Av EVA MYRDAL
För en sådär tjugo år sedan levde människor i landet Sverige i den stora kompromissen.
När jag lyssnar till debatten på TV4 i slutet av oktober mellan Jan Guillou och den som är justitieminister i det här landet (Bodström heter han och han var fotbollspelare innan han stylades in som minister – ni vet vätesuperoxid och blå iris), så tänker jag att den är långt borta nu, den kompromissen. Och någonstans mellan skratt och gråt möter jag ministerns försvar för ett regeringsförslag som torpederar svenska medborgares rättssäkerhet: i hemlighet går polisen in i din bostad och apterar avlyssningsutrustning, i hemlighet avlyssnar de din telefon. Inte för att du är misstänkt för planer på brottsliga gärningar utan om de, i hemlighet, menar att du kunde misstänkas för att objektivt sett tjäna ”terrorismens sak”. Smaka på det. Systemhotande brott kallas det och behöver inte definieras i termer av misstänkta gärningar.
Maggrop och hjärta ger mig en bild av oss, som lever i ett land med sådana ministrar (men tro inte att han, Leijonborg, är bättre!). De skickar svenska soldater att stå under Natobefäl i ockuperat land (Afghanistan), samarbetar i vapenutveckling med det krigförande Förenta Staterna för att denna ockupant skall få effektivare granater att döda irakier med och vill stifta lagar i Sverige som sätter rättsäkerheten ur spel – samtidigt som vi förväntas stå brevé med mössan i hand och säga ”Jasså, jaha, processen pågår. Förlåt då, jag får väl vänta och se”. Som om vi fortfarande levde i Landet Lagom. Där allt har sin tid, och din tur kommer när du köat färdigt. Men så är det inte nu. De stänger butiken när de vill, och frågar inte dig – och när de upplöst kön, går du brödlös hem.
Men det finns glipor och möjligheter. Med människor är det så, att vilken som helst given, någorlunda stor grupp av sådana (svenska medborgare till exempel aldrig låter sig definieras som en monolit med gemensamt intresse under ett styre. Tänk på FiB/K . En deltidsarvoderad redaktör är den enda människa som lyfter en enda krona i FiB-arbetet utöver tryckeriet (och staten: momsen). Alla övriga som skriver, fotar och ritar i och för FiB, alla gör det utan att ta betalt. Inte ett idealt tillstånd (vi vill kunna arvodera de unga journalisterna, fotograferna och tecknarna som inte har annan inkomst, så att de kan arbeta koncentrerat), men det visar att ministrar och kapital inte har allt i sin hand. Hur vi överlever? Vi har inga skulder, vi har en noggrann kassör, vi har stöd av skribenter och läsare och inom tidning och förening har vi inget svindleri och noll korruption. Inga kopiepapper lämnar lokalen för “eget bruk“, inga privatbrev skickas med föreningens porto. Vi är inte rädda, och som ni ser av bidragen i tidningen finns bland skribenterna specialister inom skilda fält. Så möt hans isblå iris med öppen blick. Ingen arbetar ideellt för Blondinens sak, och vi äter inte ur Statens hand. I den meningen har han noll kontroll över oss. Och det finns många andra miljöer likt FiB/K:s.
