Gunnar Olofsson
Enligt media är den svenska sjukvården dålig. Eller bra. Beroende på hur man ser det.
I Dagens Nyheter (DN) läste jag en artikelserie av Maciej Zaremba: ”Ju rikare Sverige blivit, ju mer svenskar betalar för sin sjukvård, desto längre blir det till doktorn” . Jag läste att ”skaran av offentliganställda läkare nästan tredubblats sedan 1975 (från 8.511 till 24.233). Men under samma tid har antalet patientbesök per läkare mer än halverats” .
Jag läste att ”på 60-talet var ännu norrlänningarna friskast i Sverige. 40 år senare är, som alla vet, förhållandet det omvända. De friskaste svenskarna är de som jäktar i avgasmolnen i city, de krassligaste de som är sig själva en stund vid en tjärn norr om Sundsvall” .
Jag läste i boken ”Den sjuka vården” , av bl.a. svenskt Näringslivs chefsekonom Stefan Fölster, att ”svenska läkare har lägst antal patienter inom OECD-länderna, med 903 patienter per år jämfört med OECD-genomsnittet 2.167, eller Japans 8.421. Jag läste att ”andra länder till samma kostnad som Sverige lyckas ha väsentligt kortare vårdköer, mycket högre service, och nöjdare patienter” .
Jag läste att 27.000 medlemmar i Fackförbundet Kommunal deltagit i ”ett rådslag om hur framtidens välfärd ska utföras” . Förbundsledningen anser, enligt Ylva Thörn, att ”offentliga tjänster till c:a 80% ska skötas av kommuner och landsting. Sedan kan runt 20% produceras av kooperativa eller privata företag”. I en artikel av Eva Fernvall, Vårdförbundet (som organiserar sjuksköterskorna) och Bodil Wilde Larsson, läste jag att ”svenska och norska patienter ger lägre betyg på vårdens kvalitet än patienterna i England och Frankrike. De sämre betygen för den svenska vården gäller bland annat smärtlindring och delaktighet / information” . Jag läste att jämförelsen bygger på resultat ur det privata vårdbolaget Capios undersökningar.
I Expressen läste jag, i en ledare av PM Nilsson, att ”en undersökning som Vårdförbundet och Svenskt Näringsliv gjorde 2002 visade att 61% av de privatanställda sjuksköterskorna kände stort förtroende för sin arbetsgivare, jämfört med 31% av de landstingsanställda” . Jag läste att ”det finns i dag 100.000 fler heltidstjänster i vården än för nio år sedan. I Landstingen har antalet sjuksköterskor och läkare ökat med 30% under de senaste tio åren. Men under samma period har produktiviteten i den offentliga vården minskat med 7%” .
Jag läste att ”det stora privata sjukhuset i Stockholm, S:t Göran, avviker markant från utvecklingen på de offentliga sjukhusen. Här ökar produktiviteten med drygt två procent varje år” .
Jag läste i Expressen att ”enligt en rapport från Landstingsförbundet 2003 får 80 procent av patienterna vänta mer än 3 månader på behandling, 20 procent får vänta mer än ett år. Köerna beräknas kosta 6 miljarder i onödiga sjukskrivningskostnader” .
I en rapport från Sveriges Kommuner och Landsting, ”Väntetider i vården” , läste jag att det sedan 1996 gäller en besöksgaranti. Jag läste att ”om kontakt med läkare erfordras skall väntetiden vara högst sju dagar” . För att följa utvecklingen, läste jag, genomförs endagsmätningar två gånger per år. Den 15 mars 2005 genomfördes en sjunde mätning.
Jag läste att ”22.783 personer, eller 85 procent av samtliga patienter som omfattas av besöksgarantin fick träffa en läkare inom sju dagar... Andelen som fick träffa en doktor samma dag var 59 procent. Jag läste att ”av de patienter som bedömts som ej akuta – både de som kommit direkt och de som bokat tid – fick 64 procent komma inom sju dagar” .
Jag läste att c:a 10% av sjukvården i Sverige i dag ges av privata vårdgivare. Inom primärvården drivs c:a 25% av vårdcentralerna av entreprenörer. I praktiken är nästan all vård skattefinansierad. Patientavgifter står för 2,7% av intäkterna. ”Privat finansierad vård är därutöver marginell, c:a 500 miljoner kronor årligen, några promille av de totala vårdkostnaderna” . Jag läste att inom övriga EU frivilliga privata sjukförsäkringar står för 2-10% av finansieringen. I USA dominerar privat finansiering, oftast via arbetsgivare. Jag läste att offentlig och privat försäkring i USA täcker 84% av befolkningen. 45 miljoner amerikaner är oförsäkrade.
I en rapport från Sveriges Läkarförbund, ”Brist på vårdplatser – kris inom svensk sjukvård” , läste jag att ”antal vårdplatser inom den specialiserade vården minskat från 75.000 till 28.000 de senaste 15 åren” . Samtidigt har patienterna ”blivit äldre och mer resurskrävande” . Jag läste att ”stor brist på slutenvårdsplatser ofelbart leder till risker för patienterna, att tillgängligheten blir sämre, att arbetsbelastningen ökar kraftigt med försämrad arbetsmiljö” .
Jag läste att minst 75.000 jobb försvunnit inom vårdsektorn. Många av de som fått gå är undersköterskor och andra som deltager i den direkta patientvården. Jag läste att man i Göteborg har stängt fem vårdcentraler, bl.a. den i invandrartäta Hammarkullen, för att spara pengar.
Jag läste att de alkoholrelaterade skadorna ökat kraftigt. Jag läste att speciellt Skåne är drabbat. Folkhälsoforskare, läste jag, misstänker att vi med sänkt spritskatt kan få en ”skånsk” situation över hela landet.
I rapporten ”Svensk sjukvård i internationell belysning” läste jag att ”The Conference Board of Canada” , som rankar sjukvården i 24 länder utifrån 24 olika indikatorer, placerar Sverige på andra plats efter Schweiz. Jag läste att det holländska statliga institutet ”Social and Cultural Planning Office of the Netherlands (SPC)” rankar ”sjukvårdssystemen i Frankrike, Sverige och Österrike” som de bästa.
Jag läste att Sverige har den äldsta befolkningen bland de undersökta länderna, ”med 5,2% av befolkningen 80 år eller äldre” . Jag läste att kostnaden för hälso- och sjukvård per invånare år 2002 var ”tre gånger högre i USA jämfört med Spanien och Portugal. Bland de nordiska länderna var hälso- och sjukvårdskostnaden per invånare högst i Norge (3.409 dollar) följd av Danmark (2.583 dollar) och Sverige (2.517 dollar)” .
Jag läste att 9,1% av Bruttonationalprodukten (BNP) i Sverige går till hälso- och sjukvård. Motsvarande siffra för USA är 14,6%.
Jag läste att ”Finland och Sverige har det lägsta antalet vårdplatser per 1.000 invånare inom korttidsvården med drygt 2 vårdplatser per 1.000 invånare. Antalet vårdplatser per 1.000 invånare i övriga länder varierar mellan 3,0 och 6,0” .
I Sverige, läste jag, gjordes nästan 200 höftledsoperationer per 100.000 invånare år 2002, ”vilket placerar Sverige på fjärde plats efter Österrike, Luxemburg och Belgien” . Det gjordes ”850 gråstarroperationer per 100.000 invånare under år 2002, vilket placerar Sverige på andra plats efter Belgien” .
I UNICEF:s årliga statistik ”The State of the World´s Children” läste jag att Sverige, tillsammans med Singapore, har världens lägsta barnadödlighet – 3 döda barn per 1.000 levande födda före 5 års ålder. Jag läste att mödradödligheten i Sverige är 2 per 100.000 förlossningar och bruttonationalinkomsten (GNI) 28.840 US$ per capita och år. Motsvarande siffror för länderna i Afrika söder om Sahara är 175 döda barn / 1.000 levande födda, 940 döda mödrar per 100.000 förlossningar och GNI 496 US$ / capita / år.
Jag läste att USA (GNI 37.610 US$) inte har lägre barnadödlighet än Kuba (GNI 1170 US$).
I två pressmeddelanden från Regeringskansliet läste jag att regeringen nu ”överlämnat lagförslaget om driftsformer i sjukvården till riksdagen” . Jag läste att man ”ställer upp två enkla regler för entreprenörer som vill driva offentligt finansierade sjukhus. För det första att skattefinansierade sjukhus inte ska ha gräddfiler för patienter med privata försäkringar. För det andra att skattemedel ska gå till utveckling av sjukhus och vård, inte till aktieutdelningar” . Jag läste att universitetssjukhus, ”för att säkerställa forskning och utbildning” ,inte får ”överlåtas till privata entreprenörer utan ska drivas offentligt” . Jag läste att ”de landsting som ev. överlämnar driften av sjukhus (måste) behålla minst ett i egen regi” .
I en ledare av P J Anders Linder, Svenska Dagbladet (SvD), läste jag att vårdföretaget Capio ”sågar regeringens förslag till stopplag” . Jag läste att ”två av de tre sjukhus som drabbas – S:t Göran i Stockholm och Lundby i Göteborg – ägs av Capio. Att de båda sjukhusen ”är 10 respektive 22 procent billigare än landstinget” . Jag läste att man kan undra om inte ”regeringen vill komma åt S:t Göran, Lundby och Praktikertjänsts sjukhus i Simrishamn just därför att de är så duktiga” .
I GP läste jag att ”sällan har socialdemokratins rättvisebegrepp om att ”alla skall ha det lika dåligt” varit lika tydligt” .
I SvD läste jag att Hugo Lagercrantz, tidigare radikal professor och barnläkare, nu blivit ”omvänd” . Att ”kring universitetssjukhusen bör byggnader upplåtas för privata entreprenörer alltifrån förlossningskliniker, barnakuter till ortopedmottagningar” . Att ”specialisterna vid universitetsklinikerna måste kunna arbeta extra hos dessa privata vårdgivare” . Att man naturligtvis måste ”ta mycket mer betalt av en patient som söker akut för något icke livshotande, än om han eller hon väntar till kontorstid”.
Jag läste Expressens ledarredaktions varning för ”vårdsocialism. På 1970-talet” , läste jag, ”skulle läkemedelsföretagen socialiseras. På 80-talet var det privata daghem som skulle förbjudas. Nu jagar socialdemokraterna privata sjukhus utan en tanke på sina tidigare misstag” .
I Läkemedelsstatistik läste jag att kostnaden för läkemedel i Sverige ökat från 7 miljarder kr år 1990 till drygt 24 miljarder 2004. Jag läste att storsäljarna är fettsänkande och humörhöjande preparat, samt medicin mot magsår.
Jag läste att GP undrar varför ”det som fungerar utmärkt i andra länder inte skall kunna fungera i Sverige” . I SvD läste jag ett inlägg av Joakim Stymne, chefekonom i Kaupthing bank: ”till exempel anlitar Karolinska sjukhuset – med skattepengar – en mängd vinstdrivande företag” …som ”projekterar ombyggnader och gör mycket annat” . Att ”bolagens vinst är en belöning för att de är effektiva. Även inom vården är en eventuell vinst ett mått på framgång i att inte slösa med offentliga medel” .
Jag läste i Sundsvalls Tidning ett inlägg av biträdande regionchefen i Svenskt Näringsliv Ulrika Åberg: en studie visar att ”två tredjedelar av företagsrepresentanterna och nära hälften av försäkringskassedirektörerna är övertygade om att den mångfald i sjukvårdsutbudet som privata vårdgivare medför skulle öka sjukvårdens tillgänglighet och korta sjukvårdsköerna” . Jag läste att undersökningen gjorts på uppdrag av Svenskt Näringsliv. Jag läste att drift av sjukhus i landstingens egen regi ”inte är någon som helst garanti för bättre effektivitet och högre vårdkvalitet. Jag läste att ”om privata företag är så farliga, varför tillåter man att de finns till över huvud taget?”
Till sist läste jag min egen sammanfattning i GP. Att det inte är systemet det är fel på, utan resurserna. Att man helt enkelt måste sluta att avskeda undersköterskor och stänga vårdcentraler.
Ja – det var väl det jag trodde…
Veckans krönika 
