Till startsidan
 
 
Skriv ditt sökord i fältet nedan.
  
  Hem     För en folkets kultur     FiB i landet     Tidningen/arkiv     Studier  

Stefan Lindgrens reportage i Bild Kulturfront 2/1980 (17 januari 1980)

Resan till Pol Pot

■ Lever Pol Pot, Demokratiska Kampucheas störtade ledare? Har han några soldater under sitt kommando? Hur länge kan han hålla ut?

■ Det var för att ta reda på svaren på dessa frågor som jag 3 december, hals över huvud, lämnade Sverige på en resa till Pol Pot som skulle bli mer än åtta dygn lång, fylld av omskakande händelser.

■ Längs livsfarliga stigar gick jag in i gerillaland i norra Kampuchea. Tre försvarslinjer av unga soldater ligger gömda i bergen och på savannerna runt basen där jag hoppades finna Pol Pot.

■ ■ Under mig breder Asiens risfält ut sig, när flygplanet närmar sig Bangkok. Det är åkrar av grönt guld som foder åt Thailands 44 miljoner. Är det nästa mål för Vietnams strateger? Kommer de vietnamesiska stridsvagnarna i natt, kan soldaterna äta frukost i Bangkok i morgon, skriver en oroad tidning i Bangkok. 
   I Bangkok är min uppgift att få kontakt med Demokratiska Kampucheas representanter, som ska föra mig till gerillan och - hoppas jag - Pol Pot. 
   För min del blir väntan lång och oviss. Min kontakt tycks osäker och det går flera dygn utan besked. Men mitt uppdrag är att lyckas och jag söker nya vägar. 
   På Thailands försvarsstab utverkar jag - efter förfrågningar på åtta olika kontor - ett tillstånd att åka till gränsområdena.

Oväntat möte
Klockan är 10 på kvällen när jag med snabbuss kommer fram till den lilla gränsstaden Aranyaprathet. Hotellen är fullbelagda av journalister och turister som vill titta på kriget, men på Röda korsets expedition stöter jag på två nyanlända svenska läkare och tropikexperter - Johan Brohult och Hugo Cedraeus. Det visar sig att även deras uppdrag är att försöka ta sig in i Pol Pot-kontrollerade områden i syfte att öppna kanaler för hjälpsändningar av malariatabletter in i Kampucheas djungler. 
   Långt in på natten samtalar vi med den amerikanske läkaren Time Curping som arbetar i det stora flyktinglägret Kaeo I Dung, i ett hus som en thailändsk bonde upplåtit åt Röda korset. Time berättar att det nu finns 100.000 flyktingar i de etablerade lägren i Thailand men mer än en halv miljon i provisoriska läger precis på gränsen, som snart kan drivas över av Vietnams offensiv:
- Vi tar hand om 7.000 nya flyktingar varje dag. Dom är friska jämfört med vad jag hade väntat mig. Men malaria, TBC, blodbrist, inälvsmask, hudinfektioner är folksjukdomar här. 
- Folk kommer ända  från Phnom Penh, en fotvandring som tar minst två veckor. Trots de stora hjälpsändningarna dit så flyr människor undan svälten. 
   Time försöker beskriva den livskraft som ändå dessa människor visar:
- 1.300 kvinnor i vårt läger är gravida, säger Time. Vi har 4-5 förlossningar varje dag medan dödsfallen sjunkit till 2-3 om dagen. 

Nästa dag följer jag med ett sjukvårdsteam till de läger som ligger söder om Aranyaprathet, i hopp om att finna en snabb inkörsport till gerillans områden och mitt möte med Pol Pot.
   Tillsammans med den belgiske läkaren Maurice Legrand besöker jag lägret "Bananfältet" med 300 personer.

Försök ett
Det ligger precis vid en gränsflod till Kampuchea. Maurice berättar att han dagen innan varit inne i Kampuchea i ett sjukhus i djungeln med 400 patienter som gerillan byggt upp där: 
- De är mycket välorganiserade men har brist på materiel. Den hjälp som vi ger folk nära gränsen transporteras till stor del vidare in i gerillans basområden. Jag är personligen övertygad att om hjälp släpptes ner från flygplan vid gränsen skulle den tas om hand effektivare än all den hjälp som nu forslas in till Phnom Penh. 
   I "Bananfältets" läger visar Maurice hur han och hans team på bara några veckor lyckats få kontroll över hälsoläget bland flyktingarna. Men antalet barn under 10 är chockerande få - mindre än ett dussin. 
   Några kilometer längre söderut styr mig Maurice till en av de gränsövergångar gerillan använder för transport av förnödenheter. Här är ett rislager och som ett svart pärlband ser jag khmerkvinnor försvinna ner mot gränsfloden och djungeln på andra sidan, bärande ris och dunkar av matolja på sina huvuden.

Kvinnokompani
Det är ett av Demokratiska Kampucheas kvinnliga transportkompanier. Chefen för kompaniet beklagar att han inte kan låta mig gå in. Jag har vad han vet inget visum och de thailändska gränsposteringarna skulle skjuta mig ögonblickligen om jag försökte gå över utan tillstånd. 
   Men kompanichefen lovar att hjälpa de svenska läkarna. Dagen efter ska de få träffa en delegation läkare från det kampucheanska sjukhuset för att överlämna medicin och instruktioner på khmer. (I efterhand har jag försäkrat mig om att det lyckades svenskarna att behandla 10.000 människor på den kampucheanska sidan med en enkel malariakur.) 
   Men när 2,5 miljoner människor inne i Kampuchea svälthotas och undersökningar visar att ca 40 procent har malaria är det en droppe i havet. Maurice berättar att Röda korset varnat sina medarbetare för att gå över gränsen eftersom Vietnam hotat att kidnappa Röda korspersonal som "hjälper Pol Pot". I ett stort tal 18 november förklarade juntan i Phnom Penh triumferande att "resterna av fiendens styrkor dött som flugor av hunger och medicinbrist". De organisationer som ger hjälp via Phnom Penh avkrävs löften om att inte ge hjälp till "Pol Pot-anhängare" och de förbjuds verka utanför en 8 km-radie runt huvudstaden.

Försök två
På natten åker jag tillbaks till Bangkok för att inleda försök nr 2 att ta mig in till gerillan. Nu fungerar kontakterna och fyra journalistkolleger från Sverige är också på plats. Klockan tio på kvällen den 9:e hämtas vi alla på mitt hotell. En Toyota-pickup lastas full med ryggsäckar svällande av konserver och nödproviant, för vem vet hur länge besöket varar? 
   Och vart är vi på väg, frågar jag vår kampucheanske guide när vi dånar fram i 100 km hastighet i mörkret över slätten. "Till Aranyaprathet", svarar han. Men dit är det bara 4-5 timmars bilfärd. Vår resa varar 8 timmar. Naturen blir allt ödsligare, vägarna av röd sand. 
   På lastbilsflaket är det omöjligt att sova. Bönderna börjar tända sina eldar för frukost redan vid tretiden på morgonen. Vår väg blir allt smalare. Med hjälp av en turistkarta räknar jag ut att vi måste närma oss treriksröset Laos-Kampuchea—Thailand. 

Det är fortfarande mörkt när vår guide säger: 
- Nu är vi i Kampuchea. Välkomna! 
   Farten saktar och jag ser nu hur vi passerar den ena posteringen av unga gerillasoldater efter den andra.
- Följ mig! säger en vänlig röst på franska när jag kliver av lastbilsflaket osäker på om mina inälvor sitter på samma plats som vid bilfärdens början. Det är Keat Chhon som visar vägen. Han utnämndes några dagar efter mitt besök till minister i Khieu Samphans nya regering med ansvar för premiärministerns kansli. 
- Ni måste gå tätt i hälarna på mig, säger han. Annars kan ni träffas av förgiftade pilar. Överallt är det snaror som utlöser fällor. 
   Efter en halvtimmes marsch öppnar sig en glänta i djungeln. Utrikesministern och vice premiärminister Ieng Sary och hans fru Ieng Thirit kommer emot oss. Ieng Sary nästan viskar:

"Känn er lugn"
- Ni kan känna er lugna hos oss. Vi har tre försvarslinjer runt detta läger och spanare ända ner till väg 6. Om något skulle hända, följ då So Hong här, som är ansvarig för vänskapliga förbindelser med utlandet, så ska han sätta er i säkerhet. 
- Men bli inte panikslagna om ni hör explosioner. Ibland utlöses minor av vilda djur. 
   Vice premiärministern följer mig till min "bungalow" av lövad bambu. Han lovar att radiovägen meddela sina posteringar vid "Bananfältet" att nästa dag ta väl hand om de svenska malariaexperterna. (En kontakt som fungerade.)  

Nu galer tupparna i lägret och jag inleder ett tolvtimmars intensivt program i gerillans basområde. Lägret ligger minst 10 mil från den plats jag väntat att gränsövergången skulle ske. Men inte heller min guide visste vart ni skulle, skrattar Keat. Det var bara chauffören som visste.
- Vår slogan är "lätt" (ingen tung organisation), "hemlig" och "alltid på marsch", förklarar han och för mig längs nya farliga stigar till ett gerillaförband som jag ska få träffa. 
   Am Soeurn för befälet över bataljon 55, som nyss har varit ute i strid: 
- Allt som allt är vi 130 man nu. Vårt förband består av folk från många provinser, mellan 19 och 30 år gamla. Vi är indelade i tre kompanier, om vardera tre plutoner. 
   Am är vald till befälhavare av sina kamrater på grund av sina meriter - han sprängde fem vietnamesiska stridsvagnar i luften vid ett bakhåll i Takeo-provinsen i februari.

Trettio stupade
Hans soldater tycks välutrustade med AK47:or (Kina-tillverkade pansarvärnsskott, några gamla USA-tillverkade granatkastare och vid striden i Takeo hade Am också förfogat över 105 mm haubitser. 
   För några veckor sedan genomförde Ams bataljon en lyckad attack i Siem Reap-provinsen. De anföll ett regemente av vietnamesiska ingenjörssoldater på 600 man. Två vietnamesiska soldater, som jag fick träffa, tillfångatogs. 
   Huu Xuan Kieu, 24 år, för ordet medan Huu Van Tap, 19 år, nickar: 
- Vi arbetade på ett plåtslageri i Saigon, men tvångsenrollerades hösten 1978. I december sa vår officer att Kampuchea hade angripit Vietnam och att vi måste försvara oss. När vi kom hit varnade han oss för gerillan. Blev vi tillfångatagna skulle vi torteras och dödas, sa han. 
- Jag älskar mitt hemland, men vill inte återvända dit som det är nu. Jag vill till Thailand, för att fortsätta till ett tredje land. 
   Keat förklarar att regeringen ännu inte beslutat vad som skulle göras med de här krigsfångarna. 
   Vi går vidare ut ur djungeln, uppför en bergssluttning. Här öppnar sig utsikten ända bort till slättlandet och bortom horisonten Mekong. Nere i det höga gräset på savannen ser jag hur unga flickor gömmer sig, de är inte säkra på vilka vi är. Det slår mig hur svårtillgängligt detta område är. Immunt mot både stridsvagnar och kanonbeskjutning.

Tre månader till fots
Jag förs till ett läger för civila flyktingar med nära 1.000 människor, alla svartklädda med rutiga halsdukar, den kampucheanska nationaldräkten. 
   Mat, en 27-årig kvinna, berättar: 
- Vi har bott här en månad. De flesta är malariasjuka, och vi har bara små mängder malariatabletter. 4 stycken har dött i malaria på två veckor. Många har dött av svält eller skjutits ner av vietnameserna på vägen. Men vi vill inte gå till Thailand, vi vill stanna i Kampuchea. Vi längtar efter våra byar och våra risfält. 
   Pojken Ren, 25 år, har av skärvan från en vietnamesisk granat förlorat sitt ena ben. 
   Av lägrets innevånare är 300 barn, 50 stycken därav är under tre år och 20 stycken under ett år. I lägret har ett särskilt hem för dussintals föräldralösa barn upprättats. 
   Medan jag samtalar med några kvinnor på stigen samlas lägrets invånare runt omkring för att lyssna. Ren, den enbente, stiger fram och håller ett improviserat tal: 
- Akun! Tack för ert besök. Vi har alla förlorat släktingar och jag har förlorat benet på grund av Vietnams aggression. Ni hjälper oss genom att tala om för världen vad ni ser.

Inga kineser
Efteråt frågar jag Keat vad folk livnär sig på. Han säger att ris odlas nedanför bergets fot. I djungeln odlas cassavarötter och man plockar vild sötpotatis. En del ris kommer också från Unicef. Tillsammans blir det två burkar på några deciliter kokt ris per person och dag. 
   Keat far också frågan om Kampucheas armé lärt av kineserna: 
- Nej, vi bygger bara på egen erfarenhet, svarar han. Teorier om gerillakrig har bara funnits på engelska, franska och kinesiska språket. Våra kämpar kan bara khmer. 
   Han påpekar också att Kampuchea inte har någon gräns till Kina: 
- 1973 ansökte kineserna i Hanoi om att få skicka en fotograf tillsammans med prins Sihanouk utmed Ho Chi Minh-leden för att besöka Kampuchea. Prinsen fick tillstånd men inte kinesen. Han fick vänta i två år för att göra sitt reportage.  

Toaletten i vårt läger vore värt ett eget reportage. Den är byggt som en lövad bambuhydda, men själva toalettstolen är gjord av stengods, infälld i sanden, buren på en soldats axlar någonstans ifrån. Denna toalett är liksom det mesta i lägret renare än något jag sett i Thailand. Men renheten och den serena stillheten som breder ut sig till cikadornas musik är tillfällig. 13 november började Vietnam angripa detta basområde. Flera tusen man pressar på söderifrån och detta kan snart vara ett blodigt slagfält, en stinkande massgrav.

Han var där!
Min resa närmar sig nu sin höjdpunkt. Genom en lång bambukorridor kommer han gående, Pol Pot, målet för min resa. Han är klädd i en grå vadmalsliknande jacka och vit skjorta. Han hälsar med ett mjukt leende: 
- I Demokratiska Kampucheas regerings namn önskar jag er välkommen i vår zon. 
   Vem är han, denne Pol Pot, som får till och med utrikeschefen på konservativa Svenska Dagbladet, som deltog i samtalet, att tala om en man utstrålande "betydande värdighet". 
   Förklaringen är så vitt jag kan se endast en. Pol Pot har ju haft rätt! Redan 1973, förklarar han för mig, insåg han att Vietnam skulle försöka genomföra sin "Indokinesiska federation" och sluka Laos och Kampuchea. Ett av "de viktigaste motiven" för utrymningen av Pnom Penh 1975 var, säger han, medvetandet om det angrepp som skulle komma. Utan dessa insikter hade offren idag varit större. 
- Fast det kunde vi inte säga öppet vid den tiden. Vi tvingades skylla på USA, säger han. 
   Pol Pot förutsåg invasionen och han blev ingen Dubček. Han stod fast vid sitt folks sida och vägrade sträcka vapen. 
   Jag såg honom, han var där.

___________________________________ 
Stefan Lindgren i Dagens Nyheter 14 december 1979

Vädjan från Pol Pot:
FN-trupp till Kampuchea

Förenta nationerna bör snarast sätta in trupper i Kampuchea. Sådana trupper skulle kunna bidra till att stoppa den totala utplåning av mitt folk som Vietnam syftar till.

Denna vädjan om internationellt ingripande framförde Pol Pot, premiärminister i Demokratiska Kampuchea, vid en unik intervju i en gerillabas nära nationalmonumentet Preah Vihear, ett tempel från 1100-talet i norra Kampuchea.

Kanske var valet av mötesplats med fyra svenska journalister symboliskt Templen i Preah Vihear återtogs från Thailand 1963, samma år som Pol Pot alias Saloth Sar för första gången gick ut i djungeln för att organisera gerillakamp. 
   När Vietnam invaderade Kampuchea för ett år sedan tvingades Pol Pot att lämna Phnom Penh, där han lett sin regering sedan befrielsen från en USA-stödd militärregim år 1975. Samma dag som Vietnam trängde in i huvudstadens östra delar lämnade Pol Pot staden västerut. 
   I mars förklarade Vietnam att Pol Pot var död och i augusti hölls en rättegång i Phnom Penh, där Pol Pot och hans närmaste man, Ieng Sary, dömdes till döden för "folkmord" på tre miljoner människor. 
   Och vid Thailands gräns till Kampucheas Kardemummaberg i väster ligger journalister och väntar på att en slagen Pol Pot ska komma ut.

Solbränd och lugn
Men här var han alltså. En 54-årig ledare, solbränd, med gråsprängt hår, lugn och segerviss. Han kom åkande på motorcykel till vårt möte i ett läger med sex bungalows byggda av bambu och löv. 
– Vid invasionen samlade Vietnam en styrka som var sex gånger större än vår. Därför var vi tvungna upplösa vår reguljära armé i gerillaförband och dra oss tillbaka till basområden. 
– Sedan hade Vietnam en plan att utplåna oss under, den förra torrperioden fram till april. Den misslyckades. Därefter sa man att det avgörande slaget skulle stå under nästa torrperiod. Men den är redan här sedan två månader och vi är inte slagna, trots att Vietnam ökat sina trupper till 220.000 man.

Vapen finns
Vietnams förluster i döda och sårade uppgavs till 70.000 samt 10.000 som blivit stridsodugliga av malaria och som deserterat. Pol Pot-sidans egna förluster uppgavs till 30.000 fram till april. Under, regnperioden som följde var de bara 4.000, men bakom fronten skördade malarian enorma offer. Under de senaste två månaderna har förlusterna varit endast 2.000 man och problemen med malaria har minskat, sade Pol Pot. 
   Pol Pot trodde inte på spekulationerna att en vietnamesisk storoffensiv är på gång: 
– De har inga reserver kvar. Inte ens med en halv miljon man skulle de kunna skära av oss från gränserna. Det är lika svårt som det en gång var att stänsa gränsen mellan Nord- och Sydvietnam. 
   Vapen och ammunition, förklarade Pol Pot, är inte något problem för gerillan. Stora mängder hade gömts undan före invasionen. Fortfarande har gerillan ett överskott på ca 10.000 kinesiska AK-47:or.

Katastrof
Förnödenheter skaffar gerillan själv genom att odla ris och cassavarötter. I djungeln och på savannerna finns dessutom vild sötpotatis och mängder av frukt. 
   Eftersom Thailand håller fast vid sitt diplomatiska erkännande av Demokratiska Kampuchea existerar det också handelsförbindelser mellan dem och gerillans basområden. Från Unicef har det kommit mindre mängder ris och matolja, medan malariatabletter nästan saknas helt. 
   Pol Pots vädjan om FN-trupper ska ses mot bakgrund av den katastrofsituation som råder nere i de tättbefolkade områdena. Jag såg kvinnor och barn både i detta läger och i Aranyaprathet som vandrat till fots från landets sydöstligaste, hörn, Takeo, för att undgå svältdöden. Röda korspersonal jag talade med i Aranyaprathet uppgav att varje dag anländer undernärda, svältande från de Vietnamkontrollerade områdena.

Svårt lidande
Vårt folk lider på ett sätt som aldrig förut i vår historia, sade Pol Pot. Vi har alltid varit ett rikt land som till och med kunnat exportera ris. Men svälten är ett led i Vietnams försök att utplåna vår nation. 
   När vietnameserna säger att vi har dödat tre fyra miljoner så tror jag att det är det antal de själva tänker döda. 
   Jag bad Pol Pot kommentera den bild som journalister, som släppts in i det Vietnamkontrollerade Phnom Penh, gett av hans regim. 
– Vi förstår att den bild som skapats av oss är ett allvarligt hinder för att motstå Vietnams invasion ute i världen. Och visst har vi begått misstag. Men det antal människor som dödades, när vårt folk begick sådana misstag, var bara några hundratal - inte tiotusentals eller mer. 
– Det har sagts att vi mördat 90 procent av landets läkare. Sanningen är att vi varje år utbildade mellan 2.000 och 3.000 sjukvårdsarbetare på olika nivåer ända upp till läkare. 1977 fanns det en sjukvårdare och en apotekare med kunskap om traditionell medicin i varje by.

Större enighet
Pol Pot hävdade att många av hans tidigare fiender nu enar sig med eller närmar sig honom. Om Sihanouk, som anklagat Pol Pot för att ha mördat medlemmar i kungafamiljen, sade han: 
– Om någon har förolämpat oss bryr vi oss inte om det. Så länge som det finns en gnutta patriotism i dem kommer vi att kunna enas. 
   Denna ökade uppslutning bakom sin politik såg Pol Pot som ett resultat av bl a det utspel hans regering gjorde 21 augusti. I ett programutkast för en vidgad nationell front sades det att framtidens fria Kampuchea ska vara en stat med fria val och flera politiska partier. 
– Och utländska investeringar ska välkomnas för att hjälpa oss; öka folkets levnadsstandard, sade Pol Pot.

Is i whiskyn
Beträffande de begärda FN-styrkorna insåg Pol Pot att Sovjet, som sägs pumpa in 2,5 miljoner dollar i kriget varje dag, skulle inlägga veto i säkerhetsrådet mot varje sådant förslag. 
– Men generalsekreteraren kan besluta att skicka observatörer omedelbart. Och generalförsamlingen kan besluta om att skicka trupper, som ska övervaka Vietnams tillbakadragande och de fria val vi har föreslagit. 
   Vårt fem timmar långa samtal avslutades med en magnifik lunch av inhemska produkter. Men den krossade isen i whiskyn som vi skålade i?  
– Den har vi importerat från ett vänligt grannland, skrattade protokollchefen Keat Chhon. 
   Keat som utbildades till kärnfysiker i Paris på 50-talet ville inte kommentera den svenska debatten. Men på frågan om ett framtida fritt Kampuchea skulle komma att använda kärnkraft, svarade hem:  
– Certainly, gentlemen (Säkert, mina herrar).

Hårda strider i väster
Premiärminister Pol Pot hävdar att hans styrkor idag kontrollerar en fjärdedel av Kampucheas yta, med två miljoner invånare. Den vietnamstödda regeringen behärskar främst ett område i söder och provinshuvudstäderna.  

...

Pol Pot förklarade: 
– Vad som hänt under de senaste två månaderna är att vietnamesiska styrkor trängt in i våra områden i Kardemummabergen och ett av våra norra basområden, väster om Mekong. 
– Å andra sidan har våra styrkor öppnat väpnat motstånd i Vietnamkontrollerade områden öster om Phnom Penh. Vi räknar med att före torrperiodens utgång i april nästa år ska våra styrkor ha öppnat strider över hela landet. 
   Pol Pot gjorde också en detaljerad beskrivning av det militära läget provins för provins. I de fyra nordostligaste provinserna har fyra vietnamesiska divisioner kört fast och kan inte förflytta sig till västfronten som planerat I norr pågår strider, men Pol Pot ville inte kalla det en "het" front. 
   Utmed väg nr 8, söder om de stora sjöarna, pågår strider, och på hela västfronten från gränsstaden till Thailand, Poipet, ner till hamnstaden Kompong Som är striderna "energiska". 
– Och Vietnam påstår nu att vi bara är aktiva i de västra delarna i landet. Ni kan se med era egna ögon att vi också är aktiva på andra ställen.

_____________________________
Artikelförfattaren Stefan Lindgren har tidigare varit chefredaktör för tidningen Gnistan och arbetar nu på Folket i Bild/Kulturfront



Publicerad på www.fib.se 2006-03-31

Prenumerera på tidningen.

För allt material inom FiB/K:s nätutgåva gäller upphovsrättslagen.

« Tillbaka
  Bör Sverige erkänna folkmordet?
  Hjälp barnen på Haiti!
  To shoot an elephant
  Protestera mot ökade insatser i Afghanistan
  Israel nekar läkare tillstånd att delta i konferens i Gaza
  Valet av Ahtisaari - en skandal
  Vad får vi säga om Kurdistan?
  TERRORISTJAKTEN och RÄTTSSÄKERHETEN
  Sverige - det nya DDR
  Condoleezza Rice is a War Criminal
  Svensk vapenexport
  Nya numret
  Akademiker mot statlig kampanjhistoria
  Justerad FRA-lag kan röstas igenom ikväll!
  Satirarkivet
  Nu gäller det Kosovo
  Läs IB-materialet i original
  Den havererade skolpolitiken
  Lambertz vill skrota TF
  Debatt om äktenskapet
  Oljeintressen militärregimens
  Västerländska medier förvränger islambilden
  Jugoslavienkrigen är inte slut
  Stoppa utvisningarna till Afghanistan!
  Västbodaskolan i graven! (demokratin också …)
  Vad gör dom med Kambodja?
  Och vad hände med Tobinskatten?
  Irak, Palestina och Afghanisatan är samma ockupation
  CIA om Kina, Indien … och EU?
  Miljöpartiet svänger om svenska trupper i Afghanista
  Nu kommer uppropet mot svensk trupp i Afghanistan
  Angreppen på kollektivavtalen
  Avtalet i Mecka
  Imperialistiska klimatförändringar
  Ska vi döma Hitler efter västerlandet eller västerlandet efter Hitler?
  FiB satsar på satirbilder
  SR och SVT vill vara makten till lags
  Framtiden mörknar på Hornet
  A-kassan
  Ellsbergmöte
  Överilad örfil efter pistolhot skäl för avsked
  Slow Food, julmatens rötter och traditioner
  Håll tassarna borta från tryckfrihetsförordningen!
  FiB svarar Malm
  Sionismen är judisk nationalsocialism
  Svenska hjälparbetare brutalt attackerade av israeliska bosättare
  Hur kritisera Ryssland?
  Några råd till en utrikesminister från Sverker Åström
  Carl Bildt farligare än sina brudar!
  Tycker du att magdans är ett turkiskt nöje?
  Back to basics!
  Grattis Fredrik!
  En annan Annan?
  Imperiets sista strid?
  Är man antisemit om man försvarar de palestinska flyktingarnas rätt att återvända?
  Var och en som har, åt honom skall varda givet
  11:e september ifrågasatt
  Konspirationer finns det gott om
  Lars Drake vs. Cecilia Wikström
  Valets icke- frågor
  Läraktiga ungliberaler
  Folkpartiet
  Besviken på Junilistan
  Var går gränsen för Israel?
  Pudelns kärna
  Istället för B-52:ors bombmattor över Gaza
  Öppet brev TV4 Nyheterna och Rolf Porseryd
  Avskaffa skolans värdegrund
  Kulturfront gav ut boken Kampuchea mellan två krig
  JO-anmälan
  Malmökonferensen
  Manipulerade av Pol Pots leende
  En björntjänst gör ju ingen glad
  Pressmeddelande
  Svenskar och amerikaner under gemensamt befäl i Afghanistan
  Den där natten när Olof Palme sköts
  Fågelinfluensan har drabbat medierna
  M a a nidbilder av profeten Muhammed och yttrandefriheten
  FiB:s Mohamedteckning
  Sverige är med i Nato
  Upprop mot terroristlagarna
  Svenska är inte lagstadgat majoritetspråk
  Förste stupade svensken i USA:s krig
  KAN DET BLI VÄRRE?
  Häv bannlysningen av Ahmed Yusuf!
  Pinter har talat
  USA erkänner användning av fosforvapen, men ...
  När tänker den svenska regeringen protestera mot USA:s användning av förbjudna vapen i Irak?
  Det är Bush som är terroristen
  Sukralos
  Stora journalistpriset till cynikern Skugge
  Några sanningens ord
  Drevet mot Pinter går vidare
  Mutsnacket är en cover-up för stölden av hela Irak
  Krigsprotester
  UNT om Pinter
  Tal av Harold Pinter
  Fredsmamman arresterad
  Bokmässan 2005
  SYMBOL FÖR TORTYREN I ABU GHRAIB
  Är den italienska rättsapparaten mer oberoende än den svenska?
  Jan Myrdal skriver öppet brev
  Nej i Frankrike
  Små och stora nyheter 2
  Stora och små nyheter
  Norrland ska bli övningsområde för NATO
  Motståndet berättigat
  Detta är den sista intervjun med mannen som inte fick intervjuas
  Vänstern och den vite mannens börda
  DN tappar ansiktet
  FiB på bokmässan
  Vi borde alla få rösta i USA:s presidentval
  Professorns ödmjuka svartmålning
  Jakubowski kackar i eget bo
  Militanta ideologer styr USA
  Körens bästa kvinna ...
  Forum för diskussioner om samtiden; Bokmässan 2004
  Hur många barn har du dödat idag, Bush?
  Riggad debatt om sjukskrivningar
  Villkorat medborgarskap?
  Hemlig specialstyrka från USA avvisade egyptier
  Sprickan i Ordfronts består
  Förbjuder vi lögner förlorar sanningen
  Vem betalar kalaset?
  Coltan
  DN ger mobben handen 11 augusti
  Mooretal
  Vetenskapsman vägrar delta i konferens i USA
  Så krossas en kultur
  Till Ordfronts förlagschef
  'Henke' och Zlatan folkets hjältar
  Europas folk är Europafiender
  Nu har vi fått ett rätt svar
  Efter plugget...
  Iraks frihet och Norges. Eller det styrande intresset
  Nationaldagen 6 juni
  Har Guillou fel om Gestilren?
  Narcoticosaurus Politicus - den utdöda dinosaurien
  'FN och Brahimi är ingenting annat än USA:s politiska agenter'
  Rätten att få framföra dumheter
  En helig ko ska slaktas
  ... and stripes
  Utarmat uran — Skammens metall
  Terrorns regler
  En gångbar klassiker
  Kräv frihet nu, Göran Persson!
  Brev till Gertrud Åström
  Allting är relativt. Eller. Vi måste vara tacksamma för G W Bush
  Front? Visst!
  Historisk front
  Mot den styrda okunnigheten
  Våra sinnens mur
  Sverige talar med kluven tunga
  Kriget mot terrorn kan vinnas enkelt
  'Vi tänker befria Irak och Palestina'
  Vad menas med demokrati?
  ... och den förtalade arbetarklassen
  CNN lyckats filma bombexplosionen i Karbala?
  Hedemoras ledande v-politiker avgår
  Svensk ambassadör till Irak
  Ett uppåtriktat tack
  Ja till folkstyre. Nej till EU-parlamentet.
  Visst är kiplingepigonerna intressanta!
  Palestinier är också människor
  USA-planer på ett uppdelat Irak för ökad kontroll
  Inget avslöjande!
  Vilket gäng, Persson!
  Är du en av de utvalda kalkonerna?
  Demonisering driver våldet
  OM ...
  Vad de inte vill att du skall veta
  Tro inte för mycket på FN!
  Ur nusvensk ordlista
  Katastrof för skolan
  Kvinnornas krav möts av mordhot
  En mur skapar bara fler problem
  Drick med Dickens i jul!
  Tillväxt för hela folket
  Gärna fredsstyrka – men inte under USA
  Saddam Hussein bakom galler
  Två stater eller en gemensam?
  Om ockupationsvänster
  Vi vägrar demonisera
  En grundlag som kan ena landet
  Ni sviker världen, författare!
  Det är bara att huka och hoppas på glömskan
  Märklig jurdik i Haag
  Tälje Tokar fixar akuten
  Inte en man till USA:s krig
  Allt går igen
  Muslimer demoniseras – precis som judarna
  ATT HYFSA SAMHÄLLSDEBATTEN. Professor Hagtvet till exempel.
  Grovt felaktigt!
  De har en skruv lös - och nu tar dom makten!
  Om Jan Guillou har rätt
  Stängslet kränker folkrätten
  Ska USA få sälja ut hela Irak?
  Fredsljusen har tänts
  LO kväver idédebatt efter kritiska utspel
  Kan dessa förebygga folkmord?
  ”Befrielsen” som blev en en katastrof
  Kollektivtrafiken bolagiseras medan vänsterpartiet ser på
  Vi måste hjälpas åt
  Vad är tillväxtens mål?
  Connex anställde svartarbetare - men spärrvakten som avslöjade angrips
  Arabvärldens importerade antisemitism
  Som den feta hinnan på en kallnande soppa
  'Jag bad honom fortsätta leva'
  USA ut ur Irak!
  Trötta generaliseringar spär bara på misstron
  Gör rent hus i kyrkan!
  Judisk rasism eller demokrati
  Förbud mot huvudduk i Tyskland
  Olyckskorparna fick rätt
  Fler döda med sänkt alkoholskatt
  Ockuperat land i kaos
  Unioner är inte bra
  Enögd Ahlmark förskräcker
  I uppror mot maktens perspektiv
  Besöken på hemsidan ökar!
  Izvestija om svensk omröstning
  Sveriges orättvisa skatteutveckling
  Gällde det demokratin?
  Guillou i SVT Morgon
  Folket sa nej till överheten
  PO Enquist i Expressen 9/9
  ”EMU kommer att brytas upp”
  Försvara yttrandefriheten
  Jan Guillou och den bistra verkligheten
  Ideologiserad historieundervisning
  Nordirland har blivit fredligare utan Euro
  Folket i Bild säger nej till EMU
  Ett nej är bra för demokratin
  Nej till idrottsutbyte med ockupationsmakten Israel !
  Finlands erfarenheter av EMU
  Krackelerar EU?
  Persson och EMU
  Avslöjande kindpuss
  Ja-sidan bjöd senildementa på tårta
  Hellre rörlig valuta än rörlig befolkning
  Uppsöka och förstöra - andra etappen i USA:s krig i Irak
  Metall stoppar nej-sidan
  Är EU ett fredsprojekt?
  Om Kinas samhällssystem och klassförhållanden
  Lögner, lögner, lögner
  Låt oss inte glömma Rolf Ekéus
  'Nejsägarna sviker global solidaritet'
Om tidningen
Kontakta oss
nr 11/2004
nr 12/2004
nr 01/2005
nr 02/2005
nr 03/2005
nr 04/2005
nr 05/2005
nr 06-07/2005
nr 08/2005
nr 09/2005
nr 10/2005
nr 11/2005
nr 12/2005
Tidningsartiklar
nr 03/2006
nr 04/2006
nr 05/2006
nr 06-07/2006
nr 08/2006
nr 09/2006
nr 10/2006
nr 11/2006

Bondegatan 69
116 34 Stockholm
Telefon: 08-644 50 32 (tfn svarare)
fax: 08-556 950 35
epost

  

STÖD
LAVAL-
KAMPANJEN!

 

www.bonton.se

 Köp våra märken!

Upprop för att behålla Tryckfrihets-förordningen
i Sverige 
 
 

Köp broschyren!

Kulturtips!
Ta gärna en titt på några andra tidskrifter som kan vara av värde. Exempelvis
Guardian Weekly, Kuba, Manaoch Värmländsk Kultur.

i samarbete med
tidningsbutiken.se