thage G och du är överens om svenska soldater i A. Din kommunistiska analys av imperialismen, orsakerna till kriget och kampen om världshegemonin t ex gör du klokt i att hålla inne med och se till huvudsaken nu. Den kommunist som inte kan det är en dum kommunist. Diskussionen om det man vet att man inte är överens om ska föras i kamratlig anda när man vet att enheten i huvudfrågan inte störs.

Olof: Man kan givetvis samarbeta och bilda enhetsfront med alla, oavsett partifärg, om man är ense i en fråga. Man kan naturligtvis t ex vara borgerlig och antirasist. Men man måste väl finna sig i att andra kan olika idéer om varför rasismen finns - även idéer som kan vara provocerande för en borgerlig?! Den enhetsfront som inte tål intern debatt är ingen front utan en mur.

Knut: Hur menar du med det här?

Olof: En enhetsfront måste alltid kunna tåla att man kommer fram till samma ståndpunkt på olika vägar. Själva poängen med en enhetsfront är ju att den består av människor som har olika uppfattningar i andra frågor. Man kan vara djupt oense, men vara överens i en sakfråga t ex antirasism, yttrandefrihet eller Sverige ut ur Afghanistan. Där tror jag vi är överens. Vi kan t ex enas mot rasismen med borgerliga - jättebra! - men man måste argumentera mot t ex användandet våld och inte bara avfärda de våldsamma med att de våldsamma bryter mot enhetsfronten. Våldsverkarna ska givetvis bekämpas, men enhetsfrontstanken får inte ersätta argumentationen och tysta debatten. Man måste, med argument, förklara varför våld är kontraproduktivt. Dessa argument kan variera mellan deltagarna i enhetsfronten, men enhetsfronten måste kunna tåla debatten - annars blir ordet ”enhetsfront” bara en mur att skydda sig bakom.

Knut: Jag förstår fortfarande inte riktigt vad du menar. Jag tror kanske att här finns en viktig poäng, möjligen en skärningspunkt mellan oss. Med lång erfarenhet av spräckta enhetsfronter - i imperialismens intresse - blir till slut själva frågan om hur enhetsfronten lämpligen bör organiseras och fungera viktiga frågor. Ibland måste man lägga undan de existerande meningsmotsättningarna för den gemensamma sakens skull. Idag i UNT pläderar folkpartisten Carl Cederström för att man ska skicka Bush till Haag när han avgått. Det är väl bra. Men om man genast kräver att Cederström ska bli antiimperialist i alla avseenden gör man inga framsteg. I en enhetsfront måste man med sitt personliga omdöme välja de strider man ska ta med sina frontkamrater. Alla tänkbara meningsskiljaktigheter är ju inte alltid lika viktiga.

Olof: Mitt huvudintryck är att Vietnamrörelsen startade som utomparlamentarisk rörelse, fick uppmärksamhet och kunde sedan locka till sig etablerade politiker som talare. Frågan är: Kan man göra det omvända: Samla ihop ett antal politiker som tycker ungefär som enhetsfronten (Afghanistan eller Irak) och genom dem sedan försöka locka till sig människor genom att få uppmärksamhet? Finns det en motsättning i att få utomparlamentarisk uppmärksamhet och att locka till sig etablerade politiker? Att bygga sakta underifrån eller att söka nätverk bland etablissemanget - utesluter de två varandra? Jag är inte säker på svaret.

Knut: FNL-rörelsen är den enfrågefront jag känner bäst. Men därefter har olika vänsterrörelser slitit hårtestarna av varandra om hur den ska organiseras. På 70-talet byggde SKP vidare på FNL-rörelsens erfarenheter. KFML(r) trodde aldrig på enhetsfronter, utan gick alltid under partifanor. Allt annat blev för dem urvattnat. Bland annat såg de FiB:s "folkets kultur" som borgerligt och antirevolutionärt. Trotskisterna (nuvarande SP) hade sina egna enhetsfrontsidéer med så kallad fraktions- eller tendensfrihet. Olika partier skulle få ha partisymboler och egna paroller - som inte stred mot en så kallad minimiplattform, vilket det alltid blev käbbel om. En sorts kommunister föraktar ju alltid andra kommunisters paroller och symboler, annars skulle de aldrig ha öppnat eget. FiB/K byggde vidare på FNL:s (SKP:s) enhetsfrontsidé: enskilda medlemmar och tydlig politisk plattform. En poäng var att man inte tog ställning till någon sorts socialism eller kommunism. I FiB var alla först och främst fibbare och bidrog med det man var bra på. Man diskuterade inte olika socialismer i FiB, det fick man göra på annat håll. I FiB kunde därför socialdemokrater, vänsterpartister och andra kommunister samarbeta, precis som i FNL-rörelsen. Men även centerpartister, folkpartister och en majoritet av partilösa som jag, kunde vara med. Att det sedan var svårt för SKP:arna att inte bli styrda av sina egna interna sekterister var ett problem som kanske för för långt att diskutera här. Även jag var ett par år medlem i SKP, såg en del av konstigheterna och lämnade ganska snart. Ville kort delge det här för jag vet att det fortfarande har stor betydelse för dagens diskussion. Yngre personer känner inte längre till det här och som alltid är det lättast att vara superradikal, mycket lättare än att lyssna på sina motståndare och frontkamrater och se till huvudfrågan och inte antagonisera underordnade motsättningar. Det lärde vi av Mao. Det tycker jag fortfarande är bra och i princip samma sak som att man går med i facket för att tillsammans kämpa om bättre löner. Alltså: KP och SP t ex har alltid haft en annan syn på enhetsfronten än vi i FiB. De har aldrig ändrat sin politik. FiB/K har försökt få kommunisterna (KP) i Uppsala att medverka till ett riktigt enhetsfrontsarbete. Men de upprepar de klassiska felen och sätter sin egen organisation (Partiet) framför saken. De är dåliga maoister skulle man kunna säga. De vill inte vara som fisken i vattnet, utan vara lampan som lyser ner i vattnet och samlar alla fiskarna under sin kontroll. Personligt medlemskap ser dom som hotfullt av någon anledning. En enhetsfront i form av en organisationskoalition som UFK och andra fastnar lätt i låsningar mellan organisationer. Diskussioner och initiativ silas alltid via partierna och hämmar utveckling och frivilligarbete. KP i Uppsala jobbar hårt med allt praktiskt och känner sig säkert utnyttjade av oss i FiB/K, som kan diskutera, men är sämre än på att jobba praktiskt. Motsättningarna i organisationsfrågan har nu lett till att de i sina utfall mot oss blir helt stolliga och kallar oss "anti-antiimperialister och socialdemokratiska bönemän styrda från Sveavägen". Jag funderar faktiskt på om deras mest artikulerade företrädare har "alla hästar hemma". Eller så känner han (de) sig allvarligt hotade. Av vad i så fall? Du som är med i KP kanske kan ge mig en ledtråd. Det är faktiskt viktigt att vi löser det här på något sätt. Diskussionerna om parollerna om Afghanistan tror jag går att lösa.

Olof: I den här debatten talar jag ju bara som privatperson. Jag har inget partiuppdrag. Det har säkert skett en rad fel av partiet. När det gäller t ex DFFG så var även Vänsterpartiet först tveksamt till att ha med FNL-arna att göra. En dålig tradition på vänsterkanten alltså. Splittringen av vänstern på 70-talet, som vi fortfarande ser effekter av, skapades inte bara utifrån frågan om enhetsfronten gentemot borgerliga i sakfrågor - även om det var en viktig fråga. Andra frågor var t ex synen på arbetare/akademiker i vänsterrörelsen och relationen mellan partiet i Sverige och ett parti utomlands. Jag föraktar ingen i en enhetsfront; utan försöker alltid lyssna på goda argument. Marx var ju dialektiker och inte testuggare. Man utvecklas bäst när man får intellektuellt motstånd. Då krävs det att man tänker till. Min erfarenhet av enhetsfrontarbetet är främst EMU-omröstningen. Då var detta med organiserandet av en enhetsfront faktiskt ett problem. I den organisation jag då var med, ”Södermalm mot EMU” deltog bland annat (V), (MP) och Nej till EU, som hade hand om valstugan på Södermalm i Stockholm, ordnades nästan inga möten i enhetsorganisationens namn - istället användes valstugan som en plattform där medborgare kunde få material från alla nej-organisationer: borgerliga, socialdemokratiska, miljöpartiet och vänsterpartiet och de fackföreningar som stöttade nejsidan. Det fanns alltså ingen ensam person som ställde sig upp och "representerade" hela organisationen, men ändå fungerade det hela ganska bra. När folk kom fram till valstugan tog de ofta material från en organisation de sympatiserade med. Den gemensamma folder Södermalm mot EMU tryckte upp i liten upplaga var mycket allmänt hållen och kunde knappast stöta någon p g a partisympati. Istället betonades mångfalden som en tillgång. Vi strävade aldrig efter att "snacka oss samman". Med detta vill jag ha sagt att en enhetsfront i en sakfråga inte nödvändigtvis betyder att man är enig, eller ens strävar efter att bli enig, om argumenten. Naturligtvis förutsätter en sådan här konstruktion en ömsesidig respekt mellan deltagarna, men det jag talar om är inte en kompromiss; utan en bibehållen egen linje för varje deltagande organisation. Fast då krävs det så klart att själva enhetsfrontorganisationen avstår från att göra egna politiska analyser eller detaljerade uttalanden.

Knut: Ditt EMU-exempel är bra. Det var fram till valet man behövde arbeta organisatoriskt enat. Det gjorde man på detta sätt, vilket visade sig framgångsrikt. Följden blev förstås att själva organisationen inte kunde säga så mycket, vilket förstås var en svaghet, en säkert nödvändig eftergift då. Den röd-gröna alliansen är ett annat exempel. Bra eller dåligt? Svårt att säga tycker jag. Utan en gemensam plattform blir det luddigt. Men, stod landet under invasionshot skulle jag vilja se en enhetsfront av alla politiska partier - kanske t o m inklusive Sverigedemokraterna. Många inom det som kallas vänster är för partiegoistiska och/eller proletärromantiska. Det gäller för att tala klarspråk SP, KP och V. För att dölja detta gör de partiet till det viktigaste. Fronter och andra allierade är något där partiet kan vara med för att få stöd för hela sin politik och rekrytera sympatisörer och medlemmar. Man kan t o m driva dessa organisationer helt själv för att locka till sig folk. Exemplet här i Uppsala är UFK där de tre partierna egentligen bara är överens om en enda sak, nämligen att man inte vill skapa en självgående frontsorganisation. Allt som skulle göra att partierna måste tona ner sina profiler är otänkbart.

Olof: Den rödgröna alliansen kallar jag knappast för en enhetsfront; eftersom det är otydligt vad man är enig i för frågor. Det är en typ av frågor (om budget, miljö o s v) som man med svårighet kan svara ja eller nej på. De är kompromissfrågor. Jag kanske ställer för hårda krav på begreppet enhetsfront... Så en ny fråga: Anser Du att parollen från DFFG "Stöd befrielserörelsen på dess egna villkor" fortfarande gäller? Anser Du att den ska ställas krav för att få delta i en enhetsfront?

Knut: Enhetsfronter kommer och går. Var och en får bedömas i sin tid. Jag inser idag att allt inte kan mallas efter DFFG. Nya tider nya fronter. När makten i en organisation tas över av några man inte gillar får man gå ur eller gilla läget. Det blir en avvägning. Vi gör så i Uppsala, vi lämnar inte UFK, men håller oss avvaktande kritiska.

Olof: När Palme gick med i en Vietnamdemonstration; så var det en stor framgång för enhetsfronten. Man hade lyckats föra upp frågan på Riksdagens agenda. Men när det gällde protesterna mot att starta andra Irakkriget - så fanns det en rad politiker som talare trots att de samtidigt ville sälja vapen till USA och Storbritannien. Min fråga är: Kan de fortfarande betraktas som en del av enhetsfronten? Visst får både borgerliga och sossar vara med i en enhetsfront t ex FAS, men om de samtidigt sitter som beslutsfattare och skickar mer vapen till Afghanistan; vilken trovärdighet har de då? Riskerar man att skada enhetsfrontens trovärdighet genom att ha dem som talare. Thage G har ju fronderat mot sitt parti i denna fråga och tar konsekvenserna av detta ställningstagande. Toppen! Men vad gör man med de som inte tar konsekvenserna? De som t ex vill ta hem trupperna på sikt, men nu skicka mer vapen för att lösa problemet? Får de vara med i en enhetsfront?

Knut: Du tog upp exemplet Palme och Vietnamnfrågan. Det har stor betydelse att få med etablerade politiker och kända personer på affischerna så att säga. Då ökar frontens legitimitet och när gråtonerna framträder börjar människor att fundera själva. Klart man kan tala om manipulation och dubbelmoral bland höga politiker. Man kan också använda andra ord och välja att taktiskt tiga. Man kan tänka att en bra sak är bättre än ingen bra sak. Rom byggdes som bekant inte på en dag, eller man kanske i stället för Rom ska säga freden och folkhemmet. Ett ställningstagande för Gazaborna kan kanske leda till att man senare ifrågasätter vapenexporten till Israel etc. Jag förstår inte vad du menar med det där om ”enhetsfronten gentemot borgerliga i sakfrågor”. Förvisso fanns en avgrund inom vänstern mellan olika syn på arbetare, akademiker etc. Här var FiB:s paroll om en folkets kultur en vattendelare. SKP var de enda som stod på FiB:s sida i det här, ofta av taktiska skäl, men det är en annan historia. Enhetsfronten i vår praktik utgår säkert ifrån att vi inte är en ”arbetareorganisation”. För oss är folket mer än arbetarklassen. Vi är inställda på att organisera alla runt vår politik. Vår syn på ”folket” har varit oerhört kritiserad inom vänstern. ”Djävla småborgare” och ”klassamarbete” var vanliga skällsord mot oss. Jag tror numera verkligen på klassamarbete. Varför försvarar vi folkhemmet idag? Ja, enhetsfronten var kanske 70-talsvänsterns dröm om folkhemmet rent av.

___________________
Frotsätt nu diskussionen, antingen genom att skicka inlägg till webmaster@fib.se eller med dina politiska vänner omkring dig.

Olle & Knut



Publicerad på www.fib.se 2009-05-26

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.

« Tillbaka
  KINAS TERRAKOTTAARMÉ I STOCKHOLM - NU SLÄPPER VI BILJETTERNA!
  UNDER YTTRANDEFRIHETS-GRUNDLAGEN
  Bloggar-vänner sida
  Filmvisning: Patent Absurdity 20/5
  18/4 Sveriges relation till NATO
  21/4 - VIETNAM VAR NÄRA ÅKE KILANDER I JÖNKÖPING
  fotograf Hillevi Nagel
  Svenska kollektivatal gäller i Sverige!
  NEJ TILL OCKUPATION!
  UNIK FILMVISNING OM GAZA 18/1 ÖVER HALVA VÄRLDEN
  Seminarium om Afghanistan i Norberg
  Mänsklig sköld i Palestina
  Post-kritiken – vad säger nästa generation?
  GAZA GRAFFITI
  7 år av Irak-ockupation
  GODA NYHETER FRÅN UNDERJORDEN!
  Krönikörerna och deras krönikor
  Jan Frykholm - Målningar
  Jorddagen
  FiB-stämma 19/4
  Ulla Wennberg
  USA UT UR IRAK 15/3 i Helsingborg.
  Terroristjakt på svenska!
  Palestina - teater och debatt
  Demo Uppsala 19/1



  

STÖD
LAVAL-
KAMPANJEN!

 

www.bonton.se

 Köp våra märken!

Upprop för att behålla Tryckfrihets-förordningen
i Sverige 
 
 

Köp broschyren!

Kulturtips!
Ta gärna en titt på några andra tidskrifter som kan vara av värde. Exempelvis
Guardian Weekly, Kuba, Manaoch Värmländsk Kultur.

i samarbete med
tidningsbutiken.se